Shylock: Jag hatar honom för att han är kristen men ännu mer
för att han i simpel enfaldighet lånar ut pengar gratis
och sänker räntan här i Venedig.
(Köpmannen i Venedig, akt 1, scen 3).

I detta syfte – att genomföra den rätta utgivningen av pengar – blev Andelsselskabet Jord – Arbete – kapital grundat under år 1931. Dess första strävanden var att göra verklighet av denna idé dvs att genom en utmyntning av landets fasta värden skapa de nödvändiga omsättningsmedlen för att med deras hjälp göra markvärdena fria från den skuldbelastning som tynger dem.

Det ställe där tanken först blev förstådd och omsatt i praktiken var på Sydjylland. Här var förhållandena av många skäl värre än i det övriga landet och en snabb lösning av de otaliga skuldförhållandena mer av nöden än på andra håll.

DSC05488_2

Kristiansen skrev 1931 följande:
”I det gamla landet kan utvecklingen fortfarande gå i två riktningar. På Sydjylland är situationen så tillspetsad att vi sannolikt bara har den snabba och energiska vägen att gå om inte brist på tro och hopp skall tvinga hela det jordbrukande ståndet in i ett fullständigt ekonomiskt beroende av statsmakten och av de växlande partiregeringarna.

Vi behöver inte påvisa vilken fara ett sådant beroende innebär för det danska folket framtid i kulturellt hänseende. Bonden känner också instinktivt att han antingen får göra sig till situationens herre genom att följa sitt eget sunda förnuft, framsynthet och målinriktade samarbete med sina ståndsbröder eller så kommer hans släkt, som så ofta förr i tiden, att tvingas utföra grovt arbete i trälarnas led.

Med denna allvarliga inledning vill jag kort skissera den snabba och energiska vägen som efter allt att döma – av lämplighetsskäl – står öppen för det sydjyska bondeståndets frihetsrörelse.

Första steget
Samling kring en gemensam vilja och mål, nämligen att, med den sydjyska jorden som grund, skapa en tillräckligt stort nytt kapital – tillräckligt betyder i detta sammanhang att den skall vara stor nog att upphäva och avlägsna det befintliga intecknings- och skattetrycket. Om man ber Andelsselskabet att vara behjälpligt därmed kommer vi att göra på följande sätt.

Andra steget
a) Genomför en uppgörelse med alla, till Andelsselskabet, anmälda egendomars inteckningar. Låt oss sätta beloppet till x kronor.

b) Överta botteninteckningen i samtliga anmälda egendomar så att dessa häftar för den totala summan x kronor, (vilket de gör redan idag), på så sätt att varje enskild gård får sitt eget konto i förhållande till sin egen inteckning varvid man skall respektera den enskilda ägarens ställning och självständighet fullt ut.

c) Med denna botteninteckning som grund utställa andelsbevis för sammanlagt x kronor.

d) Anskaffa dessa fullt ut reala värdebevis, respekterade som giltiga betalningsmedel, som åtminstone skall vara likställda med de inte fullt ut täckande och inte fullt ut reala vanliga mynten och sedlarna så att dessa får ge upp sin orättfärdigt förvärvade monopolställning som enda giltiga betalningsmedel.

e) Tillställa den danska Nationalbanken det samlade beloppet av andelsbevisen, x kronor, mot att i gengäld få ut motsvarande belopp i vanliga mynt och sedlar.

f) Med dessa vanliga mynt och sedlar återbetala alla inteckningslån.

g) Naturligtvis kan Nationalbanken, med de sydjyska jordbruksfastigheterna som grund, försvara ett sådant utgivande av pengar. Eftersom banken har kunnat försvara att den har upphävt den enda täckning som våra sedlar hade, genom att den gången stryka inlösningsplikten, så kan den självfallet företa det vi här har föreslagit som är så reellt att ytterligare motivering inte behövs.

h) Det på så vis nyskapade kapitalet kommer att vara sydjydarnas Gemenskapskapital och de kommer att själva kunna bestämma räntefoten*

(Med ”räntefoten” förstås här avgiften för innehav av fastighetsvärden motsvarande botteninteckning. Botteninteckningar som överlåtits till andelsföreningen/ översättarens anmärkning)

i) Vi sätter tills vidare räntan till fyra procent. Inbetalda räntor används först till täckning av trycknings- och administrationsutgifter. Resten – för naturligtvis kan tryckning och administration inte kosta fyra procent eftersom Nationalbankens kostnad endast hänför sig till leveransen av beloppet – tillställes Andelsselskabet som överskott i vilket alla de anmälda egendomar har andelar i förhållande till sina tillgodohavanden på respektive konto (de ursprungliga inteckningarna). ”

Härmed var grundidén formulerad. Men Kristiansen var naturligtvis klar över att det inte skulle gå så lätt. Han tillfogar därför följande.

”Nu frågar man sig: kommer regeringen, kommer Nationalbanken att gå med på detta? På det vill jag svara att hittills har ingen regering och ingen makt i världen underlåtit att göra det rätta – när det inte fanns någon annan utväg.

