(Utdrag ur Karl Gustafsons bok Deus ex machina (utkom 2006), kan köpas på Bokus, Adlibris eller CDON, från och med 15 januari också på Världsbild förlag)

HAR VI DEMOKRATI I SVERIGE? 
Det finns knappast ett begrepp som är så mångtolkat som innebörden av ordet demokrati. Som de flesta känner till betyder ordet demokrati ”folket bestämmer”. Ursprunget kommer från det antika Grekland (500-talet f.Kr.) där endast vuxna manliga medborgare hade rösträtt, men inga kvinnor, slavar eller inflyttade utlänningar. De facto hade man alltså slaveri i Grekland, men kallade ändå styrelseformen för demokrati.

Demokratibegreppet har begagnats i många samhällsformer, en del rent totalitära som t.ex. den kommunistiska ”demokratiska centralismen” och ”folkdemokratier” på många ställen i Europa och Asien. I England uppstod det representativa systemet som kallas parlamentarism, en form som i vissa lägen kan betecknas som ”parlamentarisk diktatur”. I nuläget är den svenska ”demokratin” inte heller så rumsren som man vill göra gällande. Våra ”representanter” driver igenom sin egen vilja med diverse manipulationer, mot en alltmer vanmäktig oppositionell allmänhet.

Ekonomisk demokrati saknas och slaveriet existerar i en sofistikerad form. Skatter och avgifter är så höga att det i praktiken är liktydigt med slaveri, d.v.s. den arbetande får inte spendera sitt eget arbetes resultat efter eget gottfinnande, i likhet med det antika slaveriet. Äganderätt är lagstiftningsmässigt begränsat till det som kan köpas. Men om man inte får behålla de pengar man tjänar på sitt arbete, kan man inte köpa eller äga något av bestående värde. Detta framgår också av fenomenet att arbete och dess ersättning inte är äganderättsgrundande i svensk lagstiftning. Om individen ändå vill äga något drivs denne att låna upp pengar och tvingas följaktligen att sätta sig i skuld; individen blir privatbeskattad (bankens ränta) sanktionerad av statens godtyckliga skattepolitik.

Skatteutplundringen är så omfattande att merparten av folket drivs att låna kapital i banker och finansinstitut eller handla på avbetalning, tvingas m.a.o. in i ett ränteslaveri. Slutsatsen måste bli att slaveriet är statligt sanktionerat i Sverige och följaktligen ett brott mot ”De Mänskliga Rättigheterna”, artikel 4 enligt nedan. Om det svenska slaveriet beror på att formuleringen i artikel 4 är avsiktligt knapphändig för att slaveri inte skall avslöjas i sin sofistikerade form, låter jag vara osagt. Men det kanske är tid att kräva en mer heltäckande formulering av artikel 4, för att stävja den form av smygslaveri som utövas i vårt land.

Den svenska löntagaren lever alltså under ett löneslaveri, ett skatteslaveri, ett ränteslaveri och ett boendeslaveri, men inser inte sin belägenhet, eftersom systemet är så lömskt att det låter löntagaren få hålla pengarna i sin hand en tid, vilket får denne att tro att hon/han äger pengarna. Men inom kort tvingas vederbörande att betala mer än 90% av inkomsten totalt; i skatter, räntor och avgifter av alla slag, synliga och osynliga.

Utdrag ur Allmän förklaring om ”DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA”:
Artikel 4 (hela texten)
”Ingen må hållas i slaveri eller träldom ;
slaveri och slavhandel i alla dess former är förbjudna.”

Artikel 30 (hela texten)
”Intet i denna förklaring må tolkas såsom innebärande rättighet för
någon stat, grupp eller person att ägna sig åt verksamhet eller utföra
handling som syftar till att omintetgöra någon av häri uttalade fri- och
rättigheter.”

En tämligen kort och koncis formulering kan tyckas, som avser att täcka allt. Men vad det innebär i praktiken lämnas till läsaren att tolka. Slaveri kan uppenbarligen utövas på många sätt utan att varken individen eller kollektivet inser det verkliga förhållandet. Innebörden i det klassiska slaveriet är att slavens arbetsprestation tillfaller slavägaren, som därutöver äger och kontrollerar slavens liv och håller denne frihetsberövad. Men man höll slaven vid liv genom existensminimum, för att kunna tillgodogöra sig även morgondagens arbetsprestation.

