Ordförklaring i texten ur ”Boken om JAK”:
”omsättningsmedel” = pengar, betalningsmedel

”Vi saknar pengar”
Pengarna står i centrum för all ekonomi i våra dagar och lösningen på alla ekonomiska problem beror på hur tydligt vi uppfattar och genomskådar detta begrepp. Om man, i livets alla skiftande situationer, frågar människorna vad de saknar mest av allt så kommer man i de flesta fall att få svaret att de saknar pengar. Och med det menar man naturligtvis att man saknar varor dvs alla de tusentals förnödenheter som moderna människor behöver om man vill leva ett tillfredställande liv.

DSC05504 - version 2

Antonio: Är ert guld och silver som får och baggar?
Shylock: Det vet jag inte men jag får det att föröka sig lika snabbt!
(Köpmannen i Venedig, akt 1, scen III)

Pengarna i sig själva, dvs papperslappar eller metallmynt, har ju ingen människa någon nytta av. Därför är det naturligt att fråga om det inte finns tillräckligt med varor i världen – livsmedel, kläder, bostäder, lyxvaror osv – i förhållande till våra önskemål eller i vart fall vad vi behöver för att kunna leva anständigt? Men om det finns det, varför sörjer man då inte för att det också ska finnas tillräckligt med omsättningsmedel så att de behövda produkterna kan omsättas.

Det finns tillräckligt med varor
Svaret på den första frågan är att det finns tillräckligt med varor i Världen. Överallt är lagren fyllda, fabrikerna spyr, dag och natt, ut sina produkter. Grödan växer på åkrarna, djuren mumsar i stallarna, fisken går i havet, det finns bröd, mjölk, smör, kött, fisk och frukt i överflöd. Varuproduktionen är så stor att en stadigt växande del av människosläktet inte kan få sysselsättning därför att om de fick det så skulle alltför många varor bli producerade. Stora varumängder skulle då behöva förstöras eftersom man inte skulle kunna få avsättning för den. Produktionen skulle behöva inskränkas eller helt förhindras genom olika slag av bestämmelser och regleringar.

Men, och därmed svarar vi på den andra frågan, dessa varor kan inte omsättas, inte föras från producenten till konsumenten, utan hjälp av ett omsättningsmedel. Det moderna livet är alltför komplicerat för att vi skall kunna ha direkta byten vara mot vara. Arbetsdelningen och specialiseringen har medfört att den vanlige arbetaren, som endast gör en enkel produkt eller en liten del av en produkt men som använder tusentals förnödenheter, inte själv kan byta sin arbetsprodukt mot alla de många saker som han behöver. Det behövs mellanhänder. Han måste dessutom, om han vill, kunna spara sitt arbetsutbyte för senare behov. Därför är ett omsättningsmedel (pengar) nödvändigt, en slags gemensam nämnare eller ett gemensamt mått med vilket man kan mäta varje arbetsinsats och varje produkt. Ett sådant har vi, eller skulle kunna ha, i pengarna.

Hellre förstöra varorna än att göra omsättningsmedlet tillgängligt
Men innan vi går närmare in på detta begrepp måste vi fördjupa oss något i den första frågan, om det inte finns tillräckligt med varor. Och svaret på den frågan för oss ett steg vidare. Om det finns för mycket varor i världen, så många att man måste förstöra stora partier av dem, varför tillverkas de då? Varför gör sig människorna omaket att tillverka överflödiga varor som ingen behöver?

Å andra sidan, om det fortfarande finns människor som inte kan få de förnödenheter som de behöver och som saknar det nödvändigaste – och det står alltför klart att det faktiskt är så – varför förstör man då varorna istället för att låta dem komma dessa människor tillgodo? Svaren på dessa frågor blir de samma, man tillverkar varorna för att de som deltar i produktionen inte på annat sätt kan skaffa sig de omsättningsmedel som de behöver för att få tag i dem. Och man förstör produkterna för att det har blivit för mycket av dem och priserna därför så låga att producenterna inte kan få tillräckligt med omsättningsmedel för att köpa vad de behöver.

