dagensekonomiskasystem
Text av Johan Sandwall – från oktober 1994

INLEDNING
Allt fler människor kommer i kontakt med sitt samvete och känner det som allt viktigare att leva i en solidarisk värld där ledstjärnorna är sådant som rättvisa, samförstånd, samverkan, resurshushållning, resultatfördelning, frihet, kulturell mångfald, fred etc. Många har också börjat att skapa alternativ som lokala samhällen, ekologiska byar etc. Men det går inte lätt, ty hindren är många.

Vi konstaterar allt oftare att det är det ekonomiska systemet och det etablerade ekonomiska tänkandet som hindrar oss. Markspekulation och höga räntor är ofta oöverstigliga problem. Vi nödgas att acceptera detta och förmås att tro mer på systemet än på oss själva. Man ser det existerande ekonomiska systemet som en spegelbild av den förhärskande världsbilden. Med världsbild tänker jag främst på de teorier inom nationalekonomin som formulerades av Keynes. De existerande begreppen som produktion, tillväxt, efterfrågan, utbud, BNP, penningmängd, ränta, valutakurs, etc. förutsätter att naturen är en outsinlig resurs, som vi inte behöver ta hänsyn till.

I dag vet alla att naturen är en begränsad resurs, men vi tvistar om hur vi ska hantera situationen. Då världsbilden inte längre förklarar verkligheten tillräckligt bra, måste och kommer den att bytas ut. De etablerade ekonomerna har kommit så långt, att de har börjat skapa modeller för att kunna prissätta naturresurserna i penningvärden. Men detta är ett alltför litet steg, vilket bara är ägnat att kunna fortsätta det gamla systemet, som utgår från att människan existerar separerad från naturen. Vi måste gå ytterligare ett steg och även ifrågasätta de bakomliggande maktstrukturerna. De världsliga maktrelaterade auktoriteterna måste vika för verklighetens villkor och naturens lagar.

DEN VERKLIGA EKONOMIN
Behovsekonomi
Det vi i dagligt tal kallar ”ekonomi” handlar väldigt mycket om något som verkar vara avskilt från människan. Det är BNP, räntor och valutaflöden etc. Man måste vända på detta och försöka se en helhet. Utgångspunkten blir då individen, samhället och ekologin. Helheten utgör ingen motsättning, då det är en välgrundad uppfattning att allt hör samman. Meningen med livet är växt och utveckling mot en allt större medvetenhet. Individen behöver gemenskapen (samhället) för att kunna få och ge näring i sin växt. Vi är alla beroende av, och en del av de ekologiska kretsloppen. Följaktligen är en insiktsfull människas främsta behov att leva i samklang med naturen.

Ekonomi innebär hushållning med naturens resurser och tillgodoseende av mänskliga behov. Våra egentliga behov kan uttryckas i termer som energi, syre, värme, kärlek m.m. Vår tillit till naturens ordning säger oss, att man på det fysiska planet måste lära sig att förstå naturlagarna och som en följd av detta, kommer vår högsta önskan vara att vilja underordna oss dessa. Vad gäller mänskliga interaktioner är det livslagarna som styr. Varken natur- eller livslagar kan påverkas av politiska beslut. Uppgiften blir då att förstå och skapa modeller som i stället för att hindra, är ägnade att stödja en mänsklig och samhällelig växt.

Om vi först koncentrerar oss på den fysiska nivån. En allmänt accepterad modell är att allt består av energi och materia. Samtidigt kan materia och energi ses som samma sak i enlighet med Einsteins berömda formel Energi = Massan ggr Ljushastigheten i kvadrat. Materia består av atomer och molekyler. De viktigaste naturlagarna som hanterar atomer och molekyler betecknas som termodynamikens huvudsatser.

Den första huvudsatsen lär oss att energi varken kan produceras eller konsumeras. Energin är med andra ord konstant. När vi i dagligt tal talar om energikonsumtion menar vi energiomvandling. Energin omvandlas härvid från en högre till en lägre kvalitet (ordning). Energikvalitet mäts i storheten ”Information.” Information är alltså ett mått på ordningen mellan atomerna. För sådana beräkningar finns enkla fysikaliska formler. Vi nöjer oss med att definiera två begrepp. Med entropi menas den oordnade energi som finns kvar då arbete utvunnits. Med exergi menas den ordnade (tillgängliga) energi som kan utvinnas som arbete.

Den andra huvudsatsen lär oss att energi kan omsättas och att den då omvandlas från en högre till en lägre kvalitet. Energi kan alltså ses som rörelse mellan materiens minsta beståndsdelar, där dessa enligt modellen består av atomer och molekyler.

Förhoppningsvis har vi nu fått en ny och mer ändamålsenlig utgångspunkt för en ny världsbild. Man måste börja med att få ordning/balans på den nivå där verkligheten består av atomer och molekyler. Det är samma atomer som fanns för ca 5 miljarder år sedan då jorden bildades. Dessa måste hushållas med, för det finns inga andra. All uppbyggande verksamhet är då den informationshöjande verksamhet som pågår i naturen, där denna med sin fantastiska teknik omvandlar och ackumulerar solenergin via fotoyntesen till sådant som potatis, morötter granar etc. Den nedbrytande (egentligen utspridande) verksamheten är den som sker när energi omsätts i form av djurens och människornas aktiviteter. Eftersom naturen globalt bara ”bygger upp” ca 1/10 av det människor sprider ut, så visar sluträkningen på förlust. Detta är industrisamhällets dilemma, nu när vi för länge sedan passerat gränsen för vad naturen klarar att ta hand om i form av föroreningar.

Ändå vill jag påstå att naturen arbetar allt vad den orkar, med att oskadliggöra dessa. Utan att värdera företeelser – som de flesta uppfattar som verklighet – som stater, penning- och räntesystem etc, vill jag bara kort påstå att dessa begrepp är ofullkomliga konstruktioner. Senare skall dessa behandlas på sin egen nivå i verklighetsmodellen.

