OBS! DENNA TEXT UTKOM 1947 i Danmark – men demokratifrågan är lika relevant att fundera över idag! ALLTSÅ SKRIVEN FÖR MER ÄN 70 ÅR SEDANKampen mot staten Av Johannes Hohlenberg (en upplysande text om DEMOKRATI) Här kommer ett utdrag ur en bok som började skrivas 1940 men kom ut först 1947, av den danske författaren Johannes Hohlenberg, känd dansk kulturfilosof och samhällsreformator. Boken heter ”Kampen mot staten”.

En tid före första världskriget blev ordet demokrati i viss mån misskrediterat och betydde i det flestas mun inte något som var särskilt angeläget. Man talade om demokratins brist och i vida kretsar, även utanför dem som kunde fördra det nationalsocialistiska idéerna, nämndes ordet gärna med en ton av ironi eller med ett ”smil”. Nu efter kriget är det annorlunda. Alla kallar sig demokrater, även kommunisterna. Men på samma gång har man börjat diskutera begreppet och uppställa definitioner, vilket alltid är ett tecken på att den omedelbara kontakten med begreppet är förlorat. När tron dör förvandlas den till dogmer.

Demokratin har blivit ett modeord, ett slags introduktion till det goda politiska sällskapet, ett reklamord som ingen vill undvara och som kan användas om vilken vara som helst som säljaren önskar anbefalla. ”Flaggan döljer lasten” som man sa i gamla dar. Men därigenom har ordet demokrati tappat sin precisa betydelse.

Om vi vill använda ordet måste vi enas om vad det betyder. Betyder det något kvalitativt som har existens i sig själv, t ex att man om en ide’, eller en föranstaltning kan säga att den i sig själv är demokratisk, oberoende om den bäres fram av ett flertal eller av några få, eller kanske av en enda person eller ingen?

Eller är ”demokratisk” en kvantitativ bestämning på så sätt att en tanke bortsett från sitt innehåll är demokratisk när den delas av ett flertal eller av ”folket” men upphör att vara det i samma ögonblick den inte längre har majoriteten bakom sig?

Kan vilken som helst regeringsform eller social ordning betecknas som demokratisk om den har folket med sig, det vill säga mer än femtio procent av de regerande – att kriteriet inte ligger i saken själv utan i den anslutning den får?

Om den sista tolkningen är riktig kan man kalla både det socialdemokratiska och det kommunistiska programmet för demokratiskt, åtminstone i teorin, men då blir konsekvensen att varje opposition mot, eller endast kritik av vad majoriteten har uttalat sig för måste anses som odemokratiskt, en konsekvens som för övrigt bägge nämnda partier har dragit. Men kan också detta inrymmas i begreppet demokrati ?

Lika motsägande är en definition som en dansk folketingsman nyligen gav : ”Demokrati är att man böjer sig för lagen även om man är missnöjd med den”. Det är en bekväm definition för lagstiftaren. Men är den riktig, vad är då diktatur? Begreppet demokrati kräver en tydligare beskrivning.

Demokrati betyder som bekant folkvälde i motsats till: aristokrati: de bästas, kakistokrati: de värstas, monokrati: envälde, oklokrati: pöbelstyre och andra möjliga former.

I en demokrati är det folket som styr eller förutsätts styra, ”folkets vilja = landets lag” som det heter. Men kan ett sådant tillstånd tänkas ? Har det någonsin i världshistorien varit en situation där folket har styrt ? Svaret är nej. Folket har aldrig styrt. Den politiska makten har alltid varit och måste enligt sakens natur alltid vara i händerna på några få. Även i revolutionära perioder, där man kanske kan tala om ett förbigående oklokrati,( i modern termologi : proletariatets diktatur) är det icke pöbeln som styr utan alltid några få som med övertalning eller terror har fått mängden att acceptera eller inbillat dem att de styr.

Folkestyre är i bokstavlig mening en fiktion, som aldrig har varit och aldrig kommer att bli en realitet. (PS. Minns att det inte fanns några datorer när texten skrevs/red). På detta kan man svara att det heller icke är det man i demokratisk praxis menar med att folket styr. Med detta menas att de som styr gör det med folkets godkännande och i dess namn. Genom att välja sin styrelse tillkännager folket hur det önskar att styras och genom att välja andra, om de första inte svarar till förväntningarna eller om folket själv ändrar mening, garanteras det att dess vilja blir avgörande.

