Uppsats i ekonomisk historia 1993 – av Erik J.
Umeå universitet – Institutionen för Ekonomisk historia
Den här uppsatsen fick jag tillstånd av författaren att lägga ut när den
första sidan om tidfaktorekonomi gjordes 2006. Den ligger där fortfarande.
HÄR DELAR JAG UPP DEN på 2 DELAR.

INLEDNING/Citat
Jag sätter sparsamhet högst och främst av alla viktiga dygder och samhällets skuldsättning främst av alla fruktade bekymmer… För att bevara vårt oberoende får vi Inte låta våra styresmän belasta oss med skulder… Vi måste träffa vårt val mellan sparsamhet och frihet eller slöseri och träldom.”    Thomas Jefferson (1743-1826)

”Vi ska inte gnälla över de höga skatterna utan glädjas åt att de år lägre idag än de någonsin kommer att bli.”                                     Erik Lundberg (1907-1987

”Statsförvaltningen är som ett spädbarn: en matsmältningskanal med en omättlig aptit i ena ändan och ingen ansvarskänsla j den andra.”             Ronald Reagan

All verksamhet expanderar för att fylla det vakuum som blir följden av mänsklig enfald och brist på fantasi.”                        Cyril Northcote Parkinson (1907-1993)

”Människan är fri, om hon inte behöver lyda någon annan människa utan endast lagarna.”                                           Immanuel Kant (1724-1804)

1. INLEDNING
2. FRÅGESTÄLLNINGAR
3. TEORI OCH PROBLEMFORMULERING
4. FOLKHEMMET – EN KORT HISTORIK
5. SKATTETRYCKET5 UTVECKLING 1902-1947
6. SKATTERNA BLIR OSYNLIGA 1947-1970
7. SVERIGE FÖRLORAR BALANSEN 1970-1993
8. MELLANSPEL OM RÄTTSGRUNDEN
9. 1976 ÅRS SKATTEREFORM SOM INTE BLEV AV
10 MELLANSPEL OM SKATTEBÖRDAN
11. DEN OFFENTLIGA EXPANSIONEN OCH INVOLUTIONEN
12. SLUTSATS
13. REFERENSER
TILLÄGG 1 – TIDFAKTOREKONOMI
TILLÄGG 2 – VEM HAR MAKTEN
TILLÄGG 3 – VAD AR TFE?
TILLÄGG 4 – BIDRAGANDE OCH MOTTAGANDE
TILLÄGG 5 – EN FRAMTIDA VISION OCH UTOPI
TILLÄGG 6 – STATENS FINANSIELLA BAS
TILLÄGG 7 – GLOBAL TILLÄMPNING

1. INLEDNING
1900-talets ekonomiska historia kännetecknas framför allt av tillväxt. På tre generationer har en makalös rikedomspump byggts upp. Trots detta befinner sig bl a vårt land i en prekär situation. De politiska makthavarna som skulle ordna allt för oss har tydligen tappat kontrollen över utvecklingen. Konsekvensen har då paradoxalt nog blivit att skatterna ökat – allt för att behålla kontrollen. Ivrigt påhejade av efterkrigstidens keynesianer ”stabiliserades” ekonomin genom en växande offentlig sektor. Spontant uppkomna orättvisor tämjdes med distributiv teknik som t ex solidarisk lönepolitik. Så bröts kopplingen mellan produktion och konsumtion. Medborgarna förlorade överblicken och kunde inte längre planera sin framtid, vilket också användes som argument för höjda skatter och statlig planering och finjustering. Och när skatterna steg minskade hushållens marginal för sparande. Den löneslav som slet ihop mervärden till 1800-talets kapitalist hade visserligen befriats men blev med tiden fjättrad som skatteslav vid folkhemsbygget. Alltfler arbetade i sitt anletes svett utan att riktigt begripa varför.