Så här långt torde vi kunna ana en vördnad för naturen och en mer skeptisk inställning till industrisamhället, som ju tidigare inbillat oss att vi kan ”skapa”, när vi tillverkar produkter via industriella processer.

FÖRHÅLLANDET TILL VÄXTER
Växterna är alltså de enda levande organismer, som har sin egen försörjningsförmåga inbyggd i sin skapelse. De har lärt sig att utnyttja solljuset och att suga upp vatten och lämpliga näringsämnen ur jorden. De lever kvalitativt och är helt anpassade till symbios med andra varelser som människor och djur. De ger ifrån sig syre och tar bland annat upp koldioxid.

FÖRHÅLLANDET TILL DJUREN
Även djuren tycks generellt ha funnit sig tillrätta. De lever decentraliserat, väl utspridda på jorden. De lever också kvalitativt och blir sällan överviktiga i den fria naturen. Deras uppbyggande verksamhet inskränker sig till uppbyggnad av den egna organismen, som blir föda för andra djur högre upp i näringskedjan. De medverkar till att hålla växtsamhällen i balans och hindrar att enstaka växter tar överhanden i naturen. De är också antalsmässigt i balans med tillgången på föda.

FÖRHÅLLANDET TILL MÄNNISKAN
Människan med sina goda förutsättningar i form av en utvecklad hjärna, tycks vara den enda varelse som inte är anpassad för en effektiv överlevnad. Hon lever ofta hopträngd i städer, äter undermålig föda och har nödgats att börja utnyttja lagrad energi (ta av kapitalet) i stället för att anpassa sig till de löpande inkomsterna i form av solenergi flödet. Hon har också förletts att bli fixerad av materiella behov så till den milda grad, att jorden bara kan klara 0,5 miljarder människor i stället för 5,5 miljarder, med västerländsk levnadsstandard. Detta hänger förmodligen ihop med föreställningen, att människan kan skapa via sina industriella processer (den judiskt-kristna världsbilden).

Vidare är hon den enda varelsen som är medveten om sin egen död, vilket skapar en frustration, som förmår henne att försöka planlägga sitt liv i stället för att underordna sig den plan som redan finns. Hon tror också att pengarna har liv och kan växa, t ex på banken. Således måste verkligheten/naturen anpassa sig till den subjektiva inbillningen om pengar, att de är verkliga och inte symboler för realvärden. Följaktligen har vi skapat ett system där lönsamhet räknas i pengar. Vi inbillar oss att pengar behövs för att lösa miljöproblemen. Precis som om att termodynamikens andra huvudsats kan göras reversibel med hjälp av ett politiskt beslut!

SAMMANFATTNING
Det är snarare fråga om att underordna sig existerande natur- och livslagar än att genom orättfärdiga regelsystem tvinga fram ett onaturligt beteende hos människan.
Nyckelord är:
INSIKT – FÖRSTÅELSE – MÅNGFALD – SAMARBETE – TILLIT – STÖD

ISTÄLLET för:

AUKTORITETSTRO- OKUNNIGHET – ENFALD – UTSLAGNING – RÄDSLA- STYRNING

MÄNNISKANS NUVARANDE UTVECKLINGSSTADIUM
Utvecklingen hittills:
Den allmänt vedertagna uppfattningen är att människan utvecklats via mineral-, växt-, och djurriket fram till den komplexa varelse hon är idag. Det som främst skiljer människan från övriga arter på jorden är hennes stora hjärna, som möjliggör ett abstrakt tänkande. Hon har därmed större förutsättningar att påverka evolutionen än annat liv på planeten.

Det hon hitintills har åstadkommit är kanske inte så uppmuntrande. Vi tänker då på att 1 miljard människor svälter och 2 miljarder saknar rent vatten, nedhuggna regnskogar och all den livsviktiga matjord som oupphörligt tillåts försvinna ut i världshaven. Människan vandrar aningslöst och obekymrat på jorden, i någon form av vegetativt tillstånd, utan att riktigt veta vilka stora uppgifter hon är ämnad för.

Studerar vi historien, finner vi att ekonomisymbolerna (pengarna) hänger nära samman med krig, skatter och staters uppkomst. Drivkrafterna har varit makt och bakom makten säkert någon form av rädsla. Rädslan kanske har sitt egentliga ursprung från någon form av auktoritetstro. Rädsla för kungen, kyrkan eller kanske en förment straffande gud. Rädsla för döden. Kort sagt är det fram till idag personligheten med dess nyckfullhet och begränsningar som varit styrande.

VAD HAR VI ATT VÄNTA AV 1990-TALET?
Personligheten eller egot är starkt kopplad till den fysiska kroppen. Den nya tidsålder vi nu är på väg att träda in i, kommer att ge jorden och dess befolkning andra energier (högre vibrationer). Dessa kommer att bortom personlighetens begränsningar stödja medvetandets utveckling. Det vi känner innerst inne, kommer att lyftas fram allt mer tydligt. Vi kommer att lyssna mer på oss själva i stället för på auktoriteter. Driften att skapa ekologiska, solidariska och rättvisa samhällen kommer att bli så stark att de gamla makthavarna får vika.

De gamla makthavarna har ju haft framgång i det gamla systemet. De värderar allt nytt i den gamla referensramen och kommer att ha svårt att medverka till något nytt, som de med sina personligheter nödvändigtvis måste uppfatta som ett avslöjande att de haft fel.

En del av makthavarna kanske klarar en omprövning och inse att det egentligen inte finns varken rätt eller fel, utan att allt är lärdomar på vägen. Här har vi anledning att vara uppmärksamma. l Öst har vi sett ett antal gamla ledare komma tillbaka som ”goda demokrater” och åter ställt sig i täten nära ”köttgrytorna”. Människornas inre drivkrafter är av mycket varierande kvalitet.