I det marxistiska konceptet (som är grundvalen för socialdemokratin) äger staten allt arbete och tillika arbetsprestationen. I praktiken innebär detta att staten kan beröva individen dennes arbetsprestation genom skatter och avgifter i godtycklig omfattning. Svenskarna är nog ett av de mest förslavade folket bland de västerländska demokratierna. Vanligt folk skall leva på svält-gränsen, medan etablissemanget anser att de inte kan klara sig utan löner och bonusar i mångmiljonklassen.

Tidskattemodellen som presenteras i denna bok avskaffar i praktiken såväl löneslaveriet som skatteslaveriet, ränteslaveriet och boendeslaveriet, men också skattesmitningsmöjligheterna, samt ger individen möjlighet att skapa ett eget kapital genom arbete och laglig äganderätt till sitt arbetes resultat. Genom tidskattemodellen beskattas alla rättvist efter den enda företeelse som är exakt lika för alla oavsett prestationsförmåga, nämligen tiden, som är lika betydelsefull för alla. Tidfaktorn kan införas som värdebas i ekonomin och löser de problem som dagens partier är helt ointresserade av. Hela det naturvetenskapliga systemet vilar på värdebasläran.

Sverige behöver en ny politik som vilar på ett vetenskapligt förhållningssätt till människan och samhället, baserat på de naturliga omständigheter som är grunden för människans tillblivelse och existens, samt de naturens villkor som råder på vår planet. Dessa är livslagar, naturlagar, naturkonstanter och värdebaser med deras inbördes relationer, manifesterande sig i en objektiv rättsordning och en ekonomi med integrerad värdebas (tidfaktorn) som absolut korrektiv.

Ordet demokrati har en mycket stark positiv värdeladdning utan att människor satt sig in i vad demokrati egentligen innebär för dem. Att alla demokratiskt fattade beslut automatiskt skulle innebära bästa lösning är en ren villfarelse. För att ett demokratiskt beslut skall kunna bli konstruktivt och livsbefrämjande är minimikravet att väljarna känner till vad ett givet problem består av och hur man skall analysera detta utifrån objektiva grunder, så att man sedan kan bidra med sin röst till det rätta beslutet.

Kan man då avgöra vad som är objektivt rätt och vad som är orätt? Javisst kan man det, men inte genom mänskligt subjektivt tyckande eller politisk propagandistisk övertalning! Man förstår av det sagda att det som är objektivt rätt inte vilar på mänskligt medvetandes underlag. Mänskligt medvetande låter sig nämligen påverkas på allehanda sätt, vilket olika ideologier och religioner visar. Det objektiva är en utanför människan stående och opåverkbar företeelse. På denna grund måste demokratibegreppet vila eftersom människan är en naturlagsberoende varelse, vars existens vilar på objektiv grund.

VARFÖR VÄLJS DE FÖRTROENDEVALDA?
Efter år 1994 går allmänheten i Sverige till val vart fjärde år och väljer ”sina” representanter till riksdagen genom att lägga en valsedel med förtryckta namn (som de flesta inte har en aning om vilka de är) i en valurna. Varför gör vi det? Man rycker väl inte vem som helst i armen på gatan och ber denne operera bort blindtarmen eller laga tänderna? Man lämnar inte heller in cykeln på sjukhuset för att få den justerad. Man vänder sig till yrkesmänniskor som bevisligen behärskar sitt område. Så är dock inte fallet när det gäller att anförtro politiker våra existentiella livsvillkor.

RIKSDAGSPLATSER OCH RÖSTVÄGRAN 
Politiker har uttryckt sin bestörtning över det näst senaste riksdagsvalets (1998) låga val-deltagande. En debattör i P1:s program ”klarspråk” läxade upp undertecknad, för att jag rekommenderat röstvägran som enda kvarvarande demokratiska uttryck för de väljare som inte accepterar dagens politik och riksdagssammansättning.

Visst är det demokratiskt oklanderligt att om valdeltagandet är 81 %, så skall riksdagen representera de 81 % som röstat. Men det är fel att de 19 % som inte röstat, också representeras av riksdagens partier. Det enda rätta måste vara att av riksdagens 349 platser skall 19 % eller 66 stolar då stå tomma, och de 81% som röstat skall representeras av 283 st politiska ombud. Då skulle det bli ett slags utrymme för nya partier att i ett efterval meritera sig för de vakanta stolarna där endast de som röstvägrat får delta (framgår av röstlängden där de inte blivit avprickade).

