Med anledning av att kommunpolitiker i hela landet river, raserar och förstör vårt kulturarv istället för att renovera, restaurera, vårda och värna, samt med anledning av den enorma kapitalförstöringen som det innebär – av vårt gemensamma kapital, så vill jag att så många som möjligt ska läsa om några enskilda individer som gjort stor skillnad under en kort period, men som den grova girigheten tyvärr lyckades stoppa.

Kanske har vi kommit längre idag – men då måste ju människor få kännedom om att våra så kallade folkvalda inte behöver bete sig som idioter och säga att vi river…för det kostar för mycket att renovera…vi har inga pengar…
Att renovera är också mycket klokare ur hållbarhetsperspektiv.

Självklart skulle också vår Riksbank kunna skapa räntefria pengar och låna ut i samhället och vi skulle kunna ta bort hela arbetslösheten från ena veckan till nästa. Men det vill inte privatbankerna – och dagens så kallade folkvalda samarbetar ju kontinuerligt med den privata banksektorn. Det är därför vi medborgare behöver ta tillbaka våra röster, skaffa oss kunskaper om det skuldbaserade penningsystemet och börja bete oss klokt och vist och hjälpas åt att bygga nya intelligentare system än vi har idag.
Här kommer det första historiska händelsen från Gurnsey 1820
skrivet av Peter Madsen/översatt från danskan av Åke Mobrant

NOLLRÄNTA PÅ ÖN GUERNSEY 1820 – Peter Madsen

”Europa var mycket fattigt efter Napoleonkrigen. Särskilt katastrofal var nöden på ön Guernsey, en av de många små öarna i Engelska Kanalen. Ön är bara hälften så stor som Tjörn. Den har ett milt och fuktigt klimat och fruktbar jord som lämpar sig väl för trädgårdsmästeri och grönsaksodling. Befolkningen är driftig och arbetsam. Men i de dåliga tiderna efter krigen hade de inte pengar att köpa för, så produktionen stannade och arbetarna gick med händerna i fickorna. Skatten till moderlandet England kunde inte betalas, inte heller räntorna till de engelska långivarna. Ön var nära konkurs.

I detta läge försökte öns styrelse få lån från England, men ingen ville låna ut det minsta till den fattiga ön. Guernseys guvernör, Daniel de Lisle Broch var förtvivlad. Han var klar över att om bara trädgårdsmästeri och grönsaksodling kunde organiseras, så kunde det skapa liv och utveckling på ön. Kunde ön få en saluhall, kunde det bli liv och omsättning och därmed skulle pengar kunna skapas i den mängd som behövdes för handeln. Men först skulle summan för en saluhall skaffas fram, ca 4000 pund sterling.

Guvernören grubblade över problemet. På öns tegelverk fanns det massor av tegel och mer kunde tillverkas, och i skogen fanns det så rikligt med timmer att en del blev förstört. Kalkbrännerierna på ön stod stilla, för ingen ville köpa kalken. Det fanns arbete och hantverkare som gärna ville börja med arbetet. Allt detta visste alla, men de visste också att det behövdes pengar för att betala stenen, timret, kalken och arbetet. Och hur skulle man få tag i detta när ingen ville låna ut pengar till öborna?

Den 12 maj år 1820 sammankallade guvernören den lagstiftande församlingen och meddelade följande: ”En saluhall kostar 4000 pund att bygga, och när den är färdig är den gott och väl värd denna summa. Jag föreslår att vi låter framställa 4000 pundsedlar, naturligtvis inte med samma utseende som de engelska punden, utan med öns namn och garanti. Vi beslutar att garantera med öns säkerhet för dessa pundsedlar och låter dem bli allmänna betalningsmedel, jämställda med de vanliga. Vi sätter igång arbetet med hallen! Vi betalar sten, timmer, kalk och arbetslöner med dessa pundsedlar. Det kommer att stimulera det ekonomiska livet och ge arbete, omsättning och liv. När hallen står färdig hyr vi ut de olika avdelningarna till trädgårdsmästare och grönsaksodlare. Med hyresintäkter minus nödvändig administration amorterar vi de utgivna pundsedlarna, varefter motsvarande mängd pundsedlar makuleras.”

Förslaget möttes med kraftigt motstånd från en del av församlingen. De påstod att sådana självframställda pundsedlar var värdelösa och farliga, att de skulle upplösa det annars så välkända och solida penningsystemet, och att förslaget var dumt och riskabelt. Trots diverse varningar blev guvernörens förslag antaget med stor majoritet, och projektet sattes omedelbart igång.