Att en fabrik går med överskottsproduktion betyder att den skapar mer än vad det finns köpkraft för. Producenterna är oförmögna att köpa de varor de själva producerar. För ögonblicket är det så över hela Jorden. Människor tillverkar mer än vad de själv har råd att köpa och ju mer de tillverkar desto värre blir tillståndet eftersom den större varumängden får priserna att sjunka och därmed minskar producenternas köpkraft ytterligare.

Man inskränker alltså produktionen eller förstör varorna så att priserna stiger men resultatet blir i alla fall det samma. Den samlade köpkraften minskar genom att ännu fler människor blir oförmögna att skaffa sig det nödvändiga omsättningsmedlet. Högre priser gynnar producenterna och lägre priser gynnar konsumenterna men eftersom ingen är enbart producent eller konsument utan alltid både så är denna lek med priserna, som nu i åratal har varit uttryck för politikernas högsta visdom, bara en illusion. Vi närmar oss det tillstånd då mänskligheten inte längre har råd att köpa sina egna produkter och man svälter ihjäl mitt i överflödet.

Varor för pengar istället för vara för vara
Kort uttryckt är förhållandet detta. Människorna producerar varor för att skaffa sig pengar men ju mer de producerar desto mindre pengar får de för sin produktion. Den producerande tvingas alltså att producera, inte till fördel för sig själv eller för de som behöver varorna utan till fördel för den makt som behärskar de pengar för vilkens skull han producerar. Denne makt är spekulationen varvid menas de människor och grupper för vilka penningutbytet, inte varuutbytet, är det viktiga.

Systemets fel ligger alltså i att man tvingas att producera varor för pengar istället för att producera varor för varor och nyttigheter för nyttigheter. Varor och nyttigheter kan nämligen produceras i överflöd.

Rätt förhållande har man först när pengarna inte längre är målet för produktionen utan endast är ett neutralt omsättningsmedel.

Det har ofta sagts att den nuvarande krisen inte är en produktionskris utan en fördelningskris. Men det betyder ju bara att omsättningsmedlet inte fungerar som det ska. Om vi inte kan inrätta ett omsättningsmedel som alltid kan disponeras i en mängd som svarar mot den aktuella varumängden så att alla varor kan bli omsatta och de som har bruk för varorna alltid kan skaffa sig det omsättningsmedel som är nödvändigt för deras försörjning så kommer allting att vara i ordning och krisen vara övervunnen. Detta visar att pengarna är problemets kärnpunkt.

Vi får alltså börja med att ställa frågan på två sätt. Hur skaffar man sig omsättningsmedel – var kommer pengarna från? Och varför finns det inte alltid tillräckligt med pengar att köpa alla varor?

Var skall pengarna komma ifrån?
Vem har inte hört detta som ett talesätt var gång det varit tal om att genomföra ett eller annat projekt, ett större byggarbete, väganläggning, brobygge eller liknande – var ska pengarna komma ifrån? Låt oss undersöka lite närmare vad det betyder. Alltså, vi har byggmaterial, vi har arbetare, vi har arkitekter, kort sagt, vi har allt som är nödvändigt för att bygga ett hus. Vi har människor som behöver huset och som är villiga att betala en hyra som svarar mot husets värde när det är färdigt.

Men arbetet kan inte komma igång. Det saknas pengar. Vad gör vi då? Vi går till något penninginstitut och låt oss, för att se sammanhanget klarast, tänka oss att vi går till den institution som har monopol på att utge pengar nämligen riksbanken. Vi säger, låna oss de nödvändiga omsättningsmedlen så att vi kan betala leverantörer och arbetare som inte kan vänta på sin betalning till huset står färdigt och hyran börjar betalas eftersom de skall leva under tiden.

Och vad svarar banken? Den säger, här är pengarna men i gengäld måste ni förplikta er att inte bara betala mig pengarna åter utan också att, till så har skett, betala mig en årlig ränta på si och så många procent (och vid obligationslån tillika lite kursförlust). Vi räknar då ut om det är möjligt att få de framtida hyresgästerna att betala en hyra som inte endast täcker omkostnaderna för husets uppförande utan också räntan och kursförlusten. Om vi tror att det kan göras så accepterar vi bankens erbjudande. Om inte så förklarar banken att företaget är oräntabelt och nekar lån, och huset blir inte byggt.

