kulturell blomstring(texten är skriven av Åsa långt innan 2006 då jag fick den, för att lägga ut på den första tidskattesidan)

TIDFAKTOREKONOMI

Vad är pengar och varför finns de? Är tid verkligen pengar? Kan miljö prissättas? Alltför sällan sätter vi oss ner och funderar över hur våra dagliga inköp görs, varifrån pengarna kommer och hur de stora penningströmmarna går.

På tal om pengar har jag hört många definitioner. Somliga påstår att pengar är förtroende och andra säger att pengar är tid. Ännu fler är övertygade om att pengar är värde. Alla sådana djupsinniga beteckningar skulle dock fall, om plötsligt alla världens pengar gick upp i rök. Lite snopna mitt i chocken skulle vi tvingas konstatera att allting finns kvar i alla fall, precis allt – utom vårt praktiska bytesmedel, vilket närmast är en bagatell att återskapa.

Med pengabålets rök skulle antagligen en del hjärnspöken virvla bort, psykiska bindningar, ångest maktanspråk, falska självbilder …medan stora och uppfodrande frågor tränger sig på: Vad gör vi med kommande generationers skuld till oss? U-ländernas skuld till oss? Vad är skuld? Vem har skulden? Vad har pengar med saken att göra?

Pengar är i sig så gott som värdelösa, men de är onekligen praktiska som bytesmedel. De består till 97 % av elektroniska impulser och till 3 % av papperslappar och metallstycken, men i princip av vad som helst. Snäckskal t ex, det har förekommit, och även cigaretter. Men inget av dessa bytesmedel lånades ut mot ränta av monopolföretag. Våra pengar däremot produceras och lånas ut mot ränta av monopolföretag, dvs riks- och centralbanker. Därifrån löper de ut och strömmar tillbaka och tycks ställa till rätt mycket på vägen, både gott och ont. Men det är inte pengarna som ställer till, utan människors sätt att hantera dem. Bara tio procent av världens alla pengar är bevis för utfört arbete och fungerar som symbol för detta vid byten. Resten däremot, alltså nittio procent av världens pengar, används uteslutande destruktivt i jordens resurshållning.

ETT GALET PENNINGSPEL

Om alla pengar vore kvitton för utfört arbete skulle pengarna strömma som en vacker spegelbild av människornas byten. Nu är det som bekant inte så för pengar kan köpas för pengar med vinst. 90 procent av världens alla pengar rasar som elektroniska blixtar i etern och koncentreras till svindlande summor. Dessa summor växer och verkar som en slags Mammons magneter, lösdrivna från förbindelsen med jorden, uteslutande till spekulation. Spekulationen kan gälla luftiga fastighetsaffärer, ren valutahandel, terminsaffärer med råvaror som ligger stilla, trots att de blir sålda kors och tvärs över hela jorden – eller vanliga ”förnuftiga pensionsplaceringar”.

I Världsbanken har man konstaterat ca trettio gånger fler penningtransaktioner än verkliga affärstransaktioner. Med pengar som handelsvara spelar storföretag hisnande spel med belopp, som överskrider avkastningen av sin egentliga verksamhet. Pengar med och utan täckning beblandas och sugs upp som tromber i pengarnas världsvida, skapande kaos. Låter vi oss alla bli offer i ett galet penningspel som ingen genomskådar?

I skolan fick vi höra att banker har till uppgift att låna in pengar från sparare och sedan låna ut dem igen mot ränta. Lånandet skulle bara vara möjligt för att somliga först hade satt in pengarna. Pengarnas mängd begränsades av att man ständigt var beredd att växla in pengar i guld. Detta stämde för inte så länge sedan, men nu är verkligheten lång ifrån densamma.

Fortfarande deponeras en del pengar i banker, men bankerna lånar ut mycket mer än de någonsin får in. De lånar faktiskt ut en oerhörd massa pengar i förhoppning om teckning i framtiden. År 1990 hade de 500 största bankerna i världen skulder på mer än 2.000 dollar per varje man, kvinna och barn, och den totala världsskulden var åtminstone tre gånger större. I de ”rikaste” länderna var skulden över 30.000 dollar per capita. Detta skulle betraktas som världen största svindleri, om kunderna plötsligt skulle ta ut sina fodringar i kontanter. Men så sker inte, i varje fall inte än. Därför kan bankerna fortsätta trolla fram pengar ur ingenting genom att ge företag och regeringar lån, som inte består av verkliga pengar. På dessa overkliga pengar tar man ränta i verkliga pengar, alltså i pengar som människor fått i lön för sitt arbete. På så vis stjäl vi av kommande generationer och av dem som inte spekulerar i pengar – samt av planeten vi bor på.