Låt oss hoppas att övergången till det nya tänkandet och de nya modellerna skall orsaka så lite lidande som möjligt.

ANALYS AV DAGENS EKONOMISKA SYSTEM
Grundläggande värderingar
Vårt ekonomiska system och vårt ekonomiska tänkande grundar sig på sådant, som vi lärt oss från barnsben via de auktoriteter som dikterat tänkandet och läroböckerna under tidigare epoker. Detta har präglat vårt samhällssystem, dvs existerande lagar och regler, samt människors medvetandenivå. Vilka är då våra auktoriteter? Främst vill jag nämna nationalekonomer, politiker, kyrkans företrädare samt de företagsledare vi beundrar för deras förmåga att skapa sysselsättning och dra in exportvaluta.

NATIONALEKONOMERNA
Dessa är utbildade av sina professorer på universitet och högskolor. De tror förmodligen på sina modeller.

Den vanliga människan vill gärna uppfatta ekonomerna som tillhörande olika skolor och därmed bärande på olika värderingar. Det som förenar dem är dock mycket starkare än deras inbördes konflikter. Ekonomerna avgör vad som är ”lönsamt” och ”olönsamt” och därmed vad som görs och inte görs. De tänker och mäter i pengar. De tillhör industrisamhällets prästerskap.

Ekonomernas gemensamma världsbild kan sammanfattas så här:
– människan kan skapa på den fysiska nivån
– människans behov är omättliga och resurserna knappa, (alltså måste vi tränga ut varandra)
– naturen måste betvingas
– utslagning skapar bästa fördelning av välståndet
– pengar är en resurs och priset är räntan

POLITIKERNA
Politikerna är präglade av ett hierarkiskt tänkande och ett hierarkiskt system. De lyssnar i ännu högre grad på auktoriteter än vanliga människor. De lyder nationalekonomerna, som får sina forskningsanslag från finans- och industrivärlden. Politikerna håller ihop inbördes och förser varandra med uppdrag och därmed utkomst. De har ofta talets gåva och därför finns de fortfarande (ett antal) människor som tar till sig deras budskap.

FÖRETAGSLEDARE m fl.
Dessa har sin auktoritet med utgångspunkt i tidigare nämnda gamla värderingar. Hela världen har påverkats att bli beroende av papperspengar och vår rädsla är så hårt kopplad till lönearbete och annat som utgör förutsättningar att komma över papperslapparna.

Med hjälp av den industriella ”utvecklingen” har människorna lockats att flytta in till städerna, där inga egentliga ekologiska värden finns, utan där all aktivitet upprätthålls med hjälp av lagrad energi. Inflyttningen har tagit 100 år. Vi har definitivt inte 100 år på oss att flytta hem till landsbygden igen.

Vidare tycks vår auktoritetstro vara så stark, att vi sväljer all EU-propaganda okritiskt.

HUR DET EKONOMISKA SYSTEMET FUNGERAR
Kort historik
Symbolerna eller smörjmedlet i samhällsmaskineriet är ju pengar. Ursprungligen var de kopplade till någon form av metall. De hade alltså en värdebas. Självfallet lärde sig makthavarna så småningom, att använda mindre mängd metall eller legeringar och så var svindleriet i gång.

Räntans vara eller inte vara, har varit en viktig fråga allt sedan biblisk tid. På 1500-talet började den nyttjas på allvar i Europa. Det var köpmännen i Venedig som var pådrivande. Man har alltid tydligt sett sambandet mellan ränta och utsugning. Räntan som företeelse har också alltid diskuterats och antingen fördömts eller välsignats.

I samband med den franska revolutionen startade ”ekonomismens” tidevarv. I den ström av ekonomer som trädde in på arenan, kom också papperspengarna på allvar. Nu slutade man ifrågasätta räntan. Den finns överhuvud taget inte med som diskussionspunkt vid dagens ekonomihögskolor, utan tas som självklar. Man har alltså gjort pengarna till ett maktmedel (en vara i sig) medan de tidigare var neutrala.

I och med Napoleonkrigen tog ekonomerna över. AlIa stora krig sedan dess har startats och finansierats av den ekonomiska sammanslutning som utgick ifrån en bankirfamilj i Europa.

Kampen om ägandet av penningsystemet och därmed möjligheten att via sedelpressar enkelt skaffa sig välstånd, har tidvis varit hård. När Nordamerika växte fram i slutet på 1800-talet till en viktig handelsnation, fanns det insiktsfulla ledare som drömde om att amerikanska folket skulle äga sitt eget penningsystem. Abraham Lincoln var t ex en av dem som fick sätta livet till i den kampen. De ledande bankirfamiljerna hade, och har alltjämt, resurser nog att påverka opinionen och driva igenom sin vilja.

Federal Reserv Board med Federal Reserv System inrättades slutligen i början på 1900-talet. Ägare är de 13 största bankerna i USA. Då alla (gångbara) pengar i världen är knutna till dollarn så är betalningsmedlen som hela jordens befolkning är beroende av PRIVATÄGT. Det är alltså dessa privata bankirers (okända) värderingar som ytterst styr all ekonomisk aktivitet i världen.

Som ett kuriosum vill jag nämna att vid en föreläsning om valutapolitik vid Stockholms universitet hösten 1991 fick vår dåvarande riksbankschef Bengt Dennis en fråga om Federal Reserv Board. HAN PÅSTOD DÅ ATT Federal Rerserv Bank VAR STATLIGT ÄGT. Antingen ljög han avsiktligt eller så var han bara okunnig. Båda alternativen är lika beklämmande.

För att gå vidare i historiken vill vi nämna några viktiga händelser. Ungefär på 1950-talet började miljöförstöringen visa sig (entropieffekterna av industrisamhället). Efter andra världskriget började ekonomen Keynes tankar slå igenom bland västvärldens länder. Han ville undvika depressioner, som de som skapats på 30-talet. Botemedlet var att låta staten agera kraftfullare. Staten skulle ta över mer och styra konjunktur-utvecklingen genom under- respektive överbalansering av statsbudgeten. Att denna metod numera inte heller fungerar, beror naturligtvis på dess bristande verklighets-anknytning. Främst på nationalstatens ekonomiska utarmning samt folkets bristande förtroende. Detta gäller globalt. Staternas uppgift kan sägas ha reducerats till att överföra ägande och makt från folket till kapitalägarna.