Frågan är därför inte vad regeringen och Nationalbanken vill, som inte känner till det praktiska livets krav och ännu inte känner de svårigheter som det postivt arbetande samhället lider under. Vi är realistiska när vi räknar med att nästan alla i vårt samhälle tillvaratar sina egna intressen efter bästa förstånd. Om därför fakta visar att samhällets väl främjas på bästa sätt av oss alla under nuvarande förhållanden så har de nämnda parterna det rätta förståndet. Om det motsatta är fallet så blir den stora frågan om det finns någon annan plats i samhället, t.ex. bland de sydjyska lantbrukarna, där man har den enighet och det förnuft och där man känner vad som är rätt och vill göra den arbetsinsats som alltid är nödvändig när en riktig tanke skall omsättas i handling.

Eftersom vi har kommit till världen som förnuftsvarelser för att utveckla och bruka det förnuft vi har fått av Skaparen så kan vi i alla fall vara säkra på hans bistånd när vi med all vår kraft strävar att tänka det rätta och omsätta den riktiga tanken i riktiga handlingar. Och om vi inte lyckas med detta så har vi i alla fall haft tur eftersom den orätta tanken och de oriktiga handlingarna bara leder till förvirring även om de har stöd av nog så många.”

Att Nationalbanken inte skulle gå med på detta förslag var naturligtvis klart på förhand. Det var därför nödvändigt att gå tillväga på sådant sätt att man klarade sig utan Nationalbankens hjälp.

Detta skisserar Kristiansen på följande sätt:
”Angående frågan om skuldavvecklingen bör man notera att den långsamma metoden går ut på att skapa självständiga produktionskretsar där man förenar olika verksamheter som producerar förnödenheter och inom dessa kretsar ersätta de vanliga mynten och sedlarna med sådana som täcks av markvärden samt att man under kooperativa former når fram till den ekonomiska frigörelse som blir resultatet när det icke reala kapitalet ersätts med ett realt kapital som baseras på de rikedomar som naturen erbjuder och inte på en enskild vars produktion beror av rena tillfälligheter och av äventyrare.”

Andelspengarna skickas ut
Det ligger i sakens natur att det var den senare metoden som kom att användas. Det gick till på det sättet att Andelsselskabet skapade en sparkassa vari man kunde betala större eller mindre belopp i vanliga pengar. För detta fick man andelsbevis som alltså var ett slags kvitto lydande på 5, 10, 50 och 100 kronor. Genom att skapa lokalkretsar försäkrade man sig om att befolkningen inom ett visst område var villiga att mottaga dessa kvitton i stället för vanliga pengar så att det var möjligt för en person att skaffa sig alla sina förnödenheter med hjälp av dem. Man gjorde hänvändelser till offentliga kassor, kommunens kassa, sjukkassan, mejeriföreningen och konsumtionsföreningen som på många ställen välvilligt gick med på att ta emot sedlarna. Även flera banker förklarade sig villiga att stödja företagandet mot att de inbetalade nationalbanks-pengarna placerades på konto hos dem.

Tillvägagångssättet kunde t.ex. vara att ett mejeris leverantörer skapade en lokalkrets och förklarade att de skulle ha sina betalningar i Gemenskapspengar. Andelsselskabet ställde sedan sina pengar till mejeriets disposition på så vis att samtidigt som mejeriet betalade exempelvis 100 kronor i Gemenskapspengar så betalade man motsvarande summa i Nationalbankspengar till Andelsselskabets sparkassa. Systemet fick på kort tid en stor utbredning och Gemenskapspengar blev accepterade i stor omfattning som giltiga betalningsmedel vid sidan av nationalbankens sedlar.

Gemenskapen inlöser prioriteterna
Nästa steg var att Sparkassan, i takt med att innehavet av Nationalbankssedlar ökade, använde dessa för att lösa in medlemmarnas inteckningslån. Därigenom blev Sparkassan kreditgivare och inteckningarna kom att stå som täckning för de cirkulerande Gemenskapspengarna.

Fördelen för fastighetsägarna var att de slapp betala ränta till bankerna och att den ränta som de i framtiden skulle betala dels var mindre än den de tidigare hade betalat dels att den inte tillföll privata obligationsinnehavare utan den Gemenskap i vilken de själva var delägare.

Andelsselskabets detaljerade plan för dessa transaktioner var således att:
” Gemenskapskronor delas ut i 5- och 10-kronorsedlar. De sätts i omlopp på så sätt att Andelselskabets vänner och medintressenter skaffar sig dem genom att växla till sig dem med en del av sina vanliga mynt och sedlar. Därigenom går Gemenskaps-kronorna ut i omsättning och den vanliga valutan går in i en grundfond varvid räntenettot används till Selskabets administration. Selskabet inlöser (växlar tillbaka) 2 % av Gemenskapskronorna varje kvartal. När Grundfonden har nått en storlek av 100 000 kronor används belopp på 10 000 kronor till inlösen av prioriteter för en eller två nybyggare. De oprioriterade markvärden som därigenom förvärvas av Selskabet används för att ge ut 10 000 kronor i grundvärdetäckta sedlar (partialobligationer) som utväxlas med 10 000 kronor av de cirkulerande Gemenskapkronor till den kurs som kommer fram genom utbud och efterfrågan.