2. FRÅGESTÄLLNINGAR
I denna uppsats diskuteras bakgrunden till den fiskala statens framväxt. Jag visar hur det i samband med krig och kriser införs extraskatter som sedan inarbetas i det ekonomiska systemet via genomgripande skattereformer. Jag kritiserar också de politiska ekonomernas försök att styra ekonomin genom att koncentrera sig på någon ”central” faktor som penningmängd eller sysselsättning. Bakgrunden till denna kritik bygger på vår tids insikt om att det ekonomiska systemet är dynamiskt och icke-lineärt. Koncentrerar man sig på en enda faktor i ett dynamiskt icke-lineärt system bäddar man för instabilitet och suboptimering av andra system, vilket ger återverkningar på det ekonomiska förloppet. Endast genom en sofistikerad systemanalys som ändrar på systemets villkor kan man nå resultat som överensstämmer med förutsägelserna. Villkoren i ett system som det ekonomiska, avgörs av regler. Regleringar som t ex äganderätt och skattesystem är således centrala. Under 1900-talet har politikerna koncentrerat sig på skattesystemet och gjort dess regler diffusa. Med tiden blev också skattesystemet instabilt och oförutsägbart. Politikerna överskred en definitiv tröskel  1947. Ett växande budgetunderskott är bara ett av de ofrånkomliga resultaten.

3. TEORI OCH PROBLEMFORMULERING
I valet mellan nationalekonomernas deduktiva låtsasvärldar och historikernas induktiva pusslande väljer jag Erik Dahméns kausalanalytiska metod, dock med den skillnaden att jag låter en implicit modell samt ovedersägliga fakta knytas samman av ett resonemang. Den implicita teoretiska ansatsen är närmast evolutionär à la Schumpeter och Hayek. I en modell som antar att ekonomin befinner sig i dynamisk och icke-lineär ojämvikt är ekonomins långsiktiga stabilitet helt beroende av omfattande variationsrikedom och kaos på mikroplanet. Utan ”mikrokaos” blir systemet som helhet mer sårbart för kumulativa feedbackeffekter och tenderar mot instabilitet. Tillväxten i den offentliga sektorn på 1900-talet har just lett till monopol och stela strukturer som hotar detta självorganiserande kaos; ett kaos som endast kan styras av grundlagsskyddade regler och naturlagar.

4. FOLKHEMMET – EN KORT HISTORIK
Alltsedan nationalstaterna växte fram har det krävts makt för att blåsa liv i skapelsen. Makt kräver soldater. Soldater kan i sin tur köpas för pengar. Beskattning, upplåning och sedelpressar har haft den historiska uppgiften – skydd mot yttre och inre fiender. Efter franska revolutionen förändrades detta. Ideologierna stöpte om samhället.

Efter kriget med Frankrike 1870 erhöll Tyskland ett stort skadestånd. Dessa pengar lade grunden till en hausse och spekulationsvåg. 1873 kraschade Tysklands ekonomi. Det fria företaget fick skulden. Unga bismarckekonomer drillade i Hegels filosofiska statslära attackerade den liberala frihandeln. I stället skulle nationen leda utvecklingen. Tysklands arbetare inlemmades i nationens välstånd genom statliga tvångsförsäkringar. Efter 1878 omhuldades karteller och monopol av en medveten politik, 50 år senare kontrollerade den tyska staten över 50 procent av nationalinkomsten. Enligt Hayek är detta definitionen på ofrihet.

I Sverige oroades den konservativa eliten över socialismens framväxt Man kastade ögonen på Tyskland och genomförde en del sociala reformer och Kjellén myntade begreppet folkhem. När liberaler och socialdemokrater tog över makten ökade reformivern. Reformerna var vid det här laget fortfarande i balans med ekonomin och samhället.

Samtidigt predikade i Uppsala filosofen Axel Hägerström värdenihilismens lov. Enligt Hägerström fanns inga objektiva värden som t ex äganderätt och frihet. Moral och sed var för honom bara uttryck för auktoritetsföreställningar. Den unge ekonomen Gunnar Myrdal tog starkt intryck av den hägerströmska nihilismen eftersom denna filosofi legitimerade radikala reformer. Det rationella projektet behövde inte längre väja för sådant som äganderätt . Om allt ändå var värderingar måste man, enligt Myrdal, göra en rationell kalkyl och ”lägga livet till rätta” för folk (men en sådan kalkyl baserar ju sig med logisk nödvändighet på Myrdals egna värderingar).