Den enda demokratiska åtgärd som återstår att vidta i denna tid är att röstvägra. Inte blankrösta! – för då blir man avprickad i röstlängden och räknas som deltagande i valet, men rösten kasseras. Man skall inte rösta överhuvudtaget så att man inte blir avprickad i röstlängden. De flesta är idag utleda på politik och politiker. Varför röstar man då på dessa? Om man inte gillar dem – låt bli att rösta! Det är vår demokratiska rättighet att visa vårt misstroende genom att inte välja dem som våra representanter.

Se det så här:
Röstar du på ett parti – så vill du att partiet ifråga skall representera dig genom partiets förslag (inte direkt dina egna förslag, men i alla fall). Då vill du inte att något annat parti skall representera dig, eller hur?
Om du inte röstar – så vill du inte att något av de ordinarie partierna skall representera dig – eftersom du inte gillar deras politik.

Men enligt demokratiskt synsätt skall även de sistnämndas vilja synas i valresultatet, och det skulle den göra, om dessa icke-röster motsvaras av tomma stolar i riksdagen.

I dag lägger partierna beslag på blankrösterna och samtliga röstvägrares röster och fördelar dem emellan sig efter storleksordning utan att beakta att dessa avgivit misstroendevotum i valet. Efter valet år 2002 borde det ha funnits 66 tomma stolar i riksdagen. Dessa tomma stolar borde föranleda ett efterval där de ordinarie intressepartierna inte får delta, eftersom de redan blivit bortvalda i det ordinarie valet. Eftervalets deltagare är endast röstvägrarna, vilka framgår av röstlängden. Har du blankröstat kan du följaktligen inte delta i ”eftervalet”.

Rösta inte i nästa val! Kräv tomma stolar i Riksdagen!
ALLA OGILTIGA RÖSTER MÅSTE RÄKNAS SAMMAN
Fyra slag av icke-röstare finns:
1) blankröstare som lämnat ett vitt papper utan partitryck,
2) soffliggare,
3) röstskolkare och
4) röstvägrare, (dessa egentligen demokratiska aktivister).

Blankröstarna går lydigt i parlamentarikernas ledband och bidrar med sin blankröst till att höja valdeltagandet, (troligen förstår de inte detta själva) Blankröster makuleras och redovisas inte, eftersom de betraktas som ogiltiga, men räknas in i valdeltagandet och ökar därmed representativitetsnivån. Blankröstaren kan följaktligen inte delta i ett föreslaget efterval eftersom vederbörande står avprickad i röstlängden och inte framstår som röstvägrare.

Soffliggarna och röst-skolkarna orkar inte rösta då de anser det likgiltigt vilket de än gör, eftersom ingen ändå bryr sig om deras förhållanden och livsvillkor. De demokratiska aktivisterna ser röstvägran som den sista demokratiska möjligheten att uttrycka sina åsikter om riksdagens sammansättning, eftersom de inte accepterar partiernas otillbörliga anspråk att besätta platser, vilka rätteligen inte tillhör dem.

Röstvägran måste per definition vara en demokratisk rättighet när man vill visa sitt misstroende mot rådande politik. Måste jag rösta i en viss riktning inom höger–vänsterskalan råder ju totalitära politiska anspråk!

Politiken är väl i alla rimligheters namn inte begränsad till enbart höger och vänster, inklusive extremistformerna? Kan det inte finnas teorier utanför dessa gränser, så har politiken slutat att utvecklas. Partierna tar sig dock rätten att representera både blankröstarna, röstskolkare som soffliggarna och även röstvägrarna genom att besätta alla 349 platserna i riksdagen. I det läget har en minoritet besegrat en majoritet, vilket är motsatsen till demokrati. Om man inför systemet med tomma stolar finns plötsligt underlag för att i ett efterval fylla de tomma stolarna med nya idépartiers representation.