Selskabet råder nu över en fond på 90 000 kronor samt markvärden för 10 000 kronor samtidigt som det cirkulerar 10 000 kronor i grundvärdetäckta sedlar. Grundfonden ökas då på nytt till 100 000 kronor genom att man på nytt ställer ut Gemenskapskronor. Dessa används för att återbetala ytterligare ett inteckningslån och så vidare.”

Om man hade tillåtits att fortsätta oförhindrat så skulle man på detta sätt efterhand ha befriat alla jordbruksfastigheter från skuld till kreditföreningarna samtidigt som man skulle ha ersatt de otäckta och tvivelaktiga Nationalbankspengarna med Gemenskapspengar som hade full täckning i jordbruksfastigheternas markvärden. Men man fick inte fortsätta.

Dock, innan vi går in på vad som sedan hände, är det nödvändigt att nämna några invändningar mot systemet som helt naturligt måste göras av dem som inte helt hade förstått dess grundidé.

Kommer allmänheten att acceptera Gemenskapspengarna?
Den mest näraliggande invändningen gäller själva Gemenskapspengarna. Kommer det att vara möjligt att få folk att acceptera dem som gångbar valuta? Svaret är att det faktiskt var det. Det stod nämligen klart att en säljare utan risk kan ta emot vilket betalningsmedel som helst om han kan vara säker på att bli av med det igen – att han kan betala sina leverantörer med det. Detta uppnådde man genom lokalkretsarna.

När man inom ett område har ett tillräckligt stort antal människor med olika yrken, hantverkare, köpmän, bönder, mejerister, slaktare osv, som är överens om att ta emot sådana sedlar så står inget i vägen för att en stor del av omsättningen kan försiggå med deras hjälp. Och när detta väl har kommit igång kan inget mer stoppa det eftersom varje intressent som kommer till gör det lättare för de andra.

Systemet kommer att växa i geometrisk takt av sig själv. Och om det skulle inträffa, som nödvändigtvis måste hända i början, att en deltagare skall göra en betalning men inte kan betala med Gemenskapspengar, så finns det alltid möjlighet att utnyttja Sparkassans behållning för att växla Andelsbevis mot Nationalbankssedlar. (Hur mycket kontanter man vid var tidpunkt behöver ha i Sparkassan är något som erfarenheten må utvisa vilket den snart också gjorde. Det motsvarade den summa som en bank behöver för att tillfredställa den dagliga omsättningen. Det var ungefär 15 procent. De 85 procent Nationalbankspengar som fanns till övers kunde alltså i verkligheten användas till skuldavveckling (Prioritetsavveckling) men man gick aldrig så långt som till denna gräns – man gick aldrig över cirka 50 procent.)

Att andelsbevisen så lätt blev accepterade som de faktiskt gjorde berodde dels på att folk förstod att de i dem hade ett betalningsmedel som var säkrare än Nationalbankspengar eftersom de vilade på verkliga värden och inte som Nationalbankskronorna svävade fritt i luften och steg och sjönk med varje politisk vindpust, dels på att de insåg att de med deras hjälp kunde befria sig från all skuld och, genom att delta i Gemenskapen, bli verkliga ägare till sin jord i stället för att som nu ha den pantsatt till in- och utländska spekulanter.

Kommer Gemenskapspengarna att skapa inflation?
En annan invändning som gjordes var denna: Kommer inte en sådan fortsatt utgivning av penningsedlar att leda till inflation? Om man vill svara på det får man först göra sig klar över vad som menas med, och i verkligheten ligger i, detta uttryck. Man måste med andra ord skilja mellan den psykologiska effekten av ordet och dess faktiska realiteter.

De flesta kommer, när de hör det, genast att tänka på Tyskland under 1922 och 1923 och minnas hur ett frimärke kunde kosta miljarder mark och hur en penningsedel från morgon till kväll kunde förlora hela sitt värde.

Men innan man låter sig skrämmas av denna bild bör man tänka på två saker. Först att inflationen var en från regeringens sida ganska medveten och kallblodigt genomförd transaktion i syfte att befria staten från sin bottenlösa skuld genom att tappa folket på allt vad de ägde av förmögenheter. Och därefter – att detta enastående skurkstreck blev möjligt, var enbart därför att det begicks vid en tidpunkt då det var brist på varor. Om det hade funnit obegränsat eller rikligt med varor så skulle priserna självklart inte ha kunnat nå tillnärmelsevis så högt.

Den tyska inflationen har därför styrkt den falska föreställningen att pengar nödvändigtvis måste sjunka i värde när deras antal ökas – att det finns ett förhållande mellan deras antal och deras värde eller med andra ord, att de följer den så kallade lagen om utbud och efterfrågan.

Forts. följer…

Annonser