Alva Myrdal höll med maken Gunnar och tillsammans skrev de boken Kris i befolkningsfrågan. Alva Myrdal menade att irrationella föräldrar, som ju hade känslor, inte var lämpliga att uppfostra sina egna barn. Nej, här krävdes utbildad personal med rationella mål och metoder, i behavioristisk anda skulle barnen – de nya samhällsmedborgarna – fostras till självständiga kugghjul i samhällsmaskineriet – en paradox som bara utopister bortser från. Denna rationalitet utsträcktes ända ner i privatlivet. Universiteten började pumpa ut samhällsvetare som med statistiska verktyg skulle fullborda den sociala ingenjörskonsten. Med stöd av Vetenskapen skulle man nu ”ändra på saker och ting”. Centralstyrning och stordriftsfördelar blev honnörsord. Skånska cementgjuteriet fullföljde samhällsplanerarnas rationella mål och byggde nya stora skolor dit barnen skulle fraktas. Resultatet blev avfolkning och allergier samt byggmonopol.

5. SKATTETRYCKET5 UTVECKLING 1902-1947
Det rationella projektet krävde finansiering via skatter. Med tiden fick skatterna nya funktioner som t ex att utjämna konjunkturer, omfördela inkomster och förmögenheter samt bidra till tillväxt.

Fram till sekelskiftet var det framför allt tullar och spritskatt som finansierade staten. Från 1902 introducerades innovationen progressiv beskattning med ett tak på 4 procent och ett grundavdrag på 1000 kronor. Detta skattetyck vidmakthölls till kriget 1914 då en värnskatt med progressivitet med maximum 12 procent infördes. Denna skatt kompletterades med en krigskonjunkturskatt mellan 1915-1920. En rad extraskatter lanserades också 1918-1919.

Kännetecknande för dessa skatter var att de alla var direkt riktade mot medborgarna. Genom fastlåsningen av skattesatser i olika inkomstlägen tvingade den svenska lagen också politikerna att tillgripa extraskatter vid behov.

Med 1919 års skattereform konsoliderades det höga skattetryck som etablerats under kriget. Utgifterna hade helt enkelt anpassat sig till inkomsterna. Politikerna glömde dock inte besvären med extraskatter och i samband med reformen gjordes skatteskalan rörlig. Nu kunde riksdagen själv bestämma hur stor procent av de tidigare fastlåsta grundbeloppen som skulle uttaxeras. Reformen möjliggjorde offentlig expansion utan att man behövde tillgripa nya skatter.

Progressiviteten stämde överens med både samhälle och ekonomi. Bland breda folklager ansågs progressiviteten hanterlig, rättvis och flexibel. Skatterna ökade nu snabbt. Systemet kunde dock inte fungera som regulator för statens behov då 30-talskrisen drabbade landet. Under hela krisen fram till 1938 infördes en rad nya skatter. Höjningarna motiverades med krisen och politikerna lovade att de var tillfälliga. Med 1938 års skattereform inarbetades dock även krisskatterna i skattesystemet.

1938 års reform var den första i socialdemokratisk regi. Man införde nu en rörlig bottenskatt samt en tilläggsskatt som var starkt (28 %) progressiv för inkomster över 8000 kronor. Kravet på årlig balans i budgeten övergavs också. I stället var det konjunkturcykeln som skulle balanseras. Systemet började tänjas. Reformerna gjorde systemet än mer elastiskt och öppnade för ökade expansionsmöjligheter. Bakom reformen fanns två drivande faktorer:

– En strävan att konsolidera företagen

– Ambitionen att tillgodose arbetarklassens krav på socialpolitiska reformer

Avsikten bakom den förändrade bolagsbeskattningen var att företagen skulle plöja ner sina vinster i form av investeringar i stället för att dela ut pengarna till aktieägarna. Ökade vinster och löner inom näringslivet skulle sedan ge underlag för fortsatta reformer. Storföretagen skulle gödas. Avsikten bakom de socialpolitiska reformerna var att tillfredsställa en radikaliserad arbetarklass.

