TFE_2Tankarna kom till Kalle redan 1969. Först 1976 kom en motion till Sveriges riksdag, skriven av en centerpartist (Anders Gernant). Tyvärr lyckades han inte få andra riksdagsmän att förstå den geniala idén som skulle ha givit oss ett mycket klokare samhälle än vad som istället vuxit fram. Kalle menar att vi behöver någonting liknande som man införde i slutet av 1700-talet, en fast värdebas, som då gav oss SI-systemet (Système International d’Unités, SI). Som gjorde allting korrekt beräkningsbart, hela ingenjörsvetenskapen bygger på det idag.

Han säger att vi måste göra likadant någonstans i ekonomin – alltså införa en fast värdebas, han föreslår i skattesystemet. Och då ska vi ta tiden, säger han, eftersom den är lika för alla, oavsett var man befinner sig på planeten – jorden snurrar kring sin egen axel och sen runt solen…och vi har kommit överens om att vi har 24 tim på ett dygn.

Att vi ska välja att göra det i skattesystemet – är för att det är där vi har alla våra gemensamma pengar, skatterna. Dessutom använder vi redan tiden som värdebas när vi räknar fram våra löner = timlön x timtid.
Det lilla som han föreslår, men som kommer att ge stora förändringar – är bara att vi använder tiden som värdebas när vi räknar fram våra skatter.

Samma värdebas när vi räknar fram våra löner – som när vi ska betala skatt (eller Samhällsavgift). Idag betalar vi skatt i procent på slutlön – oavsett hur lång tid det har tagit för oss att arbeta ihop det som skall in till statskassan. Förändringen är liten…men kommer att ge stora förbättringar i vårt samhälle. Orkar Du läsa?

Tillägnan
Denna bok tillägnas alla dem som förvägrats sina mänskliga rättigheter,IMG_0072
som inte fått leva på egna villkor,
som bestulits på sitt arbetes resultat,
som fått sina drömmar krossade,
som fått arbeta som slavar men ändå fått hungra, blivit undernärda, sjuka och hemlösa, tvingats till underkastelse och förnedring, lurats av sina uppdragsgivare och bedragits av sina politiker, givits falska förespeglingar i utbyte mot röster, blivit förda bakom ljuset i den förvanskade demokratins namn, 
blivit hunsade och förvägrats att bli hörda,
som förnekats sitt människovärde, men vägrat att dö i hoppet om att sanningen slutligen skall segra.

Karl Gustafson


FÖRFATTARENS FÖRORD

Begrepp och definitioner och om förnuftets otillräcklighet.
För att förekomma en förväntad misstänksamhet mot den i denna bok presenterade nya ekonomiska teori, vill jag deklarera som min uppfattning att ett sunt näringsliv är nödvändigt för välfärd. Ett sådant har vi inte i dag. Dagens näringsliv är monopolistiskt, vilket alltjämt underblåses av sittande regering. Denna är inte längre arbetarnas och småfolkets försvarare eller samhällets omutliga förvaltare.

Nittonhundratalets politiska ideologier ledde världen in i en katastrof som kostat miljontals människor livet och en aldrig tidigare skådad materiell förstörelse. Facit blev ett förlorat århundrade.

De flesta vet inte och vill inte veta något om ekonomi, därför att man fått för sig att man inte begriper något av denna disciplin. Detta är en sund reaktion från en mentalt frisk människa, eftersom den nutida ekonomin faktiskt är irrationell och sökandet efter rationalitet i dagens ”system” därmed blir fruktlöst. Man förväntar sig att kunna begripa något som inte går att begripa och tror därför att man är dum. När så tidskatteförslaget ger den naturliga och självklara uttydningen av verkligheten inser man plötsligt att det som tidigare var obegripligt inte berodde på att man var dum, utan på att man lurats att tro på en lögn och givits föreställningen att det falska var det sanna.

Människan är ovillkorligen en naturenlig varelse och måste för sitt överlevande anpassa sig till naturens lagar. Min förhoppning är att boken skall stimulera läsaren till egna ansträngningar att finna orsakerna till dagens samhällsproblem och deras koppling till ekonomin. Därefter kan vi sätta igång med att lösa upp nuvarande missförhållanden och starta en dialog kring motiv, orsaker och verkan.

Men att förstå och acceptera är två helt skilda saker. De gamla ekonomiska spelen är så väl etablerade att man t.o.m. får nobelpris för ekonomiska spelteorier. Huruvida ekonomin är objektivt rättslig eller inte, ifrågasätts däremot inte. Med termen rättslig avses här inte politik eller juridik, utan att mänskliga åsikter och handlingar överensstämmer med de naturlagar som gjort livet möjligt. I själva verket är ekonomi ett mätsystem (borde vara det!) och en metod för att möjliggöra och underlätta bytet av varor och tjänster. Egenskapen av värdebevarare är en mer diskutabel sida.