EKONOMISK DEMOKRATI ELLER FORTSATT BEDRÄGERI?
Tidskattesystemet omformar successivt samhällsekonomin och leder till en individekonomi och stärkt samhällsekonomi. Den förstärker individens rätt att leva och gestalta sitt liv som denne själv vill och ger möjlighet att tillämpa en helt ny livsstil, vilken står i större samklang med naturen och dess lagar. Samtidigt som statens inkomster ökar kan statsskulden amorteras och upplåningen minska, vilket sänker räntan och skattebehovet, stärker självfinansierings-kapaciteten, sänker räntan ytterligare och minskar inflationen. Det ökar också investeringarna och hjälper näringslivet på fötter såtillvida att vi själva kan kontrollera våra arbeten och se till att vi får som vi vill och behöver.

Vi kan behålla våra företag och fortsätta att tillverka det vi själva bestämmer och behöver. Systemet förbilligar produktionen, sänker priserna, ökar exporten och förbättrar handelsbalansen, stärker valutareserven och stabiliserar den egna valutan. Allt som följder i den naturliga kausalkedja jag tidigare beskrivit.

Den ekonomiska dominans som bankernas och andra storägares kapital-koncentrationer orsakar i det rådande ”falska systemet” kan upprätthållas endast genom att människors självfinansierings-förmåga tvingas ned på lägsta nivå. Låg självfinansieringskapacitet innebär högt lånebehov för investeringskapital. Den statliga utsökningslagens uttalade avsikt är att ”befordra kredit-givningen”, som det heter i en juridisk lärobok (Per-Olof Ekelöf: ”Rättegång”, del 1: Inledning).

Den politiska innebörden i detta nyspråk avslöjar att avsikten är att framtvinga lånebehov genom att beröva människor deras eventuella överskottskapital efter att existensminimum täckts. Därigenom tvingas folk att låna till ockerräntor även för mindre investeringar, såsom inköp av vitvaror, fordon m.m., men några större lån till stora investeringar kan de aldrig få. Individens självfinansieringsförmåga hålls nere genom att regeringspolitikerna godtyckligt kan belägga vilka företeelser som helst med skatt. Allt detta kallas ”lagligt”, trots att det är fullständigt orättsligt.

De pengar, som sedan lånas ut av bankerna, är pengar som tidigare influtit i form av arbets-befriade räntor och spekulation av olika slag, eller av rent virtuella pengar skapade i bankernas datorer. Alla arbetsfria inkomster är pengar som ursprungligen kommer från människors arbetsprestationer som resultat av eget arbete och uppoffringar, men som dessa personer blivit berövade. Bankerna suger nämligen i sig penningströmmarna, vilket minimerar real-produktionens avkastningsdel för de arbetande.

DAGENS PRODUKTIVITET JÄMFÖRT MED 1600-TALETS 
Följande är ett utdrag ur Forskning och Framsteg nr 3/88. Artikeln handlar om rening av avfallsrester; järn, zink och koppar som kommer ut i vattendragen Tisten och Runn, i omedelbar anknytning till Falu Koppargruva. I artikelns ingress står några intressanta uppgifter som har samband med denna boks innehåll och det handlar om de ekonomiska förutsättningarna för gruvan mellan år 1600 och fram till 1988. Gruvan stängdes 1992.

På 1600-talet stod gruvan för 2/3 av Europas kopparproduktion. Exporten av koppar var en viktig bas för landets ställning som stormakt. Vid den tiden arbetade 1 200 man i gruvan och arbetstiden var 12 timmar om dygnet eller mer. Man arbetade också lördagar och söndagar.

År 1988 har gruvan inte längre någon ekonomisk betydelse för Sverige.  Då arbetar endast 70 man i gruvan, men å andra sidan klarar dessa på 10 minuter att bryta lika mycket malm som det i början på 1600-talet tog ett år att få fram med 1200 man. En enkel beräkning av produktionskapaciteten ger resultatet att brytningsökningen är 360 000 gånger, sedan 1600-talet. Därav kan man få en uppfattning om teknikens betydelse för industriell produktion.
Även om folk levde under små omständigheter på 1600-talet så överlevde ett flertal. Men människors överlevnadsvillkor är praktiskt taget desamma efter 400 år.