Pengarna går ut i omsättning som lån och skapar skuld
Om vi nu tar detta exempel som typiskt, det kan naturligtvis varieras på tusentals sätt, och tänker igenom vad som försiggår så ser vi att vi får svar på våra två tidigare frågor. Pengarna kommer ut i omsättning som lån som skall förräntas eller med andra ord, pengar kostar pengar. Pengar är inte bara den gemensamma nämnaren eller måttstocken. Den gör den ömsesidiga avvägningen mellan enskilda varors värde lättare för oss men pengarna har också ett självständigt värde – pengar är en vara bland andra. Och när denna vara inte, som andra varor, kostar arbete och material att framställa (eller i vart fall försvinnande lite) – men å andra sidan är oundgänglig för omsättningen, så kan den som har makten över den fastställa de villkor under vilka den kan förvärvas dvs bestämma dess pris efter eget gottfinnande. Han får därvid kontroll över hela det ekonomiska livet och kan bestämma vilka företag som får sättas igång och hur stor del av den producerade varumängden som kan bli omsatt och har i verkligheten folkets ekonomiska välfärd i sin hand.

Det motsägande i denna tingens ordning beror därpå att pengar på samma gång är omsättningsmedel, måttstock för värde och självständig vara – väl att märka att en vara som inte som andra varor kostar pengar att framställa men som dock när den skall köpas kostar mer än sitt eget värde. Varje penningsedel som går ut i omsättning betyder därför en skuldförbindelse och eftersom samma penningsedel, i ett ständigt kretslopp, kommer till banken när skulden amorteras och går ut igen när nya lån beviljas, så skapar den en ständigt växande skuldbörda som aldrig kan betalas av.

Landets värden och utbytet av generationers arbete – pantsätts för att skaffa omsättningsmedel
Och när det är den arbetande och producerande delen av befolkningen som behöver lånen och som för att uppnå dem är tvungna att sätta sina fasta eller genom arbete skapade värden i pant, så går dessa värden rent automatiskt över till den del av befolkningen som representerar monopolet. Resultatet blir det tillstånd som vi lever i, att merparten av landets värden och utbytet av generationers arbete långt fram i tiden är pantsatt till Kapitalet i hemlandet och i utlandet i en sådan utsträckning att det, när det så önskar och om det tjänar dess intressen, kan dra in all egendom och alla värden och göra merparten av Jordens befolkning hemlös och utan försörjningsförmåga.

Att det inte gör så beror på att det inte har något intresse av att skulden betalas. Att kräva in skulden skulle vara som att nacka hönan som värper guldägg. Den skall få precis så att den håller sig levande – skulden skall bestå för räntans skull. Men hönan skall å andra sidan heller inte få så mycket foder att den slutar att lägga ägg. Räntan får inte vara större än att den precis kan bäras men den får heller inte vara mindre. Att finna och fastställa den gränsen kallas med ett träffande uttryck, för att göra produktionen räntabel dvs i stånd att ge räntor och det är syftet med alla så kallade sanerings och krisplaner som framställs av de olika regeringar. Arbetet skall vara i stånd att betala sina räntor.

Och för att det skall kunna göras får befolkningen inte dö av svält. Den måste leva men heller inte mer. Här har vi svaret på den andra frågan – (om varför det inte finns tillräckligt med omsättningsmedel). Om all nödvändig produktion kan få avsättning – dvs om alla hade tillräcklig köpkraft – så kommer ingen att behöva lån och räntan kommer att sjunka till ett minimum och i många fall försvinna helt. Därför sätts inte mer pengar i omlopp än att bristen på pengar är tillräckligt stor för att få låntagarna att betala ränta.

Detta fungerar på många sätt och vis och förhållandena är ofta så invecklade att det är svårt att se vad som egentligen försiggår. Men om man vill förvissa sig om åt vilket håll som hjulet snurrar så behöver man bara se på den växande skulden och inse att varje företag som sätts i verket, vart arbete som utförs, vart framsteg som görs skapar en ny skuldbörda och blir omsatt i skuld istället för, som man skulle ha väntat, i förmögenhet. Ju mer människorna arbetar desto fattigare blir de. Det är som med den som sitter fast i kvicksand, ju mer han arbetar för att komma loss desto djupare sjunker han.