VAR STÅR VI IDAG?
I dag har vi enorma välståndsklyftor i världen. Jordens ekosystem klarar inte heller av att bära den belastning, som det ekonomiska systemet påtvingar det. Nationalstaterna blir också mer och mer skuldsatta. Förmögenhetsöverföringen till den privata sfären går allt snabbare. Regeringarna påstår sig bekämpa inflationen, men den är faktiskt en förutsättning för att nödtorftigt hålla skenet uppe.

För att öka produktionen av äpplen, fäller vi äppelträden för att snabbare komma åt frukten. För att ytterligare öka produktionen, fäller vi regnskogar, eldar upp oljan och kolet, gräver upp järnmalm och tillverkar järn, som vi låter rosta bort. O.s.v. Vi har en schizofren paradox på penningområdet. Storleksordningen 50 miljarder dollar flyter runt i världen och söker sysselsättning (förräntning).

Samtidigt träffas västvärldens ekonomiska makthavare vid hemliga, ej protokollförda möten. Där fattas beslut som berör allas våra möjligheter att leva. Man lyckas upprätthålla knappheten på pengar för så stora grupper, att räntan kan hållas på en för kapitalägarna behaglig nivå. Knappheten på pengar beror också på att de som har ränteintäkter inte behöver samtliga dessa för konsumtion. Det är alltså inte lika mycket pengar som går tillbaka till samhället för att skapa arbetstillfällen. Kretsloppet läcker. Pengarna samlas på hög hos de rika, som letar nya marknader att sätta sina klor i. Räntesystemet blir därmed den främsta orsaken till arbetslösheten, Aktuellt just nu är öststaterna med väst tätt i hälarna.

Då valutorna är intimt kopplade till varandra, måste räntevapnet användas för att försvara svaga valutor. Differenserna är det bara de ”stora” som kan utnyttja. De har möjlighet att få stora ränteintäkter, som de vanliga skattebetalarna får stå för. De stora och starka, kan till och med som i Finland nyligen, tvinga fram en devalvering.

Det tydligaste sättet att beskriva dagens personrelaterade ekonomiska situation:
Miljöförstöringen har gått så långt, att människorna börjar tvivla på de gamla modellerna. Hon ser inte heller sig själv som i första hand en konsument av materiella ting. Dagens tillväxtfixerade system, byggande på lönearbetet (som vår viktigaste rättighet?), lär inte komma tillbaka.

SAMMANFATTNING AV EXIXTERANDE BEGRÄNSNINGAR
De flesta människor vill leva ett fridsamt liv, präglat av respekt, tolerans och omtanke om sina medmänniskor. Varför tycks då krig, våld och aggressioner öka ute i samhället? Även svält och växande klyftor ökar stadigt i världen.

Jo, det ekonomiska systemet förmår oss att leva annorlunda än vi innerst inne känner att vi vill leva. Jag säger ”förmår”, därför att vi faktiskt gör det på något sätt frivilligt. Vi är inte tvingade, utan vi stretar på med våra dagliga små rutiner och hoppas att någon annan ska gripa in och ta ansvar för våra liv.

I tidigare avsnitt har berörts sådant som kulturell bakgrund, auktoritetstro, begränsande modeller, vilka inte förklarar verkligheten tillräckligt väl, mm. Vi har också talat om rädsla som en bakomliggande faktor. Men nu vill jag trycka på det viktigaste som har att göra med politiska beslut enligt den gamla modellen.

1. Våra bytesmedel pengarna har ingen förankring i verkligheten, de saknar värdebas
2. Vi uppfattar pengarna som en vara i sig som man alltså kan köpa och sälja
3. Vi har accepterat att betala ränta på pengar och till och med lärt oss att betrakta räntan som en nödvändighet.

I nästa kapitel går jag in på ett lösningsförslag, som är ett rejält kliv framåt för att lösa upp det krampaktigt stelnade ekonomiska system, som håller hela mänskligheten i ett järngrepp. Viktigt är att införandet av tiden som värdebas i det ekonomiska systemet, är ett steg som människorna, åtminstone i Sverige och Norden, är mogna att förstå och ta till sig.

TIDFAKTOREKONOMIN I ÖVERSIKT
Utgångspunkter
Med utgångspunkt i verklighetens naturlagar går det att konstruera ett ekonomiskt system, som är rättvist och solidariskt. Det blir ett system där vi med glädje fullgör våra skyldigheter. Som en positiv bieffekt visar det sig, att ett sådant system kräver betydligt mindre av fiskal kontroll och övervakning än dagens.

En annan utgångspunkt är tron på människan. Tron på att hon är en tänkande och kännande varelse, fullt kapabel att ta vara på sig själv och sina medmänniskor. Vi kan avskaffa existerande hinder för möjligheterna till självvald utveckling.

Förslaget är grundat i en naturkonstant (tidfaktorn) och så enkelt, att många inte tror att det kan vara riktigt. Ekonomi är väldigt komplext och svårt, säger de. Därför menar de också att ett nytt ekonomiskt system måste vara komplicerat. Som tidigare nämnts är ett av de viktigaste hindren (utöver bristen på värdebas) kravet på att pengar skall förränta sig. Räntan kan inte avskaffas genom ett politiskt beslut, utan skall snarare spontant förmås att sjunka ned mot noll. Ges de rätta administrativa förutsättningarna och finns det nödvändiga ”medvetandet” hos människorna, så kan det ske.