Ett mätsystem får inte variera som dagens ekonomi gör – varje minut, varje sekund, året runt. Under sådana premisser kan inget planeras, förutses eller beräknas, om man inte sitter som spindeln i nätet och bestämmer vilka regler och basvärden som skall gälla i varje stund.

Därför har vi en ekonomisk kris som tillsammans med dagens politik bidrar till en kamp mellan olika särintressen. Det råder en herre-på-täppan-mentalitet i världsekonomin, vilket är så långt bort man kan komma från socialt ansvar, mänsklig värdighet, etik och moral, samhällsanda, beräkningsbarhet och uthållig planering.

VAD ÄR TIDSKATT?
Några ord om begrepp. Begreppet tidskatt och tidskattesystem förefaller besynnerligt för många, trots att det utsäger precis vad det handlar om. Ordet tidskatt kan betraktas som en förkortning av tid-faktor-skatt. Faktor är en beteckning som innebär att storheten skall multipliceras eller divideras med något, i det här fallet med en variabel (timlönen). Man kan alltså tala om tidfaktor-lön (den vanliga lön vi har i dag: arbetstimme gånger timlön) och tidfaktor-skatt (förkortat tidskatt), vilket är det nya. Dessa två uttryck sammanfattar förslaget om det nya skattesystem som kallas tidskattesystemet. För första gången i historien kan samma princip tillämpas för både lön och skatt.

Om vi betalar skatt efter samma princip som vi får lön, d.v.s. ett visst antal skattetimmar gånger vår timlön – lika många timmar för alla, har vi infört tidsberäknad skatt och därmed lagt grunden till det tidskattesystem som presenteras i denna bok.

Det betecknande för naturlagar och naturlagsekvivalenta eller analoga system är att de fungerar oavsett om man känner till dem eller inte, oavsett om man förstår dem eller inte. När det gäller tidskattesystemet räcker det med att man accepterar det rimliga i att vi skall ha samma princip för skatt som för lön: lön per timme och skatt per timme.

Enligt min mening bör vi byta ut den gamla beteckningen skatt mot den nya beteckningen samhällsavgift. Detta för att understryka att skatt är ett obestämt och subjektivt godtycke i ett rättslöst klassamhälle. Ordet samhällsavgift täcker bättre vad det hela bör handla om, nämligen: en årligen fastställd samhällsavgift mätt i tid, vilken skall täcka kostnaderna för våra gemensamma åtaganden. Denna skattetid skall vara exakt lika lång för alla. På detta sätt fås en samhällsavgift som belastar alla exakt lika mycket i en objektiv konstant, nämligen lika många timmar, men olika vad gäller den subjektiva delen, nämligen timlönen som varierar.

I det nya skattesystemet finns bara en enda avgift, tidskatten, som jag alltså vill ge beteckningen samhällsavgift. (Alla andra skatter avvecklas, utom diverse preventiv-skatter som blir kvar en tid).

TIDSKATTEN – EN LÖSNING PÅ ORÄTTVISAN I DAGENS SKATTEPOLITIK
Alla skall i samhällsavgift betala lika många timmar gånger sin timlön, lika många timlöner av den tid som alla har lika mycket av, nämligen dygnets 24 timmar och en arbetsdag på för närvarande 8 timmar, men som i det nya tidskattesystemet genast skulle kunna sänkas till 7 timmar.

I skattehänseende blir då tidfaktorn den konstant (antalet skattetimmar) som skall multipliceras med en variabel (timlönen), för att beräkna tidskatten (samhällsavgiften). Lika många timmar för alla ggr timlön är en lika ensartad som rättvis beräkningsgrund för våra samhällsskyldigheter. Resultatet blir att alla skall betala lika lång tid av sina liv i skatt årligen, varken mer eller mindre, men olika summor beroende på den timlön vi tar ut.

På lönesidan finns tidfaktorn sedan gammalt och uppfattas som helt naturlig; vi får dubbelt så mycket betalt för två timmars arbete som för en timmes arbete. Variabeln timlön avspeglar måttet på vår kompetens eller rättare sagt andra människors värdering av våra varor och tjänster genom marknadsmekanismen tillgång och efterfrågan. Konsekvensen av denna enkla operation och förändring av skattesystemet blir de mest förbluffande verkningar i hela ekonomin.

Den grundläggande principen i tidskattesystemet är alltså att ingen skall behöva arbeta längre tid än någon annan för att betala skatten. Detta kan ske utan att staten behöver förlora skatteintäkter, vilket är lätt att räkna ut.

NATURENLIGT SYSTEM GER PRECISION
En av ekonomins hörnstenar – skattesystemet – kan nu få samma lagbundenhet som andra vetenskapliga system, med fasta regler och således lika villkor för alla. Det enda vi behöver göra är att införa en naturkonstant (tidfaktorn) som värdebas. Denna är dessutom en mänsklig värdebas som fungerar som absolut korrektiv i tidskattesystemet. Mätsystemet för skatt är därmed naturlagsanalogt, till viss del även naturlagsekvivalent.