I samband med andra världskriget steg skatterna åter igen. Den tidigare historien upprepade sig genom den skattereform 1947 som avsåg att inarbeta de ”tillfälliga skattehöjningarna”.

Det yttersta målet bakom 1947 års reform var enligt Ernst Wigfors att ”maximera den totala samhällsnyttan”. Benthams humanistiska princip maldes genom Paretos fysik och nihilismens logik och presenterades som det rationella samhällets mål. Barnbidrag introducerades och marginalskatterna skärptes. En arvsskatt infördes också. Debatten blev hård. Svea hovrätt fastställde att en åtgärd som tvingade medborgarna att avstå från egendom, för ett icke med staten sammanhängande syfte, föll under beteckningen konfiskation och inte under begreppet skatt. För att påskynda det rationella projektet ändrades nu en rad lagar. Lagstiftningen var direkt riktad mot den fria konkurrensen. Så kunde t ex byggmaffian med stöd av bygglagstiftningen lägga under sig det tidigare hantverket att bygga hus och man massproducerade dåliga bostäder som 30 år senare måste saneras. 1947 var året då Sverige förlorade balansen. Det dröjde dock tjugo år innan moder Svea slog i backen.

Gunnar Myrdal anpassade nu en teori till det ledande partiets strategi: höjda löner med bevarad kapitalism. Socialdemokraterna införde också en lagreform som tillät staten att underbalansera budgeten och trycka nya sedlar. Enligt Myrdal kunde företagen låna nya sedlar mot investeringskalkylens förpliktelse att sätta hjulen i rörelse. För Myrdal föregick investeringarna sparandet. Det privata sparandet kunde avskaffas och ersättas av statliga medel som slussades till investeringar som gav arbete. Företaget reducerades till en statlig resurs som innehöll löner, pensioner och försäkringar. Eftersom allt enligt Myrdal var värderingar fanns det ingen mening bortom löneförhandlingar och sedelpressar. Kalkylerande ekonomer övertog civilingenjörernas plats. Det konkreta företaget blev en abstrakt rikedomspump. I den svenska modellen förhandlade arbetare och företagare centralt och fattade rationella beslut om ökad produktion till avtalsenliga löner. Staten garanterade full sysselsättning. Den tidigare ”rätten till resultatet av ditt arbete” tömdes på meningsfullt innehåll och blev ”rätt till arbete”. Resultatet tog klyftiga planekonomer hand om.

Så blev arbetare, ingenjörer och ekonomer medlemmar i samma klass. En klass utan kamp där drömmarna blev sanna om alla flitigt producerade och konsumerade… Födda skuldsatta till ett arbetsliv i full sysselsättning. Förpliktade att företaga. Och börjar de ej tänka så dör de säkert saliga.

6. SKATTERNA BLIR OSYNLIGA 1947-1970
Keynesianismen legitimerade den fortsatta expansionen. Skatterna skulle stabilisera ekonomin. Den växande offentliga sektorn krävde höjda skatter vilket drog ner den privata efterfrågan. Temporärt kunde ju detta leda till produktionsminskningar och arbetslöshet. Men ökningen av den offentliga verksamheten skulle då i princip ta de friställda resurserna i anspråk och som slutresultat dämpa både arbetslöshet och inflation.

EFO-modellen konstruerades för att fördela resurser mellan konkurrensutsatt och icke-konkurrensutsatt sektor. Denna konstruktion hotades av löneglidning, vilken man försökte tämja med solidarisk lönepolitik – en rent distributiv teknik som förvirrat medborgarna genom att frikoppla arbetarens produktion från hennes belöning i konsumtion. Storföretagen gynnades av denna teknik. Syftet bakom tekniken var att dels skapa en exportledd tillväxt, dels att skilja arbetarnas konkreta input i från output, en dikotomi som ytterst baseras på det rationella projektets misstro mot människans egen förbättringslusta. Människorna påstods ju tänka kortsiktigt, irrationellt och själviskt, men ett sådant beteende är ju i själva verket det resultat man skördar i en planekonomi. Se bara hur systeminflationen skapade människor som tänkte på krita under 80-talet.