Hur får föreningen makt över omsättningsmedlet?
Detta, att den som har makt över omsättningsmedlen har makt över hela det ekonomiska livet, är den fundamentala kunskap som ligger till grund för de strävanden och praktiska försök som har gjorts av Andelsselskabet J.A.K., grundat den 11 februari 1931. Den fråga som från början stod som den väsentligaste för rörelsens grundläggare och ordförare, landinspektör Kristian Engelbrecht Kristiansen, var detta, hur kan man åstadkomma att makten över omsättningsmedlet ligger hos Gemenskapen, så att den främjar dess intresse och inte hos privata som främjar särintressen genom bank eller partipolitik? Och hur skall man bära sig åt för att införa sunda och rättvisa förhållande på detta områden?

Pengar har två funktioner
Denna fråga leder ögonblickligen över till nästa fråga. Var finns och vari består den säkerhet på vilken pengarna vilar och som garanterar att deras värde är konstant, dvs att man kan vara någorlunda säker på att man för ett visst antal penningsedlar i morgon kan få samma varumängd som man kan få idag? Att denna säkerhet inte, som man tidigare menade, ligger i guldet är helt klart och behöver inte längre något bevis. Men vilka värden äger Nationalbanken som kan garantera värdet på den penningmängd som den har givit ut? Eller med andra ord, hur kommer det sig att Nationalbankens sedlar har det värde som de har och att man sins emellan utgår från att de har detta värde?

Även om vi vill räkna med guld som säkerhet så är den mängd guld som ligger i Nationalbankens källare är så liten att vi kan bortse från den. Någon annan påtaglig säkerhet har inte Nationalbanken. Obligationsinnehavet som man vill hänvisa till är ju skapat genom folkets insats.

Att vi anser att sedlarna har ett värde beror uteslutande på att vi vet att det finns en arbetande och producerande gemenskap som skänker sedlarna värde genom att producera de varor som vi kan köpa för sedlarna. Om vi inte kunde köpa varor för sedlarna så skulle de naturligtvis inte ha något värde.

Därmed har vi kommit fram till den verkliga täckningen för sedlarnas värde. När detta problem har vållat nationalekonomerna så stora problem så beror det på JAK-systemets påstående att dessa vetenskapsmän sammanblandar två funktioner när de inte skiljer mellan täckningsfunktionen å den ena sidan och cirkulationsfunktionen å den andra. De cirkulerande pengarna i ett samhälle kan jämföras med tippvagnarna i en ringbana där ett visst antal arbetare hela tiden fylla de förbipasserande tippvagnarna som tömmes innan de åter vänder tillbaka. Att tömma tippvagnarna är en funktion men att fylla dem är en annan.

På liknande sätt är det med pengar, de skall både tömmas (i det gamla systemet med diskonto, i det nya med grundränta eller platshyra) och fyllas (genom arbete). Om man vill komma till klarhet över förhållandet så får man skilja mellan dessa vitt skilda funktioner.

Under vårt nuvarande konstiga penningsystem spelar dessutom psykologiska förhållanden in. Det i lag skyddade sedelmonopolet, svårigheten för den enskilde att genomskåda förhållandena och det gemensamma intresset i att den sedel som har tvingats på oss som betalning för våra nyttigheter skall kunna inbringa oss ett motsvarande mått av varor. Kort sagt en konservatism som helst låter förhållandena förbli som de är och ogärna föreställer sig att de inte är som man önskar att de skall vara. Men denna godtrogenhet från det stora flertalet är det härskande systemets bästa stöd. I förvissning om att det alltid tar tid för motståndet att anmäla sig har det nu i tjugo år spelat med kronan – och har kunnat det eftersom den hela tiden har varit frikopplad från varje verklig värdegrund – har ökat och minskat dess värde efter eget gottfinnande och påfört den arbetande befolkningen en omätlig skada.