Genom att förvandla den gamla skattemodellen till ett naturenligt skattesystem, betalar ingen varken mer eller mindre skatt än någon annan – räknat i tid. Man betalar olika penningbelopp beroende på den timlön man har, vilket kan liknas vid en proportionell skatt, men bara inom normaltidsarbetet, som för närvarande är 8 timmar/dag. När den enskilde individen fullgjort sin tidskatt, som alltså är lika lång för alla varje enskilt år (exempelvis 4 timmar/dag), är alla arbetstimmar därutöver skattefria. Detta innebär bättre självfinansiering, mindre lånebehov och sjunkande ränta. I och med att arbetslösheten därmed snabbt försvinner får staten in mer skatt än tidigare. Skattetrycket kan då principiellt sänkas.

ÖVERTIDSARBETE
Övertidsarbete blir i tidskattesystemet helt skattefritt och tillfaller till 100% den som uppoffrar sig. Övertid är tid utanför normaltidsarbetet = 1870 tim för närvarande i Sverige, men som avses att kunna sänkas till 1600 tim/år.

Dagens skattetryck plus alla synliga och dolda räntor och avgifter motsvarar mer än 7 tim av arbetsdagens 8 timmar, för den lågavlönade. Med en timmes skattefri övertid/dag, skulle låglönaren således kunna höja sin köpkraft med 50–100 % redan från början. De dolda räntor som finns inbakade i hyror, varupriser och tjänster kommer sedan successivt att försvinna i och med att människors köpkraft och självfinansieringskapacitet ökar, lånebehovet minskar och räntan därför måste sänkas. Att övertiden är skattefri kommer att få sin största betydelse i tidskattesystemets inledningsfas, för att successivt och spontant planas ut när basbehoven och grundtryggheten konsolideras.

Strävan efter livskvalitet kommer därefter att inrikta sig på kortare arbetstid, vilket också fungerar som konjunkturregulator. Om man betraktar de totala årsintäkterna, innebär detta att skatten beräknad på årsinkomst successivt sjunker när man fullgjort sin tidskatt, jämfört med den gamla modellen.

SKATTEÖVERVÄLTRING = SKATTEINCIDENS
Skatteövervältring är en gammal känd orättvisa, som ingen ideologi eller politiskt parti tidigare brytt sig om att tillrättalägga. Förhållandet finns beskrivet i äldre upplagor av Svensk Uppslagsbok liksom i Nordisk Familjebok. I senare upplagor är artikeln borttagen. Titta på ord som börjar med skatt-! Den tidigare beskrivna formen av skatteövervältring elimineras omedelbart av tidskattesystemet.

Skatteplanering, som i praktiken endast är tillgänglig för Höglön, är ett fristående privilegium som inte har med skatteincidensen att göra, men naturligtvis kan samverka med denna, och göra orättvisan ännu värre. Parallellt med detta kommer vi till rätta med en mängd andra fel i det gamla ekonomiska systemet: den nya ekonomin kan stabiliseras, ingen inflation, skatteplanering blir ej möjlig, självfinansieringen förbättras, räntan sjunker, köpkraften och efterfrågan ökar, lägre ränta ger nya investeringar som skapar nya företag, arbetslösheten försvinner, transfereringarna minskar, arbetslöshetsunderstöd m.m. blir obehövligt och skattetrycket minskar (fler personer i arbete som betalar skatt), men statens skatteinkomster ökar. Statsskulden kan amorteras och människors livskvalitet ökar (mindre stress och psykosomatiska sjukdomar). Systemet är globalt giltigt.

FÖRENKLAD DEKLARATION
Det tidskattesystem som här förespråkas är självreglerande till mer än 95 procent. Det enda som behövs som deklaration i samband med det nya skattesystemet, inskränker sig till att uppge timpenningen, som individuell och officiell deklaration, samt redovisa arbetstider, vilket det senare sker automatiskt.

Varje löntagare deklarerar sin timlön vid början av varje år och erhåller ett timlönekort från skatteverket, som bekräftelse på deklarationen. Inget deklarationsförfarande utöver detta är principiellt nödvändigt. Deklarationen är en offentlig handling och en timlönekalender som omfattar alla skattskyldiga upprättas regionvis. All bearbetning av uppgifterna sker i datorer och resultatet blir en dramatisk förbättring av människors livskvalitet, samtidigt som statens inkomster och soliditet stärks.