En av de viktigaste effekterna är att självfinansieringsmöjligheterna ökar dramatiskt. Under en period i sitt liv kanske man vill arbeta hårt för att skapa något för framtiden. Inkomsten från allt arbete utöver skatt (egentligen tidsbegränsad samhällsavgift) tillfaller ju oss själva. Om vi tittar på hur alla system i vårt samhälle är uppbyggda, så finner vi att allt är kopplat till olika värdebaser. Alla vet vad en meter är eller vad ett kilogram eller en liter är. Det har inte alltid varit så. Före 1791 t ex, fanns i Nordeuropa minst 400 olika alnmått. I Paris fastställdes 1791 fasta mått i den fysiska världen. Dessa går numera under beteckningen SI-systemet (”Système International d’Unités”), som är en förutsättning för den industriella utvecklingen och den snabba expansionen i hela världen. Men samhället i övrigt, dvs våra transaktioner, våra byten av varor och tjänster, görs i pengar, t ex kronor, som numera helt saknar värdebas.

Om vi går tillbaka till naturen kan vi hitta hjälp att förstå och få lösningsförslag. Den enda inkomstkällan är solinstrålningen och den enda uppbyggande kraften är fotosyntesen, som med en fantastisk precision fogar samman naturens byggstenar till växter. Solen lyser 24 timmar per dygn och solenergi omvandlas och fixeras i t ex morötter och granar. Vad vi har är tid ggr komplexitet. Samma tid för alla men olika komplexitet beroende kanske på hur långt växten i fråga har kommit i evolutionistiskt avseende. Ingen skulle komma på tanken att kritisera en ”enkel” växt för att den kanske är sämre på att fixera solenergi och skapa grönmassa än en mer ”avancerad” växt. Växten jobbar dygnet om efter sina specifika förutsättningar och nyskapar komplexa molekyler av solitära atomer. Förhållandet är exakt och fullständigt lagbundet och därmed i detalj beräkningsbart.

SLUTSATSER
Skillnaden mellan växter och människor kan exempelvis beskrivas sålunda, att människorna har organiserat sig i samhällen och gör åtskillnad mellan det gemensamma och det privata. Vi har gemensamma åtaganden som t ex skola och åldringsvård. Detta betalar vi för med skattemedel. Om vi precis som växterna skulle bidra efter förmåga, borde det bli tid ggr kompetens. Praktiskt uttryckt, t ex 3 timmar ggr vår timpenning. I det ”lilla” samhället som familjen eller ideella föreningen, där omsorg och hänsyn är drivkrafterna för våra aktiviteter, kanske vi har ”lika lön”.är Antagligen är vi ännu inte mogna för detta i samhället generellt. Den timpenning (lön) vi har är ett uttryck för kompetens och marknadskrafterna. Marknadsvärdet i sin tur är ett uttryck för våra värderingar.

Den timlön vi själva väljer, kommer med mycket hög precision att ligga just på den nivå, som ger maximal inkomst och minsta möjliga samhällsavgift (skatt i det gamla systemet). Alla andra val, för höga eller för låga, blir ofördelaktiga för personen i fråga. Det blir med andra ord ett egetintresse att inte försöka lura systemet, eftersom detta helt automatiskt drabbar den som försöker bluffa. Normalt accepterar vi t ex att små barn inte kan göra en fullvuxens prestation, därför att de inte har den fysiska styrkan eller fått den träningen. Inser vi också konsekvenserna av lagen om orsak och verkan, borde vi acceptera att människor är olika och har varierande kapacitet. Hon gör självfallet så gott hon kan. Det rättvisa och självklara ligger i att vi alla skall arbeta lika lång tid för det gemensamma.

Med ett sådant system har vi alla lika läng tid kvar att disponera för värt privatliv. Vi kan då välja att arbeta skattefritt så mycket vi behöver för att försörja oss och även lite extra för att vi vill investera i något för framtiden. Med marginalskatten 0 % har vi möjlighet att spara och självfinansiera vår verksamhet. Följden torde som redan nämnts bli en press nedåt på räntan.

Vi människor är nu mogna att acceptera varandra fullt ut, dvs att det som gäller i det lilla också skall kunna gälla i det stora. En tidsfaktorekonomi, där alla bidrar med lika stor arbetsinsats för det gemensamma mätt i tid, är bevis för detta påstående. Detta solidariska samhälle blir också rikare än det gamla, där mycken energi gått åt till att räkna ut hur man ska kunna fuska och skaffa sig favörer på medmänniskornas bekostnad. Ett rikare samhälle har mycket större möjlighet att hjälpa dem, som trots allt inte klarar sig själva.

NÅGRA EFFEKTER
För att förstå och känna det korrekta i nedanstående, måste vi föreställa oss en verkligt fri marknad. Vidare måste vi tänka bort fackföreningarnas nuvarande uppgift att kollektivt hålla löner uppe. Den stora orättvisan i dag är att den lågavlönade arbetar längre tid för det gemensamma än den högavlönade. Den högavlönade har överdrivet hög bruttolön, beroende på att facket framförhandlat den höga lönen med argumentet, att marginalskatten är så hög (i skattetabellen) att han måste ha extra hög bruttolönehöjning, för att det skall bli något över efter skatt. Att han också har större möjlighet att undgå skatt, genom ”skatteplanering”, och att han i själva verket inte betalar den skatt han skulle göra efter skattetabellen, det låtsas man inte om i löneförhandlingarna.

I det nya systemet betalas ALL skatt via tidsberäkning. Följaktligen försvinner motivet till kompensation för marginalskatten (enligt skattetabell), men vi tar även bort arbetsgivaravgifter, moms, punktskatter, lyxskatter etc. Det blir betydligt billigare att anställa arbetskraft och prisnivån, dvs levnadsomkostnaderna, sjunker avsevärt.