Naturligtvis visade sig de nya pengarna vara lika bra betalningsmedel som de gamla, och snart var saluhallen färdig. Det kom hyresgäster för de olika avdelningarna, och handeln gick över förväntan. Den lilla del av befolkningen som blev berörd av experimentet handlade för pengarna. Det gjorde att flera andra arbeten kom igång. Omsättningen ökade, för de nya pengarna skapade optimism. En god cirkel startade.

Inom fem år var saluhallen betald genom hyresintäkter. Hallen stod nu som garanti för sitt realvärde. De 4000 pundsedlarna makulerades. Därefter gav de fortsatta hyresintäkterna medel till andra uppgifter.

Folket på Guernsey behövde en ny väg. Det fanns grus, sten och arbetskraft, men inga pengar. Åter framställdes 4 000 pundsedlar som gick till löner. Summan amorterades med skattemedel, varefter sedlarna makulerades.

Nu spreds nya initiativ till andra delar av ön. Det föreföll som om krisen var över och den grå vardagen hade fått nytt ljus. Öns styrelse konstaterade den nya ekonomins goda verkningar och gjorde upp nya planer. En ny serie pundsedlar, denna gång 5 000 pund, framställdes för att finansiera återbetalningen av en restskuld till en engelsk finansiär. Man ville inte betala med öns egna pengar för att dessa kunde avvisas, utan med engelska pund som ön fick som betalning för exporterade grönsaker. Säljarna fick öns pengar som betalning. Försöket var snabbt genomfört och utan besvär.

Utvecklingen gav befolkningen tillit, aktiviteten ökade, produktionen steg och ekonomin förbättrades. Då framställdes en ny serie pundsedlar, denna gång 10 000 pund till en skola. Året därefter framställdes ännu en serie på 12 000 pund för att finansiera renoveringen av stadsdelen kring saluhallen. Gamla dåliga bostäder revs och nya byggdes, och i takt med att hyrorna betalades blev pundsedlarna indragna.
Under 1828 och 1829 utställdes 8 400 respektive 11 000 pund till nya projekt. Men eftersom de gamla sedlarna drogs in och makulerades kom öns sedelmängd aldrig att överstiga 60 000 pund. Detta räckte för omsättning och nyproduktion, och ingen arbetslöshet märktes.

Öns hamn blev tillbyggd, finansierad på samma sätt och amorterad med avgifterna. Så småningom byggdes många vägar, ansedda som Europas bästa, finansierade och betalda på samma sätt, och slumkvarter byggdes om till moderna, ljusa bostäder. Det byggdes kvarnar där öns säd kunde malas, och därigenom minskades importen av det dyra engelska mjölet. En rad nya skolor byggdes. Nu var Guernsey en blomstrande ö med arbetande befolkning – men hur länge varade detta paradis?
Engelska spekulanter var väl vetande om Guernseys ekonomiska och produktionsmässiga framgång och dess utomordentliga rikedom. Men hur kunde man göra förtjänster på detta? Naturligtvis fanns det människor på ön som drömde om räntor och arbetsfria inkomster. Alla förstod inte det geniala i öns pengar. De konstaterade bara att det gick bra. Hos dessa personer fann de engelska spekulanterna vad de sökte.

Bankirfirman Finkelstein & Co i London försökte först. De byggde en flott bankbyggnad, och snart följde Commercial Bank efter. Med hot och förbindelser fördes propaganda för bättre pengar – levande pengar som kunde yngla av sig och som var mycket bättre än de kortlivade Guernseypunden. Folket lät sig överrumplas.

Verklig skada skedde när bankerna lyckades övertala tillräckligt många i den lagstiftande församlingen att lyssna på intriger och bestämma att hädanefter endast låta 40 000 pund av öns egna pengar cirkulera. Detta avtal resulterade i ny penningbrist med följden att guernseyborna sökte lån i bankerna igen. Guvernör Lisle de Broch kämpade som ett lejon för att rädda öns sunda ekonomi och befolkningens levnadsstandard – men förgäves. Dumhet och intriger ledde ön tillbaka till utsugning.

Bankernas expansionsdrift och befolkningens godtrogenhet resulterade i att experimentet på Guernsey nu är historia. Med klok eftertänksamhet hade guvernör Daniel de Lisle Broch hjälpt befolkningen till ekonomisk frigörelse, något som borde tala till många tänkande människor i vår tid.”

Annonser