Finansdepartementet fastställer landets medeltimlön med ledning av deklarationerna och beräknar hur många medeltimlöner som måste tas ut det aktuella året för att täcka statsbudgeten. Det skulle exempelvis kunna vara 724,5 timmar per person och år. Dessa beräkningar tar inte mer än några sekunder med hjälp av datorer. Hela befolkningen får då omedelbar information om statsbudgetens omfattning och landets ekonomiska status, i termer som alla kan begripa.

Genom att vi använder tidfaktorn som beräkningsgrund underlättas förståelsen enormt. Var och en kan då på ett helt annat sätt än i dag relatera siffrorna till sin egen livssituation och vinner på så vis också klarhet i de egna utgifter man kommer att ha under året. Därmed kan alla planera sin ekonomi och göra upp hållbara planer för investeringar etc.

Det ovan nämnda timlönekortet är nyckeln till arbetet. Ingen löntagare kan, utan att ändra sin deklarationsuppgift, ta ut högre timlön än den han redovisat för det arbete han normalt utför. Man kan däremot ha flera timlönekort (A,B,C…)om man arbetar på flera ställen. Varje kort är dock endast gångbart på sin specifika arbetsplats och inget följande kort får överstiga A-kortets deklarerade timlön. A-kortet tillhör den arbetsplats där individen tillbringar den mesta arbetstiden.

Det går inte att fuska i systemet, spekulation försvåras, alla får behålla rättvis del av sitt arbetes resultat, räntan sjunker mot noll, investeringarna ökar, arbetslösheten upphör, skattetrycket minskar samtidigt som staten ändå får högre skatteinkomster (fler i arbete), statsskulden kan amorteras, arbetstiden skulle kunna sänkas betydligt, m.m. I kombination med en ny lagstiftning om äganderätt skulle dessutom alla som vill, ha möjlighet att bli delägare (köpa in sig) i sina arbetsplatser och därmed kunna förbättra sina levnadsvillkor.

Kan det vara sant? Döm själv! Det är inte sant för att jag påstår det, utan därför att det går att bekräfta med kausal vetenskaplig metod.

KONTROLLMÖJLIGHETER
Tidsredovisning är den mest effektiva kontrollmetod som finns, eftersom personlig fysisk närvaro är nödvändig och mätsystemet är neutralt, omanipulerbart, globalt giltigt och naturanalogt. Timlönekortet kan, om det visar sig nödvändigt, vara utrustat med ett flertal identifikationsmöjligheter, exempelvis klassiska identitetsdata, finger- och handavtryck, DNA-identifikation, röstanalys, biometrisk analys, iriskontroll eller andra praktiska och säkra lösningar.

Vissa människor har uttryckt oro för att tidskattesystemet, med de kontrollmöjligheter som kan tillämpas vid tidskatteförfarandet, skulle kunna leda fram till en superkontrollerad polisstat. Denna risk förefaller mig ytterst liten och föreligger i långt högre grad i dagens samhällsformer, där den ofta är en konsekvens av svag samhällsanda till följd av bl.a. sociala missförhållanden, som orsakas av för stora fiskala krav och påfrestningar på individerna. Och det är ju just dessa missförhållanden som tidskattesystemet är till för att upphäva.

Det mest önskvärda vore naturligtvis om vi kunde slippa kontroller helt, och att alla individer visade självdisciplin, fyllde sina åtaganden och upptäckte att det lönar sig bättre att vara konstruktiv än destruktiv. Detta tillstånd har stora möjligheter att uppkomma i tidskattesystemet, eftersom dess konsekvenser är så attraktiva för gemene man. Det lönar sig helt enkelt bättre att vara skötsam än att bryta mot reglerna. De kontrollmöjligheter som skissats här är endast en expansionsreserv som skulle kunna tillämpas, men troligen inte blir nödvändigt.

Det finns ett alternativt scenario, där individen kan vara helt avidentifierad gentemot staten. Om företaget garanterar tidskatten till staten, så behövs i princip inte individuell tidsredovisning till skatteverket. Det är fullt tillräckligt att tidsredovisningen sköts internt på företaget och skatteinbetalningen från företaget motsvarar den, genom timlönedeklarationen och antalet löntagare beräknade skatten, som i förväg är känt.

Företagets alla inkomster går in på sparkassans skattefria konto, från vilket alla anställda och även företagsledaren får sin lön. Vid löneuttag betalas också den tidskatt som är gällande för aktuellt budgetår. Denna tidsredovisning är kontrollinstrumentet för såväl företagets bokföring som skatteverkets kontroll. Eftersom timlönedeklarationen är offentlig handling, vet alla företagets status i detta avseende, liksom de anställdas timlöner. Skatten kommer dessutom in samtidigt med löneutbetalningarna.