Den större möjligheten till självfinansiering och därmed oberoende leder till andra positiva effekter. Tillsammans med den växande medvetenheten (t ex medvetenheten att en ökad materiell konsumtion leder till miljöförstöring och därmed sämre möjligheter för nästa generation att hålla en dräglig levnadsstandard) fär vi lättare att hitta balans i våra liv, balansen mellan lönearbete och fritid. I ett solidariskt och starkt samhälle, där marknadskrafterna fungerar, finns inte dagens rädsla. Vi kan genom att själva sätta vår timlön, reglera hur mycket arbete vi får. En hög timlön ger mindre arbete och en lägre ger mer arbete.

Antalet timmar som skall arbetas för det gemensamma varje enskilt år, beräknas av finansdepartementet, som har tillgång till statistik och timlönedeklaration för alla inkomsttagare. Av den nuvarande normalarbetstiden (8 tim/dag, 1 780 tim/är) åtgår omkring 5,5 tim vid själva övergången till det nya Tidfaktorsystemet, beroende på det nuvarande höga skattetrycket och att ekonomisk kontinuitet måste behållas vid växlingen. (minns att detta var skrivet 1994/red.)

När systemet börjar verka, yttrar det sig genom att ”tidskatten” för det gemensamma successivt sjunker pga dynamiska kringeffekter, och torde efter ca 15 år uppgå till mellan 0,5 till 1 timme per arbetsdag. Vi har då fått så höga inkomster, att det börjar bli meningslöst att höja dem ännu mer, eftersom vi då inte får tid att leva. I stället blir det sannolikt, att vi sänker vår arbetstid till 6 timmar… 5 timmar…osv – per dag. Den ökade fritiden (obsevera att det inte längre är arbetslöshet utan just fritid) använder vi till att förkovra oss på olika sätt, eller njuta av våra privata intressen av varierande slag, resa, segla, odla rosor etc. Alternativt kan vi investera vår köpkraft i bättre bostäder, energihushållning via nyutvecklade system, vattenrening, miljörestaurering, förbättrad teknologi som minskar arbetsresor etc. Många kommer att välja u-landsarbete och sprida det nya tänkandet ut över världen.

En annan mycket viktig konsekvens är att vi kommer att ha råd med att anställa duktiga människor när vi behöver hjälp. Antag att min rörmokare och jag tjänar 200 kronor i timmen. I dagens system måste jag arbeta minst 3 timmar övertid för att få råd att anställa min rörmokare 1 timme. Med tidfaktorekonomin gäller en timme för en timme. Med en övertidstimme kan jag betala min rörmokare för en timmes arbete. Vi slipper alltså fuska med något som vi egentligen inte är så bra på. Vilken oerhörd ökning i effektivitet! Hantverkarna slipper gå arbetslösa eller jobba svart och jag själv arbetar med det jag är bäst på. Självfallet skall vi ändå kunna reparera våra hus själva etc. Men då gör vi det därför att vi tycker att det är roligt och inte därför att vi är tvingade av ekonomiska skäl.

Då samtliga andra skatter avskaffas, torde allra största delen av våra 15000 tjänstemän inom skatteförvaltningen kunna ägna sig åt mer positivt arbete. Med positivt menar jag sådant, som har utgångspunkt i förtroende för medmänniskor och ägnat att tillfredsställa verkliga behov. Med negativt menar jag sådant, som har utgångspunkt i misstroende och behov av kontroll och som inte direkt efterfrågas av människorna.

Den viktigaste effekten blir ändå de sjunkande räntorna. Räntesystemet, som ju knappast är någon naturlag, utan är uppfunnet av människan, leder bl.a till att pengarna inte cirkulerar så bra och snabbt som de borde göra. De som har ränteinkomster behöver normalt ej konsumera alla dessa. Följaktligen investeras en del i annat och dras alltså undan från cirkulationen (exempelvis fastighets-spekulationen). För varje ”varv” i processen blir det mer och mer räntepengar över. Det skapas knapphet på pengar ute i samhället. Räntorna stiger och arbetslösheten ökar.

De sjunkande räntorna som en följd av ökade självfinansieringsmöjligheter i tidfaktorsystemet kommer att skapa fler arbetstillfällen. Detta gäller speciellt nya småföretag som har stor rörlighet, innovativ kapacitet och exploaterar uppfinningar som svarar mot verkliga behov och som inte kan utvecklas i dagens system.

Det kan kanske vara värt att fundera lite över vad som händer när räntan närmar sig 0 %. Så länge den är över 0 händer inget plötsligt och dramatiskt. När räntan blir = 0, inträffar en helt ny situation. Alla som läst lite matematik vet att man inte kan dividera med 0. Division med 0 har inget förutbestämbart resultat. Ränta = O % innebär något liknande. Division med negativa tal respektive negativ ränta (cirkulationsavgift på pengarna) går att förutsäga konsekvenserna av. Här vill jag gärna hänvisa till M. Kennedys bok ”Pengar utan inflation och ränta”, som bl a berättar om det intressanta praktiska experimentet i Wörgl i Österrike på 1930-talet.

FÖRSLAG TILL HUR DET SKULLE KUNNA FUNGERA
Politiska beslut
En kompetent arbetsgrupp får i uppgift att utreda de praktiska detaljerna i vårt kommande tidfaktorsystem. Förslagsvis bestäms i samband med finansplanen i början på januari hur många timmar svenska folket skall arbeta för att täcka statens utgifter (våra gemensamt överenskomna åtaganden). Samma sak gör man i kommunfullmäktige i varje enskild kommun. En sannolik storleksordning skulle kunna vara ca 4 timmar till staten och 1,5 timmar till kommunen. Observera att alla andra skatter skall avvecklas. Bara detta innebär att vi får något verkligt att jämföra med.
Ett exempel:
”TT meddelar att under 1990-talet har den sammanlagda skattebördan minskat med i snitt 4,5 minuter per dag. Svenska folket har alltså återfått drygt 2 dagar av sin frihet per år. Det är den nya regeringens målsättning att fortsätta detta arbete. Enligt den nye finansministern torde vi senast år 2005 vara nere i en statlig beskattning på 3 timmar per dag och en genomsnittlig kommunal beskattning på ca 1 timme och 10 minuter:’ (Minns att denna text skrevs i början av 1990-talet/red.)