Människans näringsintag för överlevnad ligger kring 2 000 kilokalorier om dagen vid total stillhet liggande i sängen. Under 1 600 kcal. kan livsuppehållande kroppsfunktioner inte längre fungera och livet flyr. Vid 2 800 kcal. kan hon gå uppe och uträtta ett lätt arbete. En grovarbetare från 1920-talet kunde behöva upp till 6 000 kcal. om dagen, men detta intag vid dagens fysiskt moderata arbetsbelastning skulle innebära övervikt och avsevärd sjukdomsrisk. Intervallet mellan svältdöden och döden av överkonsumtion ligger mellan 1 600–6 000 kcal. eller ett sving på 1–3,75.

Men produktions-kapaciteten i Falu Koppargruva hade ökat 360 000 gånger, lågt räknat. Hur mycket bättre har arbetaren fått det i dagens moderna industri? Om vi inte beräknar i underkant, utan låtsas att det rör sig om 20 000 gånger högre standard med alla moderna bekvämligheter inräknade, så är produktionskapaciteten ändå 300 000 gånger större. Vart har övervinsterna tagit vägen?

Lönerna har dock inte följt med vinsterna från den förbättrade tekniken, automationen och robotiseringen. Företagens ökade vinster har inte slussats vidare till dem som arbetar, utan till aktiemarknaden och ägarna av produktionsmedlen, samt vidare in i spekulativa branscher som vapenindustri och knarkhandel.
Militärutgifter i hela världen år 1990, enligt Sipri, 950 miljarder dollar.

POLITIKERNAS BOKSLUT – ÖVER EN HALV MILJON UTSLAGNA
Näringslivets teknologi har komplicerats och fjärmat sig så till den grad från den genomsnittliga kunskapsnivån, att merparten av den nu tillgängliga men arbetslösa arbetskraften aldrig kommer att kunna inskolas i den nya tekniken och riskerar därför att förbli arbetslös resten av livet. Den misslyckade svenska modellen har lett fram till en politik som är raka motsatsen till den i seklets början, och är tyvärr av ett sådant cyniskt slag att de orsakar ännu mer problem i världssamhället.

Näringslivet producerar i dag mer än det någonsin tidigare gjort – utan behov av de över en halv miljon erkänt arbetslösa vi har i dag. Lika många dolt arbetslösa befinner sig i utbildningar som de sällan får någon nytta av. Förhållandet kvarstår in på 2000-talet. Denna utslagning och alienation är priset för ”den sociala ingenjörskonstens” politik. Redan på 1920-talet var man medveten om att den manlige amerikanske arbetaren fick 15 cent i ersättning för varje dollar han producerade med sitt arbete. 1988 var andelen nere i mindre än 1 cent.

I dag är den andelen ännu mycket mindre med anledning av att modern teknik stegrat produktions-kapaciteten till ofantliga höjder, medan människors basbehov är konstanta. Hela tiden avväger dock politikerna och storägarna den andel som arbetarna får behålla till en storlek som gör att dessa aldrig får något användbart överskott av sina arbetsprestationer.

Om en utanförstående företagsägare vill rationalisera köper denne en robot eller en ny maskin och avskedar ett antal arbetare. På så vis slipper vederbörande betala lön, arbetsgivaravgift, sociala avgifter, pensionsavgift, semesterlön, sjukersättning e.t.c. för dem som avskedats. Företagsägaren kan också på helt bokföringsmässiga grunder avskriva inköpskostnaden för rationaliseringen och ta hela vinsten själv. Försörjningen av de arbetslösa får skattebetalarna ta hand om. Driftskostnaderna för maskinen inskränker sig till litet smörjolja och elektricitet och en sporadisk serviceman; en helt försumbar utgift i sammanhanget. Detta förhållande har beslutats av de politiska partierna och fackföreningarna, vilka påstår sig värna samhällets alla medlemmar. Verkligheten visar raka motsatsen.

Om de löneanställda verkligen insåg vilken makt de har, nämligen att vägra utföra det arbete vars resultat ständigt berövas dem, skulle det finansiella etablissemanget stå på öronen efter fjorton dagar.

De unga som nu kommer att överta samhället är de som är inskolade i den nya tekniken, – en liten exklusiv minoritet vilken kommer att klara sig bra och kan ingå i det privilegierade toppskiktet. De övriga, majoriteten av unga och äldre outbildade medborgare, offras på Mammons altare – med arbetslöshetens giljotin.

KÖP Kalles bok och läs hela:
Världsbild Förlag – 210:-
Bokus – 218:-
Adlibris – 226:-
CDON – 209:-

Annonser