Skatteverket vet hur mycket skatt som normalt kan förväntas från varje företags medarbetare tillsammans, liksom varje individs andel i det totala skattebeloppet. Detta framgår av tidsredovisningen, som alltså måste stämma med deklarationen och med det beräknade slutbeloppet. Sjukfrånvaro och andra giltiga bortovaroskäl tidsredovisas och bbt korrigerar den ekonomiska ställningen i enlighet med de belopp som gäller för individen, (bbt = basbehovstäckningsgaranti, se längre fram)

SVARTARBETE INTE LÄNGRE MÖJLIGT
I dagens skatteläge kan många inte leva av sitt arbete, i synnerhet om man har låg lön. Mer än 7 timmar av 8 timmars arbete avhändes låglönaren, om man räknar med synliga och dolda skatter, avgifter och räntor. Det som blir över skall man leva på och det räcker inte för ett drägligt liv. Många kommer därför underfund med att om man jobbar svart, kan man avsevärt stärka sin köpkraft i dagens ekonomi. Det svarta arbetet utföres som regel till lägre timlön, men ger ändå ett avsevärt tillskott till kassan. Den som anlitar svart arbetskraft får betydligt lägre utgift och får ett arbete utfört som han annars inte skulle ha råd med. Svartjobbet begränsar inte den ordinarie arbetsmarknaden, eftersom svartarbetet aldrig skulle bli utfört till ordinarie pris. Svartarbetaren förbättrar sin försörjningsförmåga och slipper anlita socialhjälp, varför staten får lägre utgifter.

I tidskattesystemet varken får eller kan arbetsgivare anställa arbetskraft som saknar timlönekort. Löntagare kan inte heller arbeta utan ett dylikt. Företagets alla inkomster går in på ett skattefritt konto i en sparkassa, varur pengar till löner och investeringar tas ut vid behov. Dessa uttag redovisas automatiskt och tidskatt betalas i samband med löneutbetalningar. (Sparkassan kan fungera som factoringbolag, till självkostnadspris.) Svartjobb omöjliggörs därför att arbetsgivaren inte kan beordra en löneutbetalning från ovannämnda konto utan att lönen kvitteras med en löntagares timlönekort.

Om löneuttag från kontot ändå på något obegripligt vis skulle lyckas utan en samtidig kvittering, betraktas det hela automatiskt som ett uttag av lön till arbetsgivaren själv. Denne får då tidsredovisningen registrerad på sig, och får själv betala skatten. Detta förlorar alla parter på. Arbetsgivaren har med stor sannolikhet företagets högsta timlön, varför uttaget från företagets konto blir största möjliga, samtidigt som arbetsgivaren inte själv tillgodogör sig denna lön, men får betala skatten. Det hela blir i stort sett detsamma som att arbetsgivaren tar pengarna ur egen ficka för att betala svartlön, men då dessa pengar redan är skattade för, finns det ingen anledning för någon (utom arbetsgivaren förstås) att visa sura miner.

Inte heller för den som jobbar svart finns något att vinna. Eftersom svartjobbaren inte får någon tid redovisad på sig via sitt timlönekort, så minskar hans chanser att nå den skattefrihetsgräns där han fullgjort alla sina skattetimmar för året och därefter kan arbeta och tjäna pengar helt skattefritt. Svartjobberiet upphör.

Saken syns även dagligen hos skatteverket, och om förhållandena avviker från det beräknade, kan verket göra en revision. Datorn ger signal om redovisningen inte överensstämmer med den förprogrammerade kalkylen. I datorn är alltså varje löntagares timlön noterad, arbetstiden redovisas dagligen och det blir en summa som redan tidigare är känd. Om denna avviker från det normala ger datorn signal. Det är hur enkelt som helst.

ARBETSGIVARE OCH EGNA FÖRETAGARE
Arbetsgivaren/företagsledaren har i normala fall inte förmånen att tillgodogöra sig skattefritt övertidsarbete, varför denne inte har någon nytta av att få övertidstimmar redovisade på sig. Hans kompensatoriska förmån är att han själv bestämmer storleken på sin timlön, vilken han också tidskattar för. Huruvida företagsledaren skall få betalt för övertid, som han sedan skattar för eller inte, beror på arbetets art och är en fråga som kan diskuteras. En viktig anledning till att inte använda ett sådant system är att företagares övertidsarbete är ett fenomen som är associerat med det nuvarande ”systemet” och som leder till att många företagare stressar sig till sjukdomar och dör i förtid. Detta gäller speciellt småföretagare och egenföretagare. Ofta ådrar sig dessa företagsledare hjärtinfarkter, stroke, magsår eller andra stressjukdomar p.g.a. överansträngning, som en följd av dagens helt galna ekonomiska rövarspel och skatteutplundring.

Kombinationen rationalisering, omorganisation, nyinvesteringar, nyanställningar och den uteblivna övertidsersättningen avhåller förhoppningsvis företagaren från att bränna ut sig och gå en för tidig död till mötes. En levande företagare är till större glädje för samhället än en död. Till följd av de orimliga krav dagens system ställer på småföretagare och småbönder, tvingas dessa ofta arbeta långt mer än normalarbetstid, även med krav på statistik och byråkratiskt pappersarbete, helt i onödan. I lönndom fuskar också många företagsledare med ekonomin eftersom det ekonomiska slutresultatet inte ger den standard som motsvarar uppoffringen, den resultatförväntan som naturenligt är själva drivkraften till konstruktiv ambition och till företagande.