KAN VI HANDLA ANNORLUNDA?

När vi nått den punkt där vi nu befinner oss, är det hög tid att granska de sätt, på vilka vi misskött den globala resurshushållningen så kapitalt – och varför inte söka ett bättre sätt. Varför inte lyfta blicken utöver det invanda höger-vänster-perspektvet och se fördomsfritt på situationen?

Alla hittillsvarande ekonomiska teorier har det gemensamt att de är just teorier. Varken kapitalism eller planekonomi har visat sig hålla, och ingen annan teori heller, av det enkla skälet att de inte kan prövas vetenskapligt. För att kunna stå på verklighetens grund måste ekonomin liksom naturvetenskapen ha ett naturlagsbundet korrektiv, ett objektivt måttsystem liksom meter och gram. En sådan värdeneutral lösning på penningproblemet erbjuder den så kallade tidfaktorekonomin. Här knyter man hela ekonomin till en naturkonstant, nämligen den fysiska tiden.

SOLEN GER EN VÄRDEBAS

Liksom växterna och djuren får människan sin livsnödvändiga energi från solen. Solenergin flödar in i jorden, luften, vattnet och allt levande under i genomsnitt 24 timmar/dygn och plats, ständigt och jämt, jorden runt. Från solen strålar energin emot oss, och solen sätter också gränser för vår energiförbrukning, eftersom all energi vi använder är omvandlad och delvis lagrad solenergi.

Solen är även vår gemensamma klocka. Vi kan inte manipulera himlakropparnas rörelser, och följdaktligen inte heller den mätbara tiden. En timmes varaktighet kan därför aldrig ifrågasättas någonstans på jorden. Eftersom solens regelbundna vandring över himlavalvet (ur vårt perspektiv) ger oss möjlighet att mät tiden med ett objektivt mått, så får vi också en möjlighet att mäta mängden av instrålad energi med samma mått. Genom att införa tiden som en konstant värdebas i resurshushållningen, uppstår möjligheten att föra ekonomin till en vetenskaplig grund. Detta kan låta komplicerat, men det visar sig att i praktiken förenklas ekonomin ganska radikalt, när man förankrar den vid en naturrelaterad värdebas.

Arbete kan beskrivas som uppbyggande verksamhet. Genom att arbeta ordnar vi materien. I denna ordning binds energi. Kvar blir resterna med lägre energi, skräpet eller avfallet. Ordning och kaos växlar, men den totala balansen måste upprätthållas som debet och kredit om utvecklingen ska kunna fortgå.

Växterna omvandlar energi till ordnad materia genom fotosyntesen i takt med sin egenart. Skogsstjärnan ordnar materian i sitt eget tempo, på sitt eget vis och hon är varken bättre eller sämre än granen, bara olika. Människan å sin sida omvandlar den ordnade materian till kaos i sitt arbete för fortlevnad och ökad medvetenhet – vilket innebär en ny ordning i det fysiska och ett förandligande av materien. Häri ligger hennes frihet och ansvar.

MÄNNISKANS VILLKORLIGA FRIHET

Paradoxsalt nog är det en förutsättning för människans frihet att hon frivilligt väljer att anpassa sig till de lagar, enligt vilken hela skapelsen fungerar. Detta gäller inte bara naturlagarna, som vi först lär oss uppfatta, utan även livets och moralens lagar, vilka kan studeras objektivt på sina egna villkor. Det kvarstår dock att beakta de fysiska lagarna. Naturens ramar kan inte sprängas utan förödande konsekvenser för planeten och livet på denna.

Eftersom växternas och djurens arbete följer naturlagarna till punkt och pricka, kan deras sätt att arbeta ge oss människor nödvändig kunskap. Vi människor är de enda varelser som är fria att gå vilse. Vi måste därför lära oss att uppfatta livets och moralens lagar lika korrekt som naturlagarna. Naturens villkor kan vi inte förbise. Denna utvidgade förståelse är nödvändig för all resurshushållning, för hela ekonomin i stort såväl som i smått. Mot denna bakgrund kan man bedöma den nya ekonomiska metod, som blev kallad tidfaktorekonomi av upphovsmannen Karl Gustafson. Denne man är uppfinnare och en reformator som arbetat med tidfaktorekonomin sen 1970.