Om man vill söka den enda och rätta grunden för ett lands penningväsende så kan man finna det i landets markvärden. När Danmarks finanser skulle ordnas efter statsbankrutten år 1814 och den nya riksbanken upprättades blev den grundad
på 150 000 prioriteter i landets fasta egendomar och det blev högtidligt tillsagt folket av Fredrik VI i ett öppet brev den 4 juli 1818 att man från statens sida inte skulle blanda sig i penningväsendet. ”Inte någonsin skall det från statens sida komma.” – ”Nu lovar vi folket att inte göra det mer.” (Ur Rubow: Nationalbankens Historie 1818 – 1878.) detta löfte bröts gång på gång. Och nu står vi inför statens slutliga övertagande av penningväsendet genom den planlagda omskapandet av Nationalbanken till en statsbank.

Kontrollen över landets penningväsen tillkommer Gemenskapen (föreningen)
Det är med tanke på detta som folket nu ställer sitt krav. Utgivningen av omsättningsmedlet, kontrollen över landets penningväsen, skall tillfalla Gemenskapen och inte staten så länge staten inte är ett uttryck för folkets gemenskap utan för ett enskilt partis eller ett enskilt klassintresse.
(här pratar han om de pengar/sedlar som JAKföreningen ger ut. red)

Vem kan ge ut pengar andra än de som besitter de värden som pengarnas värde skall grundas på nämligen de reella värdena, markvärdena? Att det är folket som äger landets markvärden står utan vidare klart. Och att staten i nuvarande form inte är ett organ för folket utan ett ensidigt uttryck för ett enskilt partis verkliga eller inbillade intressen är lika uppenbart. Om den någonsin kan bli det eller för alltid kommer att vara en enkel institution innanför samhällslivet med sina särskilda intressen och uppgifter är ointressant i detta sammanhang. Om man vill använda ordet stat som beteckning på den folkgemenskap som det här är tal om eller om man vill knyta beteckningen till speciella funktioner innanför samhället, berör inte den f råga som det här är fråga om. Den sanning som det gäller att slå fast är denna, det tillkommer folkgemenskapen att ge ut pengar som grundas på de värden som folket besitter – oavsett om denna gemenskap kallas stat eller ej.

Man kunde göra, och man har gjort, den invändningen att det inte bara är markvärdena som utgör landets rikedom och alltså kan skapa en grund för landets penningväsende utan också värdet av varuproduktionen i dess vidaste mening – vari man innefattar produktionsmedel av alla slag, kort sagt landets samlade produktionskapacitet. Men däri ligger inte någon motsägelse. Markvärdena är nämligen ett uttryck för den ekonomiska förmågan i varje tidpunkt. I deras värde ligger i värdet av varuproduktionen eftersom markvärden i varje tidpunkt motsvarar varuproduktionens kapitaliserade värde efter en viss produktionskoefficient som vi betecknar som räntefoten. Det betyder att alla andra grunder för pengars värde – man har t.ex. talat om en ”kornmyntfot” – är inbegripen i grundvärdet och medverkar till att bestämma dess höjd. Låter man pengarnas värde vila på markvärdet så kommer det alltså att variera med det ekonomiska livets framgång och vi kommer att i varje tidpunkt ha det rätta förhållandet mellan omsättningsmedlen och varuproduktionen.

Gemenskapen bör ge ut pengarna
Vad det först och främst kommer an på i ett sunt ekonomisk liv är alltså att gemenskapen bör vara den som ger ut pengarna med täckning i landets markvärden och ställer dem till förfogande för omsättningen i så stor mängd att de svarar mot varuproduktionen samt att de förs ut i omsättning på sådant sätt att man inte skapar en ständigt växande skuld utan att varje företag, varje utfört arbete, istället leder till en ökning av landets samlade förmögenhet.

Om denna uppgift övertas av staten som den nu är kommer det att betyda, antingen att pengarna inte får någon egentlig grund och fortsätter att vara ett spelbord för privatintressen eller att staten övertog, eller för att tala med dess eget språk, ”socialiserar” allt markvärde i landet. Det skulle betyda att folket kommer i ett statsslaveri av liknande men långt värre slag än bondens slaveri under herremannen i gamla dagar. Att denna möjlighet hotar står det inget tvivel om. Desto viktigare är det att utnyttja den frist som nu är given.

forts. följer…

Annonser