Pengar får inte vara en ”vara”
Lagen om utbud och efterfrågan gäller för pengar liksom för varor, men det är ju precis det som pengar inte får vara. I det nuvarande systemet är pengar en vara och det är självklart att spekulanterna kommer att sätta priset där spekulationen ger den största fördelen. (Där vinsten är störst.)DSC05503 Lika självklart är att nationalekonomerna bör sätta det, där det arbetande och producerande folkets väl så kräver. Men var ligger denna punkt? Landinspektör Kristiansen ger följande svar på denna fråga:

”När kronan går ut i omsättning (genom lån, jfr. ovan) till en så låg *räntefot (att betala till sparkassan för tillgång till grundvärde eller produktionsmöjlighet) att sysselsättningsgraden är 100 procent (dvs då arbetslösheten har upphört) har vi den rätta räntefoten och därmed det sanna kronvärdet och då har vi också det rätta beloppet kronor i omsättning. Samhället har då den största möjliga produktionskraften (genom att alla är sysselsatta) och den största möjliga köpkraften (eftersom alla får full arbetslön genom att inga räntor betalas).

Det är vi som ska behärska kronan och inte tvärtom. Det kan vi göra genom att vi, när vi skapar pengar, gör utbudet beroende av en enda faktor, räntefoten. Denna räntefot är under JAK-systemet alltid knuten till produktionsmöjlighet och är därför samtidigt ett mått på efterfrågan, men där utbud och efterfrågan sammanfaller har vi dessutom den neutrala värdeenheten.”

Lagen om utbud och efterfrågan gäller alltså ganska uppenbart endast för varor som finns i begränsad mängd. Finns det för lite av en vara så att alla inte kan få sitt behov tillfredställt så stiger den i pris. Men detta får inte gälla för ett omsättningsmedel (pengarna). En meter får inte bli längre för att många använder den samtidigt eller kortare när ingen har användning av den.

Felet är att pengarna betraktas och behandlas som en vara istället för att vara en representant för varor. Detta är en rest från den tid då pengarna var bundna till guldet och guldet var det egentliga betalningsmedlet. Den gången fanns pengarna bara i begränsad mängd men nu är ett sådan påstående meningslöst utom som uttryck för att man önskar nyttja dem till att utnyttja det arbetande folket och tillgodogöra sig frukten av deras arbete.

Det finns inget som hindrar att man kan ha fullt värdefasta kronor och samtidigt tillräckligt många av dem. Själva Gemenskapspengarnas grundprincip, att de är fordringar på reella värden nämligen landets markvärden, omöjliggör att de kan tappa sitt värde genom att de alltid kommer att vara täckta även om det är med botteninteckningar. Och markvärdena är ju ett uttryck för den samlade varuproduktionens värde. Om detta stiger så ökar också sedlarnas värde men det blir inte fler av dem för den skull.

Det finns i och för sig inget som hindrar att man slår mynt av landets alla markvärden (6 – 7 miljarder kronor). Sedlarna blir inte mindre värda för den skull men det kommer inte att finnas användning för dem alla och de kommer därför inte ut i omsättning. Bara om det är fråga om extraordinära projekt, större arbeten eller företag som skall sättas igång, kommer de till nytta. De kommer därvid att göra de vansinniga utlandslånen överflödiga för vilka man har satt landets värden i pant till utländska spekulanter. 18 miljarder kronor lånades i England till Storströmsbron. Hur många till Lillebältsbron? Och ändå har man talat om att ta upp ett miljonlån i utlandet för att skaffa räntemoratorium till kreditföreningarna.  Det är som om en man ville köpa vatten av sin granne och sätta sin egen brunn i pant för betalningen.

Hur mycket omsättningsmedel behövs?
Därtill kommer att det med hjälp av räntefoten blir möjligt att reglera den mängd omsättningsmedel som i var tidpunkt befinner sig i omlopp. Med ränta förstås här den avgift som ägarna av markvärden och produktionsmöjligheter ska betala till sparkassan för att utnyttja dessa värden (”grundräntan”), och som ovan sades skulle vara 4 procent. Ju mindre den är desto flera företag kan startas och frodas. När den är satt till en storleksordning som möjliggör att all arbetskraft kan sysselsättas och det således inte längre föreligger någon arbetslöshet, så har man ingen nytta av att öka mängden omsättningsmedel. Den kommer nämligen inte att kunna ökas. Omsättningen kommer att vara mättad med omsättningsmedel där enheten har det rätta värdet. Denna punkt kommer sannolikt att ligga vid en betydligt större sedelmängd än den nuvarande (cirka 350 miljoner).

Det kommer således, under vanliga förhållanden, alltid att finnas täckning för minst tio gånger den cirkulerande sedelmängden och denna kommer aldrig under några omständigheter att kunna nå, och än mindre överstiga, det totala beloppet av landets markvärden. Bara i det fall man sänker jordräntan (arrendet) ytterligare när man redan har nått en lämpligt nivå, där vi har full sysselsättning, kommer man att kunna tala om inflation.