EN ORÄTTVIS TIDSFÖRDELNING

Om man undersöker hur mycket tid olika människor behöver använda för att betala skatten, så blir man verkligen bestört och man tror kanske först att man har räknat fel. Det visar sig nämligen att vid beskattning enligt både progressiv och rak proportionell skatteskala blir de lågavlönade mest berövad sin tid. I tid räknat betalar de fattigaste mest skatt! Skalorna är ju konstruerade för att jämna ut inkomstskillnaderna! Ändå visar det sig att låginkomsttagare blir lurade på sin tid, särskilt de sämst ställda, för de betalar betydligt mer arbetstid än de övriga – vilket väl aldrig varit någons medvetna avsikt? Fritidens orättvisa fördelning förstärks ytterligare genom att höginkomsttagare har möjlighet till skatteplanering, vilket om bekant tillåter miljardsvindlerier. Men även höginkomsttagare är lurade eftersom dessa i samma grad som de flesta önskar rättvisa och medmänsklighet. Vi alla – nästan – lever i den illusionen att skattskalorna är instrument för rättvisast möjliga fördelning. Vi kan ta ett exempel på kommunalskatt som illustration:

Låt oss anta att en städerska får 60 kr/timme. Då tjänar hon 3.000 kr på 50 timmar. En tjänsteman som tjänar 300 kr i timmen arbetar 10 timmar för att tjäna samma summa. Med samma skattesats, till exempel 50%, betalar båda 1.500 kr i skatt. Men för att kunna betala dessa 1.500 kr i skatt behöver städerskan arbeta i 25 timmar och tjänstemannen bara i 5 timmar.

TIDSKATT

Om tidfaktorn integreras i skattesystemet på samma vis som i lönesystemet, kommer städerskan och tjänstemannen att arbeta lika lång tid för det gemensamma. Båda får då, trots olika timlön, lika lång fritid.

Låt oss anta att städerskan i exemplet är en konstnär eller en pedagog av naturen. Hon kommer kanske inte ens att få tid att upptäcka sin begåvning, än mindre utveckla den. Eller låt oss anta att hon har barn och barnbarn eller andra som behöver hennes kärlek och omvårdnad. Det kan bli svårt att få tiden att räcka. I båda fallen blir hennes resurser förspillda. I det stora hela förspiller vi våra chanser till kulturell blomstring, just genom att så många är lurade på sin tid. Detta blir en effekt av att vi bara har tidfaktorn med i halva systemet, nämligen i lönesättningen och inte i skattesystemet.

MINSTA GEMENSAMMA LEVNADSSTANDARD

Genom att regleringar, skatter och avdrag kors och tvärs blir onödiga, kommer vi att göra så stora besparingar att normalarbetstiden efter hand kan förkortas. En allmän lika stor grundtrygghetsbas kan istället finansieras genom lika lång arbetstidskatt för alla arbetsföra. Då riskerar ingen lägre levnadsstandard än den för alla garanterade. Detta är ett betydligt billigare och mänskligare sätt att skapa välfärd än vårt nutida bidragssystem.

MÖJLIGHET TILL SJÄLVFINANSIERING

Allt arbete utöver den normala arbetstiden blir skattefritt. Genom övertidsarbete kan man därför finansiera starten för ett eget företag, en villa, en resa eller vilket projekt som helst, kanske odla rosor. En sådan frihet känns ovan för de flesta, ovan för fantasin t o m.

Alla får tid att utveckla sin egenart när tiden står till förfogande. Detta är en frihet som de flesta inte ens vågat hoppas på.

Möjligheten att finansiera en verksamhet genom skattefritt övertidsarbete minskar behovet av att låna riskkapital, och när lånebehovet minskar sjunker räntan. I det här fallet kommer detta inte att innebära någon inflationsrisk, utan snarare en tillfällig tendens till deflation under tiden pengar binds upp i sparande till eget riskkapital. Effekten mildras dock i den mån man successivt köper maskiner, bygger verkstad eller investerar på annat sätt.