Vi får alltså ändra definitionen. Folkvälde betyder inte att folket styr utan att det styrs enligt folkets vilja. Men vem är folket ? Och har folket någon vilja som kan formuleras i precisa uttryck så att de kan tjäna som rättesnöre för de styrandes handlingar ? Vi har här att göra med så många obekanta att vi innan vi kan svara måste undersöka varje enhet för sig.

Alltså först: Vad är folket? Vi använder ordet i olika sammanhang. Vi har det nationella begreppet t ex det danska, det svenska folket. I denna betydelse omfattar det både styrande och styrda och folkstyrt anses då varje land som inte är under främmande herravälde. Man kan också tala om folket som mängden eller genomsnittet, i motsats till de särpräglade, de mera utbildade som vi gör när vi talar om den breda massan och när socialdemokratiska tidningar skriver om det arbetande folket. I denna betydelse omfattar begreppet inte hela folket utan en del av det. Här kan det alltså inte vara tal om folkstyre utan om grupp- eller klasstyre. Eller kan vi göra folket identiskt med majoriteten – begreppet demokrati mister då sitt innehåll och blir en formell bestämmelse som kan täcka över vad som helst.

Då får Mussolino, Hitler och Stalin rätt, som ju alla tre har betecknat sina styresformer som verklig demokrati. Vi måste alltså ställa frågan annorlunda. Kan folket i vilken betydelse vi än vill, överhuvudtaget ha en vilja ? Här kan det inte vara någon tvekan om svaret. Folket har ingen vilja. Endast den enskilda individen kan ha en vilja. Folket är inte ett mystiskt väsen med självständiga meningar och viljeimpulser utan endast flertalsformen av den enskilde. Istället för ”folket” borde man säga de enskilda eller varje enskild. Varje enskild individ har sin vilja. Men dessa enskilda viljor låter sig icke slås samman till ett kollektivbegrepp utan att var och en av dem uppger sin självständighet och upphör med att vara en vilja.

Inte heller blir var och en av dessa viljor starkare eller förnuftigare, därför att den sammanfaller med andra och får därigenom icke mera rätt än den har som enskild. En enskilds vilja har samma rätt som tusen som vill något annat. Det är därför absurt att ge flertalet mera rätt än den enskilde. ”Flertalets rätt” är ett lika meningslöst begrepp som den ”starkares rätt”. Att avgöra en sak genom att följa flertalet kan vara praktiskt och ibland nödvändigt när det skall fattas ett beslut, men endast därför att vi icke har någon bättre metod, och därför bör den användas så lite som möjligt

Om det inte vore så måste vi betrakta demokrati som ett obestämt begrepp som fick sitt innehåll av det antal som anslöt sig till det. Och då blir konsekvensen den som praktiseras i diktaturstater att det inte är tillåtet att ha någon annan mening än flertalets eller den som flertalet påstås ha. Demokrati blir då det samma som diktatur.

Vi måste alltså söka en annan definition. Demokrati är den enskildes rätt till att avgöra sina egna angelägenheter även om hon är i minoritet eller står helt ensam. Och det är den demokratiska statens uppgift att i största möjliga utsträckning säkra denna rätt. Den är icke majoritetens representant mot den enskilde utan tvärtemot den enskildes rätt mot majoriteten. Myten om det ofördärvade folket, som i alla situationer instinktivt finner det rätta är en romantisk myt som stammar från Rousseau och som ingen tror på längre. Men den lever vidare i dogmen om majoritetens rätt. Vox populi vox Dei. Och Guds röst ger sitt uttryck i flertalet.

I verkligheten vet vi ju alla, att majoritetsbeslut ofta slår fel och att det i vilken fråga som helst, betraktad för sig, nästan alltid är mindretalets mening som är den klokaste och riktigaste, och att vi när vi under tiden är nödda till att rätta oss efter flertalet, bara gör det i brist på bättre, för att ha en allmänbegriplig princip att gå efter. En lottdragning skulle vid många tillfällen ge ett bättre resultat. Majoritetsbeslut är en kompromiss med förnuftet som det under hand kan vara nödvändigt att acceptera, men med demokrati har det inget att göra. Det kan lika gärna föra till diktatur och brukas i dess tjänst.

Vad är då demokrati? Demokrati är ett ideal eller en ide´i Platons och Goethes mening, det vill säga något som aldrig kan realiseras helt, men alltid kan vara något att vara på väg mot. Vi måste alltid kämpa för det och det måste alltid erövras på nytt varje dag. Det kan aldrig säkras med yttre föranstaltningar. Som motpol har demokratin kollektiviteten eller staten. Staten stöder sig på flertalet eller på någon princip och strävar alltid till att inskränka eller upphäva den enskildes rätt.