Från 1955 blev den ekonomiska politiken alltmer inriktad på att maximera den centrala faktorn BNP. Ökad tillväxt skulle ge medel att fördela. Beskattningen tjänade nu finanspolitikens konjunkturstyrning. Investeringsfonderna blev alltmer omfattande. Kapitalet skulle slussas till storföretag som gav bäst förräntning. Staten tog hand om det privata sparandet i pensioner och slussade över det till rationella investeringar i dåliga bostäder och livsfarlig kärnkraft.

Sveriges medborgare började nu känna av den direkta beskattningen. För att finansiera den fortsatta expansionen inom den offentliga sektorn lades nu en allt större del på socialförsäkringsavgifter och varuskatter. Den proportionella kommunala beskattningen ökade också. Regressiva och proportionella skatter fick allt större betydelse. Uppbyggnaden av pensionsfonder ökade investeringar och tillväxt. Den ökade inflationen bidrog också till ökade inkomster som genom progressiviteten tillföll statskassan.

Den ekonomiska stabiliseringspolitiken krävde att hushållens köpkraft drogs in. Med hjälp av nya skatter som oms och sociala avgifter försökte politikerna kontrollera konsumtionen och ombesörja framtida kapitalförsörjning. Omsens ”osynlighet’ möjliggjorde reformer som inte ökade folkets skattetänkande. Genom konsumtionsskatten kunde också inflationen och efterfrågan kontrolleras med ganska enkel administration. Denna styrning legitimerades av keynesianismens tro att ekonomin var en strukturlös massa som kunde vidgas med frikostiga krediter, alternativt krympas genom åtstramningar, bara genom justeringar av makrovariabler.

I och med omsen skapades ett starkt regressivt element som stärkte kompensationstänkandet. Höjd oms krävde höjda bidrag. Senare övergavs omsen för momsen. Det var exportindustrins krav på skattefria investeringsvaror som hörsammades.

Beskattningens roll som inkomstutjämnare hade nu övergivits och blivit ett kontrollinstrument över ekonomin. Utjämningen fick socialpolitiken stå för.

7. SVERIGE FÖRLORAR BALANSEN 1970-1993
1970 rivstartar med en skattereform som var tänkt att lindra låginkomsttagarnas börda främst via höjda grundavdrag. Parallellt med detta höjdes dock momsen med fem procent till femton procent.

1972 sänks skatterna upp till 100.000 kr/år. Även denna reform finansieras via den regressiva momsen samt höjd arbetsgivaravgift (från 2 % till 4 %).

Resten av sjuttiotalet går i samma fotspår. De direkta synliga skatterna sänks medan osynliga indirekta skatter och socialförsäkringsavgifter höjs. Arbetsgivaravgifterna stiger raskt från 4 % 1972 till 37 % år 1989, samtidigt som inkomstskatterna sänks. Egentligen ska man här tala om löneskatter. ATP, sjukförsäkring, arbetsskadeförsäkring, folkpensioner mm mm, betalas av arbetsgivaren. Denna skatt syns inte i lönekuvertet – vilket troligen var det populistiska skälet bakom den förändrade skattepolitiken – men snedvrider ekonomins incitamentsstruktur. Tillsammans med skattekilar och olika marginaleffekter fungerar inte prissignalerna som de borde. Konsekvensen har blivit en allt ineffektivare ekonomi, låg skattemoral samt en obalanserad ekonomi.

Lönespridningen vidgas under 70- och 8O-talen just genom den progressiva skatteskalan. En högavlönad person som tjänar 125 kronor 1974 får bara behålla 32.50 sedan en marginalskatt på 74 procent betalts. Fackföreningarna ser därför till att höja lönerna extra för att kompensera denna marginaleffekt.

Under 80-talet genomförs en rad reformer. Marginalskatterna sänks. Samtidigt behåller de högavlönade den tidigare framförhandlade kompensationen för progressiviteten. Eftersom systemet förlorat all balans och sans har nyliberala tankegångar fått genomslag och medborgaren ska i den nya utopin reduceras till en kund. I förlängningen anar man konsekvenserna.

Fortsättning följer imorgon.

Annonser