Ett offentligt deklarationsregister finns upprättat, där alla skattskyldiga är registrerade med namn, adress och timlön (och eventuella identifikationsdata). Timlönen ggr de för året fastställda” skattetimmarna” bestämmer vederbörandes ”skatt” (samhällsavgift), men inte hans inkomst, som blir beroende av hans övriga arbetstid. Den deklarerade timlönen garanteras av uppgiftslämnaren såväl till skatteverket som till arbetsgivaren. Det blir ett egetintresse att beräkna rätt timlön, eftersom avvikelse uppåt eller nedåt automatiskt missgynnar uppgiftslämnaren. Presumtiva arbetsgivare kan titta efter i registret innan han köper en tjänst, för att få överblick på kommande kostnader och därmed kunna planera fördelaktigaste affär.

PRAKTISKA FALL
Nedan redovisas mer eller mindre fullgångna tankar, som skall diskuteras i större grupper.
Vi får nu alltså ett samhälle, där de viktigaste besluten bestämmer hur stor andel av vår tid, som de folkvalda vill disponera över. All övrig tid disponerar vi över själva. Vi planerar och mäter i timmar och minuter. Vi diskuterar nog också timpenningar, minimitimpenningen i samhället, genomsnittet i landet respektive kommunen samt spännvidder mellan olika kategorier av kompetenser.

Som en naturlig följd av tidfaktorekonomi-systemets naturlagsekvivalenta struktur, minskar timlönespännvidden (svinget), eftersom alla kompensationsanspråk i det gamla vildvuxna och okontrollerbara skattesystemet icke kan hävdas. Vi människor genomlever våra liv principiellt i två olika faser som kan växla över tiden. Antingen är vi mottagande av stöd från samhället (t ex som barn) eller är vi bidragande. (Här menas mottaga/bidrag, räknat i pengar.)

barn
sjukdom
fri yrkesutövare
hemarbete
lönearbete
pension – ca 65 år

Barn
Ett belopp (mätt i tid) följer alla barn från födseln. Som utgångspunkt för en diskussion kanske 2 timmar per dag, räknat på genomsnittlig timlön i landet. Reglering skulle kunna ske via tillgodohavande i en tidsbank alternativt minskad tidsavgift för vårdnadshavaren (se nästa avsnitt). Läs gärna IUI 1993, som redovisar förslag om ”medborgarkonto”. (Industrins utredningsinstitut IUI skriftserie 1993: Den långa vägen av Thomas Andersson m.fI.)

Arbetsför ålder
Antag att heltidsarbete innebär 8 timmar per dag och att staten vill ha 3 timmar av den tiden. Årsarbetstiden kan då antas vara 1 600 timmar och vi arbetar 200 dagar per år. Om timlönen är 100 kr:
blir skatten vid 1.600 timmars arbete 3 x 100 x 200 = 60.000 kr.
(Du får behålla 100.000 kr)
Om personen arbetat 1.500 timmar:
blir skatten 3 x 100 x 1.500/1.600 x 200 = 56.250 kr. Timlönen omräknas alltså till motsvarande årsarbetstid.

I det nya systemet blir det också ett egenintresse för företagaren med anställda att deklarera de anställdas tid. För fria yrkesutövare blir förfarandet detsamma. Men medan lönearbetaren har behov av utjämning över året, så har den frie yrkesutövaren kanske behov av utjämning mellan åren. Denne kan då sätta in pengar på ett skattefritt och räntelöst konto. Pengarna beskattas först det år då de tas ut (givetvis omräknat i årsarbetstid). Även här går det att utforma systemet så att det blir ett egenintresse att arbetad tid rapporteras. Den som väljer att arbeta hemma (normalt med att uppfostra barn) kanske får ersättning via barnens ersättning. Antag att den hemarbetande fördelar sitt arbete enligt nedan:

1. Arbete för egen del – 10%
2. Tjänster för man/hustru och barn – 50%
3. Arbete för tredje part dvs uppfostring av barn – 40%

Endast den sista delen bör ersättas. Detta kan t ex ske genom att man får timmar till godo i en tidbank. När man sedan väljer att gå ut på marknaden, har man alltså tid till godo, vilket innebär motsvarande skattebefrielse så länge timmarna räcker?

Ett annat alternativ är att den i familjen som arbetar, får tillgodoräkna sig exv. 2 extra fritimmar (alltså 4 + 2 = 6 timmar) per dag. Dennes omräknade tidskatt blir då 50% av den ordinarie, vilket innebär en skattesänkning med 50%.

Exempel:
Ordinarie timlön – Normaltidsarbete – Tidskatt – Skatt – Netto
100 kr —————- 8 tim/dag ——– 4 tim —400 kr – 400 kr
100 kr —————- 8 tim/dag ——– 2 tim —200 kr – 600 kr

Man betalar alltså en del av skatten med timmar från tidbanken så länge timmar finnes på tidkontot och som då avräknas den ordinarie skatten. Andra alternativ finns, som kan diskuteras. Sjukdom borde kanske ersättas med en ersättning lika för alla? Förslagsvis 2,5 timmars arbete per dag räknat på genomsnittslönen i landet. Eller kan ett personligt avsatt sjukdomskonto på X tim per år föreskrivas för korttidsfrånvaro pga sjukdom.

Olika alternativ kan diskuteras. Arbetslöshet kommer det att existera? Hur ersätts vi då? Kanske som vid sjukdom? Finns den medvetenheten eller förtroendet? Självfallet kommer det alltid att finnas möjligheter, för den som vill, att försäkra sig mot inkomstbortfall, precis som idag.