Äkta och falskt kapital
Det är nämligen inte pengarna som ger räntor utan endast det äkta kapitalet, jorden och produktionsmedlen. Det är, som Shylock säger, får och baggar som lämnar avkomma, inte guld och silver. Men i det nuvarande penningsystemet tillägnar sig det falska kapitalet det äkta kapitalets ränta och förvandlar det från förmögenhet till skuld.

Det nuvarande penningsystemet kan karaktäriseras som ett transportsystem där räntan transporteras från de gemensamma värdena till privatkapitalets kassa. En av följderna av detta är den ständiga svängningen mellan inflation och deflation som vi har upplevt under de senaste tjugo åren.

Vi står för ögonblicket mitt i en inflation utåt sett och en deflation inåt sett. Det har maskerats under fraser som att vi skall sanera priserna och göra jordbruket räntabelt. Det kan döljas en tid genom ett avspärrningssystem som isolerar det enskilda landet och förfalskar alla värden så att det är svårt att se det verkliga förhållandet. Men bägge delar, både inflation och deflation, innebär att vi konsumerar äkta kapital till fördel för det falska och att all sund ekonomi förvandlas till spekulation. Så länge detta inte genomskådas kommer alla åtgärder som regeringen vidtar, att tjäna till att förvärra situationen och påskynda den slutliga bankrutten. Det är därför hög tid att lämna denna väg och slå in på en annan som, genom sin natur, utesluter sådana följder.

Den partistyrda staten är ett privat företagande – JAK skapar en verklig Gemenskap
En tredje invändning som har gjorts är denna: Kommer staten att kunna tillåta en sådan privat utmyntning av värden som den vi här föreslagit? På detta kan vi svara att det knappt är en privat utmyntning som åsyftas. En sådan föreligger tvärtemot i det nuvarande penningsystemet genom att Nationalbanken är ett privat aktiebolag vars aktieägare, som liksom i alla andra bolag, kräver avkastning på sitt tillskjutna kapital.

Under nuvarande partistyre är detta förhållande dock trots allt att föredra framför den statsbank som man nu överväger att ersätta nationalbanken med och som i partiväsendets hand kan bli en fruktansvärd fara för folket. Under det nuvarande systemet sker bankens arbete (sedelfabrikationen) till fördel för den del av samhället som äger pengarna. Den betjänas och skyddas medan den arbetande och producerande befolkningen behandlas med våld och brutalitet – t.ex. genom tvångsauktioner av egendomar vars ägare ofta har återbetalt sina lån flera gånger om i form av räntor utan att den egentliga lånesumman har blivit nämnvärt mindre.

Tänk, som en kontrast till detta, på börsspekulanten som tjänar en förmögenhet på de obligationer som driver den olycklige från hus och hem. Spekulanten är spekulant i kraft av det faktum att samhället inte äger 5 öre i gemensamma omsättningsmedel och därför tvingas att låna privata omsättningsmedel till villkor som bestäms av spekulanterna.

Att producera dessa privata pengar är Nationalbankens uppgift. I JAK-systemet genomförs utmyntningen av pengar av Gemenskapen och den ränta som inkommer till Gemenskapen tillhör Gemenskapen och inte några privata aktieägare. Den skall användas för gemensamma utgifter och träda i stället för skatter och avgifter till stat och kommun. På detta sätt förverkligas det som är den sunda och riktiga tanken i Georgeismen nämligen att man bör erlägga en ränta för de markvärden som man som enskild lägger beslag på och därigenom utesluter andra från att utnyttja.

Felet i den ovan citerade invändningen är att man betraktar Gemenskapen som en privat institution, medan den faktiskt är ett organ för folket i mycket högre grad än staten, som är ett uttryck för en grupp politikers, eller när det har gått långt, ett partis intressen, som inget har att göra med, och i de flesta fall går emot, folkgemenskapens. Det är staten som är en privat institution och inte den Gemenskap som här åsyftas.

Den rätta styrelseformen: gemensamma angelägenheter kontra särintressen
Här har vi något som är mycket viktigt att känna till. I Gemenskapen, som den är tänkt och utformad i JAK-systemet, har man fröet till ett samhällsorgan som kan utveckla sig till att ersätta den nuvarande, i grund och botten korrumperade, statens plats.

Men innan det kan ske är det nödvändigt att Gemenskapen samlar sig kring gemensamma uppgifter och inte, som med den nuvarande styrelseformen, kring särintressen (partiintressen). Gemensamma intressen, eller gemensamma angelägenheter som man plägar kalla dem med JAK:s språkbruk, kan vara grund för styrelseformen. Detta är endast möjligt när det alltid finns vägar för nya och friska impulser samtidigt som Gemenskapen är stark nog för att isolera alla särintressen och deras talesmän. JAK-rörelsens historia kan redan karaktäriseras som en ständig kamp för gemenskapen mot särintressen, både utom och inom organisationen. Denna styrelseform är av vital betydelse för rörelsens trivsel och en kort redogörelse är därför på sin plats.

Omsättningsmedel=pengar

Se nästa dokument: kapitel 3 : Den rätta styret
Forts. följer…

Annonser