I tidskattesystemet blir förhållandena inom näringslivet omkastade. Genom den ökade självfinansieringsgraden, kan önskvärda arbetsavlastande investeringar från mänsklig till teknisk kapacitet göras, som tar över stora delar av företagarnas uppgifter. Dessa kan då konsolidera sina företag och arbeta normal arbetstid, liksom övriga anställda i företagen och därutöver få höjd produktionskapacitet på köpet. De slipper också syssla med skatteindrivning och produktionshämmande skattebyråkrati, som de i dag utför gratis åt staten. Företagare lever i dag oftast ett synnerligen ohälsosamt liv, som är oekonomiskt både för dem själva och samhället. Ett bättre ekonomiskt klimat för företagarna tillåter även dessa att få ett kvalitativt bättre och längre liv, vilket i sin tur gynnar företagen och samhället/staten.

Arbetsbelastningen för företagarna blir lägre efter att tidskattesystemet konsoliderats, i takt med att byråkratin minskar. Planeringen blir mer översiktlig, uthållig och pålitlig. Därtill bidrar också ökad soliditet, eget riskkapital och sjunkande räntor.

Som kompensation för utebliven skattefri övertidsersättning för små och medelstora företagare har de andra fördelar, t.ex. fri avskrivningsrätt för investeringar och skattebefrielse för dessa efter fastställda regler. Företagaren kan i stor utsträckning själv bestämma sin lön och från företagets sparkassekonto ta ut det belopp han önskar. Han får naturligtvis betala skatt som alla andra vid uttaget, men så länge pengarna står kvar på kontot belastas de inte med någon skatt.

Företaget som juridisk person betalar ingen skatt, utan är endast avsett att förse sina kunder med varor och/eller tjänster samt medarbetarna med utkomst. Företagets uppgift är att vara en ”moneymaker”, som producerar kapital till löner och investeringar. Storföretag kan från början av tidskattesystemets införande, behöva särlagstiftning. Men då stora monopolföretag blir utsatta för stark konkurrens, (en effekt av det nya systemet), bryts konglomeratföretagen med tiden ned till mindre enheter och särlagstiftning blir snart överflödig.

FRIA FÖRETAGARE
Konstnärer, författare och andra s.k. fria företagare har som regel mycket ojämna inkomster i dagens ekonomi. I tidskattesystemet ändras detta förhållande på ett radikalt sätt, eftersom alla människor får ett överskott på sitt arbete och kommer att ge större utrymme i sin budget för kultur än vad man har råd med i den gamla ekonomin.

Hur beskattas då dessa fria företagare i en tidfaktorekonomi? Alla inkomster måste passera sparkassans skattefria personkonto, ur vilket kulturarbetaren tar ut sina levnadsomkostnader och får tidskatta efter principen: det totala årsuttaget delat med normaltidsarbetet (1600 timmar). Då får man den timlön man unnat sig för året och årets fastställda skattetimlöner utgör tidskatt. Resten av inkomsterna som inte tas ut för konsumtion kvarstår skattefritt tills vidare. På det viset kan konstnärer sprida sina ojämna inkomster under flera år och en tillfälligt stor inkomst behöver inte beskattas till sitt fulla värde samma år (liknar i viss mån s.k. skogskonton).

Nu tycker väl några att konstnärers arbetstid ingalunda inskränker sig till 8 timmar om dagen. Det kan ju periodvis röra sig om många fler timmar. Men är inte detta en effekt av dagens ekonomi och vrånga skattesystem, som inte accepterar kulturarbetarnas arbetsordning, varvid dessa i förtvivlan över sina missgynnade förhållanden måste leva på svältgränsen och desperat söka kompensera sina som regel usla inkomster med extra arbetsinsatser? Med den ovan beskrivna modellen kan konstnärer och fria företagare lugna ner sig och kommer att kunna leva sina liv mera harmoniskt och inrikta sig på vad de är bäst på. Det är en skam för ett proklamerat demokratiskt samhälle, med plats för alla, att underkänna konstnärers och författares viktiga arbete och betydelse för kultursamhället.

Hur inskränkt makthavarnas syn på konstnärerna under 1970-talet kunde yttra sig, blev uppenbart när skatteverket på regeringens uppdrag krävde att konstnärerna skulle redovisa hur många färgtuber och penslar de använde, pigment, terpentin, linolja etc., hur många pannåer de köpte och innehade, hur många grundade och halvfärdiga tavlor de hade och hur många färdiga de sålt etc. Precis som om kulturarbetet var ett fabriksarbete på löpande band. Skatter, avgifter och räntor är så höga för vanligt folk idag att de varken har råd att köpa konst eller böcker, råd eller tid att gå på teater. Teatrarna får inte tillräckliga inkomster för att gå runt, varför de måste leva på statliga anslag som skattebetalarna får stå för. Svensk kulturpolitik är, objektivt sett, ett mysterium.