Pension
Som pensionär får man också ersättning lika för alla. Förslagsvis 60 % av 5 timmar per dag med genomsnittslönen för landet. Även här kommer säkert många att välja frivilliga försäkringar. Pensionärer betalar ingen skatt, eftersom tidredovisning upphör vid uppnådd pension.

Skatteuppbörd och deklaration
Det gamla deklarationsförfarandet avskaffas. I stället får man ett slags id-kort, där endast timpenningen anges. Har man flera arbetsgivare och varierande timlön behövs flera kort. Sedan använder man kortet och stämplar efter hand in det antal timmar man arbetar. Skattemyndigheten får alltså först uppgift om timlön, därefter redovisas antalet arbetade timmar och man debiteras för skatt motsvarande ett bestämt antal timmar – lika för alla – per arbetsdag, månad eller år. Man redovisar själv timmarna till skatteverket (istället för den vanliga deklarationen som vi har idag. Alla arbetsgivare deklarerar antal personer, vilka och hur många timmar de arbetar).

Sammanfattning
I den nya ekonomin och i det nya samhället genomlever vi våra liv i en helt annan trygghet. Vi vet vad som gäller. Vi bidrar med glädje efter förmåga och vi tar emot utan att känna skam. Vi kan planera vår framtid och arbeta för att uppnå planerat resultat, utan att oförutsedda ekonomiska marknadsfluktuationer spräcker kalkylen. En viktig skillnad mot det gamla samhället är att vi tidigare alltid drivits framåt med hjälp av rädsla. Vi har varit rädda för inflation, för våra chefer, för arbetslöshet, för att hamna utanför gemenskapen etc etc. Tidsfaktorekonomin i det nya samhället eliminerar alla dylika rädslor.

Det är viktigt att konstatera att prisnivån blir mycket lägre och bättre svarar mot verkliga framställnings/tillverkningskostnader. De direkt prispåverkande skatterna som försvinner är mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter. De motsvarar ca 49 % av totala skattebördan. Redan pga av detta skulle prisnivån kunna halveras. Tar vi dessutom hänsyn till att mervärdesskatteintäkterna är netto av in- och utgående moms, så torde effekterna för privatpersoner bli ännu större.

I den den nya tidsfaktorekonomin känner vi oss accepterade för vad vi är och inte i första hand för vad vi gör. Samhället består nu av ORÄDDA människor och det är en mycket bättre grund för en fortsatt positiv samhällsutveckling än den gamla som byggde på RÄDDA människor.

FÖRSLAG TILL SUCCESSIVT GENOMFÖRANDE
Det finns många modeller för att successivt införa en tidfaktonekonomi. Nedan listas några:

1. Genomförande 1 månad i taget under en 12-årsperiod
2. Plocka bort en skatt i taget och ersätta med tidskatt
3. Starta med en eller flera kommuner och först efter den kommunala sektorn gå in på den statliga skatten.

En mycket trolig start torde vara att enskilda kommuner startar med eller snarare utan regeringens tillstånd eller välsignelse.

SAMMANFATTNING/ HELHET
En kortfattad beskrivning av dagens tillstånd, är att de medvetna och omedvetna värderingarna inom det nuvarande ekonomiska systemet, grundar sig på den felaktiga uppfattningen att människan är mer outvecklad än vad fallet verkligen är nu på 1990-talet. Några exempel på värderingar som INTE längre kan accepteras:

– Välstånd är liktydigt med materiell levnadsstandard
– Fri konkurrens i alla situationer (utslagning) skapar det totalt största välståndet
– Systemet främjar metoden ”köp billigt och sälj dyrt”
– Planeten är en gåva till människorna som godtyckligt kan brukas utan villkor
– Pengar är en resurs och räntan är ett pris på resursen
– Med hjälp av pengar kan miljön återställas i ursprungligt skick
– Pengarna har ”liv” då de uppenbarligen kan växa på banken – etc.

Vår bristande insikt och därmed oförmåga att underordna oss natur- och livslagar har i det hittillsvarande ekonomiska systemet lett fram till att vi accepterat det ödesdigra systemfelet, nämligen att ”penningsystemet” saknar värdebas. Enligt definitionen på system är den gamla ekonomin inte ett system utan ett spel, där reglerna oförutsebart för vanliga människor ändras under spelets gång. Den gamla ekonomin kan liknas vid en fixad roulette, där vinnare och förlorare är förprogrammerade. Ägarna till rouletten vinner alltid.

Med det menar jag att pengar ursprungligen stod för något. Det var vanligtvis metall (guldmyntfot) eller dylikt. I dag är värdebasen på sin höjd någon form av förtroende eller kanske rättare sagt, låtsat förtroende. Vi ser också livet som en ständig utveckling mot större och större fulländning. Det är någon form av kamp mellan personligheten, medvetenheten och samvetet. Hos den mer utvecklade människan har medvetenheten ”vunnit” över den subjektiva personligheten med dess behov av yttre kontroll och dess rädslor. Därmed är den första grunden lagd för vägen till ett altruistiskt samhälle, där statustänkandet kring pengar successivt minskar.

Samtidigt ser vi också att det är en lång väg att vandra innan vi kommit så långt. Det finns många förslag som dellösningar på vägen till detta samhälle. De kan alla i princip genomföras parallellt med och oberoende av varandra:

– Införa en värdebas för pengarna
– Ekologisk bokföring
– Lönsamt prisfall
– Avskaffa räntan
– Införa en parkeringsavgift på pengar

Jag anser det viktigt att lösningsförslag måste stämma med den ”medvetenhetsnivå” som finns ute i samhället bland de människor, som aktivt skall driva påverkan och genomförandearbetet. Det är min bestämda uppfattning att införandet av en tidvärdebas är ett enkelt och fantastiskt sätt att ta ett rejält kliv mot det solidariska rättvisesamhälle i ekologisk balans, som människorna i dag längtar så starkt efter. De övriga fyra förslagen kommer att förklaras i en kommande version.

(Texten utlånad av Johan Sandwall – National- och företagsekonom)

Annonser