Människor med så kallade fria yrken, konstnärer och författare t ex, kommer till en början att nöja sig med att förvärvsarbeta den normala arbetstiden och använda sin rikliga fritid till att utveckla konsten. När verken blir sålda kommer lönen naturligtvis oregelbundet. Därför kan fria yrkesutövare sätta in pengarna på ett skattefritt konto, så att skatten inte behöver betalas förrän pengarna ska tas ut. Tidskatten räknas ut i efterskott/år. Detsamma gäller företag.

VI HAR EN SKADAD MARKNAD

Det stora svinnet i vår nuvarande ekonomi går som bekant på skilda vägar till penningspekulation, både legitim och illegitim. Vi gör tappra försök att ändå skapa rättvisa genom en växande snårskog av bidrag och regleringar. Men kostnaderna för denna snårskog närmar sig den punkt, då de fattigaste blir stjälpta istället för hjälpta, eftersom dessa betalar merparten av finansieringen, både i kronor och i synnerhet i tid räknat. Många tycks offra sin livstid i ekorrhjulet. Andra är arbetslösa i ett tillstånd av oförmåga att använda tiden meningsfullt på sitt eget sätt.

Detta skapar lidande och ökad fattigdom. Dessutom förorsakar vår överreglerade spekulationsekonomi stora skador på marknaden. Snårskogen av regleringar som avdrag, bidrag, stimulansåtgärder, straffskatter, moms med mera, underlättar i praktiken spekulation, även om avsikten är den motsatta. Att utnyttja snårskogen för egen vinning och därigenom utnyttja andra har blivit en yrkeskunskap i sig. Verksamheten heter ekonomisk rådgivning. Rådgivaren är som regel medveten om att han själv bidrar till att förstöra den marknad han själv förespråkar, om han med marknad menar en fri marknad. En fri marknad är en harmoniserad regulator av människans bytesflöden. Den fria marknaden ger en sanningsenlig bild av tillgång och efterfrågan, eftersom den är ett uttryck för våra medmänniskors benägenhet att köpa vårt verk. En sådan har vi inte idag.

EN DYNAMISK RESURSHUSHÅLLNING

I tidfaktorekonomin blir marknaden successivt rensad, eftersom allt mindre penningsummor blir tillgängliga för finansiella investeringar d v s penninghandel utanför det verkliga näringslivet. Istället kommer penningkapitalet att fördelas i mindre delar för att användas i produktionen av varor och tjänster samt till kulturellt arbete och rekreation.

En frisk natur är vår existensgrund inte bara i det fysiska. En ren marknad är en förutsättning för naturskydd, och dessutom behovsrelaterad marknadsekonomi. Marknaden är inte verkligt fri förrän både de kapitalistiska och de socialistiska manipulationerna har backat. Då kommer också de mest idealistiska betingelserna för tidfaktorekonomin att råda. När det jättelika läckaget till spekulation och byråkrati har försvunnit spontant, blir ekonomin så effektiv att antalet skattetimmar sjunker och därmed normalarbetstiden. Vid det här laget är marknaden en pålitlig indikator, som visar på verkliga behov. På så vis blir marknaden en frihetens tjänare, som underlättar en ändamålsenlig fördelning av arbetets frukter sett ur ett helhetligt perspektiv.

DEN LATENTA GENEROSITETEN

Inom det tidfaktorekonomiska systemet kommer var och en att kunna sätta sin egen individuella timlön marknadsmässigt korrekt, vilket blir korrekt även ur ekologisk synpunkt. Genom att tiden finns som värdebas i hela systemet, kan människan inte ta för sig mer än naturen och tiden medger, ej heller lockas hon att medvetet eller omedvetet suga ut sin nästa, om så också denna befinner sig på andra sidan jordklotet.

Basbehovstäckningen i tidfaktorekonomin skyddar mot rädsla för ekonomisk misär för egen del, och befriar därmed slumrande generositet. Generositet har som bekant en benägenhet att smitta. Det är ännu obeprövat i vilken grad en generositetsepedemi kan utvecklas, men jag misstänker att – i den rätta ekonomiska miljön – blir spridningen rentav enorm.

Åsa har skrivit boken ”Pengar – på planetens villkor (Adlibris 39:-)
Artikel om Åsa i Jordens Vänners tidskrift ”Med ritningen till ett hållbart pengasystem”
Hon har skrivit om Tidfaktorekonomi här ovan, men hon har också tänkt ut ett eget ekonomiskt system: Solidar och har en egen hemsida där hon skriver om det.

 

Annonser