EN NY ÄGANDERÄTT PÅSKYNDAR UTVECKLINGEN MOT RÄTTVISA
Som ett komplement till tidskatten kan med tiden en ny lag om äganderätt införas. Man kan räkna med att tidskattesystemet i sig själv får som effekt att ägandeförhållandena i samhället blir mer rättvisa och demokratiska till följd av att människors ökade självfinansieringsförmåga ger dem möjlighet att starta egna företag eller köpa in sig i de företag där de är anställda. Att de flesta nog skulle ta denna chans är troligt, eftersom det ger dem möjlighet att påverka sin inkomst och få ut en rättvis andel av sin arbetsinsats jämte delaktighet. Det ger dem dessutom större möjligheter att på andra sätt utöva inflytande på företaget. En ny äganderätts-lagstiftning skulle dock påskynda denna utveckling avsevärt. Denna äganderätt skall i första hand omfatta personlig äganderätt till sitt eget arbetes resultat (naturligtvis minus den samhällsavgift alla är skyldiga att betala).

När individen ges äganderätt till resultatet av sitt eget arbete, tidskatten borträknad, innebär detta väsentligt stärkt självfinansiering. Detta kan ske genom att den som arbetar i ett företag ges lagstadgad rätt till delägarskap i företaget om denne så önskar. Kapitaltillväxten kvarstannar då i det egna företaget som snabbt kan expandera till sin optimala nivå och konsolideras i både hög kvalitativ och kvantitativ produktionskapacitet, liksom i hög livskvalitet för sina delägare. I kombination med en dylik lagförändring leder tidskattesystemet fram till att äganderätten av produktionsmedlen överförs till alla medarbetare individuellt. Det skiljer sig från den kommunistiska tanken att produktionsmedlen skall överföras till kollektivet, d.v.s. i praktiken till staten, som förfogar över vinsten. Det skiljer sig också från dagens s.k. aktiebolag, där den som har majoriteten av aktierna i praktiken äger både produktionsmedlen, avkastningen och arbetarna lever under feodalliknande förhållanden på samma sätt som arbetet står i förhållande till staten i det socialistiska samhället.

I ett samhällssystem där produktionsmedlen ägs multiindividuellt av dem som arbetar i företaget ökar omsorgen för firmans utveckling och lönsamhet, eftersom den ökade lönsamheten återförs till dem som arbetar och inte till utanförstående vinstmaximerande ägare. Dagens företagsstrukturer ger omkastad effekt; om lönsamheten för företagsägarna inte motsvarar deras girighet kan de lägga ner företaget och göra tusentals anställda arbetslösa med efterföljande tragik. I ett multiindividuellt ägt företag är detta naturligtvis inte längre möjligt.

Man kan också tänka sig att gruppen beställare och kunder, särskilt i distributions-företag, kan få en ökad rättslig och ekonomisk status genom möjlighet till delägarskap. Detta var den gamla kooperativa tanken i England (Robert Owen, 1820-talet m.fl. Ett sådant scenario vore önskvärt bland annat av den anledningen att det ger möjlighet att bevara starka lokalsamhällen. Företag som på olika sätt försörjer en bygd kan då inte bara flyttas eller läggas ned, och på så vis utarma ett mindre samhälle. Lokalsamhällena utgör hörnstenar i ett uthålligt kretsloppssamhälle med lokal produktion av viktiga livsförnödenheter och minskade energiförluster till följd av reducerade transporter. De borgar dessutom för ett samhälle som inte är lika sårbart som dagens centraliserade.

JÄMFÖRELSE MELLAN DET GAMLA OCH DET NYA SKATTESYSTEMET
Begreppet system används i olika sammansättningar på många oegentliga och felaktiga sätt. Men när det gäller naturvetenskaperna och den teknik som framfötts ur ökande kunskap om natursystemens funktionssätt, frambärs inga tvivel om att grundprincipen i dessa är att naturlagarna styr med inbyggd automatik, även om vi fortfarande står frågande inför vissa ännu inte klarlagda samband. Oavsett hur mycket eller hur litet vi vet om natursystemen, så fungerar dessa optimalt för att gynna livets uppkomst och fortbestånd, så länge inte människan tillför naturstridiga element som girighet och orimliga maktanspråk etc.