Begreppet demokrati har endast mening i förhållande till den enskilde. Att tala om en demokratisk stat är en motsägelse i sig själv. Staten är alltid auktoritär och antidemokratisk. Vi har alltså att göra med två urtyper eller ideal : på den ena sidan en centraliserad makt med obegränsad auktoritet över den enskilde individen, koncentrerat i en grupp och ibland i en enda person som uppfattas som representant för ide´n och är utrustad med dennes auktoritet. Och på den andra sidan den enskilde som bara är sig själv och känner sig som en självständig individ med egen vilja och ansvarighet.

Mellan dessa två ytterpunkter är all social tillvaro belägen och vilken som helst regering befinner sig på linjen mellan dessa punkter, närmare den ena eller den andra polen. Om en regering kan kallas demokratisk är därför inte beroende av om den rättar sig efter flertalet eller går in för så kallad demokratiska föranstaltningar vilka alltid kan missbrukas till odemokratiska ändamål, utan av om den i allt vad den företager sig handlar med blicken riktad mot det demokratiska idealet och så att säga tenderar mot den demokratiska polen. Det är orienteringen det kommer an på och icke yttre former och institutioner.

Regeringen som sådan kommer alltid att stå på auktoritetens sida och söka förverkliga det auktoritära, autokratiska idealet. Det blir folket, det vill säga den enskildes sak att motverka dessa strävanden och utforma en motvikt som kan draga dem i annan riktning eller minst hålla dem i jämvikt.

Det måste alltid råda ett motsatsförhållande mellan staten och den enskilde och ju mer det lyckas en regering att inbilla folket att deras intressen är identiska med statens och att folk och regering är ett, dess närmare är vi diktaturen. Här ligger det väsentliga i den situation som vi befinner oss i. Demokrati var då begreppet blev infört lika med frihet och den glans som ännu står kring ordet berodde ursprungligen och i denna dag på att dessa två begrepp betraktades som identiska. Men det är de inte längre. Frihet kan endast den enskilde individen ha.

Frihet är ett aristokratiskt ideal som aldrig har varit och aldrig kommer att bli massornas vilka alltid föredrar säkerheten framför friheten. När vi som all erfarenhet visar, i vår tid med full fart beger oss mot den antidemokratiska polen är det inte bara regeringars skuld, även folket har sviktat. Ett symptom på detta var Hitlers regim. När man nu från alla sidor tar avstånd från den, är det endast metoder som fördömes, icke systemet eller tendensen.

Målet för kritiken är lika för alla de politiska partierna och det myckna talet om demokrati som man maskerar sina avsikter med är endast dåligt samvete. Ännu känner de flesta en aversion mot metoderna, men den sitter inte så djupt och kommer snart att vara övervunnen, i alla fall hos ytterlighetspartierna. Hitlers fel var att han genom att överföra systemet till andra länder reste de nationella känslorna emot sig. Därigenom blev situationen ohållbar. Hade han inte gjort det hade hans system kanske segrat också i andra länder.

Vår konklusion blir då denna : Demokratin är ett ideal som består i sig själv oavhängigt av hur många som bekänner sig till den. Det är ett moraliskt begrepp och i sista instans ett uttryck för en värdering av vad en människa är. Demokrati är ett ideal som vill att den enskilde själv ska råda över sina angelägenheter. Detta ideals motpol och evige motståndare är den auktoritära staten. Demokratisk är därför varje tendens som verkar för att begränsa statens makt och göra den enskilde individen fri. Odemokratisk och frihetsfientlig är varje försök att utvidga statens makt och låta kollektivet få makt över individen.

_____________________________________

(När detta skrevs fanns inte Internet, och heller inte de tekniska möjligheter vi idag har att kommunicera med varandra, det är därför förståeligt att han skriver: ”Den politiska makten har alltid varit och måste enligt sakens natur alltid vara i händerna på några få”

Men så behöver det inte vara längre…men vi måste själva hjälpa till att åstadkomma förändringen. Allting konstruktivt tar tid…för inte så länge sedan har människor lite här och där börjat att försöka ändra det politiska systemet…det är ingen lätt uppgift, men processer är i alla fall igång.)
LÄS PÅ om Direktdemokrati.

Annonser