Detta insågs märkligt nog redan på 1790-talet i Frankrike. Man valde där att standardisera alla rumsliga mått i landets måttsystem till metermåttet, som sattes till en tiomiljondel av jordmeridiankvadranten (avståndet från nordpolen till ekvatorn). Mer noggrann värdebas än så hade man inte behov av då. Men det intressanta är att man faktiskt insåg det nödvändiga med värdebaser för mänskliga aktiviteter, i detta fall fysiska mått. Övriga mått i det internationella måttsystemet SI (Système International d’Unités) är i dag samtliga härledda ur metersystemet. SI-systemet är ett exempel på ett äkta naturanalogt system med värdebaser knutna till fixerade värden i naturen.

SI-systemet bevisade att vi kan skapa naturlagsanaloga system för samhällets materiella och fysiska uppbyggnad. Dessa kan vi sedan tillämpa efter våra speciella behov. Vid konstruktionen måste vi vara uppmärksamma på det ovillkorliga sambandet mellan orsak och verkan, eller med ett fint ord: kausalitet, så att inga oförutsedda effekter uppkommer. Fundamentalt för vår fortlevnad blir då att genom iakttagelser och undersökningar försöka vinna kunskap om natursystemens kausalitet, samt i de fall människan vill påskynda utvecklingen, söka efterlikna natursystemens kausala funktionssätt.

ETT NATURLAGSANALOGT SKATTESYSTEM
Kan verkligen ett samhällssystem vara självreglerande? Men då får jag påminna om att tyngdlagen, planetens rotation och kretslopp kring solen, tröghetslagen, hållfasthetsläran, de starka och svaga kärnkrafterna (som håller ihop atomen), de magnetiska och elektromagnetiska krafterna och alla andra naturlagar reglerar sig själva. Om vi då konstruerar ett skattesystem (en av den nuvarande ekonomins och samhällets hörnstenar) analogt utifrån naturlagarnas uppbyggnad, så uppstår kausala reaktioner av liknande slag som de från äkta naturlagar. Gör det inte det, så är systemet inte naturlagsanalogt. Om jag inskränker postulatet litet och säger att kontroll sker optimalt med i systemet inbyggd automatik, så har jag uttryckt saken med full täckning för mitt påstående.

I tidskattesystemet blir förhållandet rättvist. Ingen människa har mer än 24 tim/dygn till sitt förfogande. I vårt samhälle fördelar sig dessa formellt på: 8 tim arbete – 8 tim fritid – 8 tim sömn. Därför är den grundläggande principen i tidskattesystemet att ingen skall behöva arbeta längre tid än någon annan för att betala samhällsavgiften. Staten förlorar ingenting på detta.

RÄTTVISA ÅT ALLA
Är det verkligen möjligt att uppnå rättvisa för alla i samhället? De flesta tror att det inte är möjligt. Men varför skulle det inte vara det? Vad är det som gör det omöjligt? Att man inte lyckats med det tidigare innebär inte att det skulle vara omöjligt för all framtid. Nya upptäckter och uppfinningar har i alla tider upphävt gamla föreställningar och vidskepelser. Granskar man orättvisorna i samhället, så är det ganska lätt att finna orsakerna. Men så länge man bara bevakar egna intressen, maktpositioner, privilegier och bekrigar varandra för att uppnå fördelar, utan hänsyn till andras livsbetingelser, går det inte att uppnå rättvisa för alla. Alla människor, djur, växter, annat liv och materia har skapats genom objektiva naturlagar och deras levnadsvillkor måste vara i överensstämmelse med dessa. Det objektiva är opåverkbart av mänskliga viljor och åtgärder.

För att livet skall bestå måste också samhällets ordning vara uppbyggd i harmoni med naturlagarnas och livslagarnas objektiva villkor. Då säger Motvall, att det är detsamma som den starkares rätt! Ingalunda är det så. ”Den starkares rätt” är ingen naturlag utan en subjektiv värdering (kallas ibland djungelns lag). Naturlagarna främjar livet. Annars skulle vi helt enkelt inte existera. Eftersom orättvisorna är otaliga i dagens värld, är detta bevis för att den normativa lagstiftningen är naturvidrig. Vi har lagar som gynnar enskilda intressen; – gör rika rikare och fattiga fattigare, – förstör natur, miljö och livsbetingelser i utbyte mot kortsiktiga vinster.

Lagstiftningen är alltså felaktig (normativa lagar = av människan subjektivt skapade lagar), den följer icke naturlagarnas villkor (deskriptiva lagar). Detta visar sig på många områden, inte minst i ekonomin, och då alldeles särskilt i beskattningen. Fysisk tid tillhör det objektiva, eftersom inga politiska beslut kan påverka dess varaktighet. Oavsett vad människor försöker göra med tiden, så tickar den på enligt naturlagarnas villkor! Tiden är ursprungligen bunden till jordklotets rotation kring sin axel och årstidernas växlingar är knutet till jordens bana kring solen och jordaxelns lutning mot ekliptikan. Till yttermera visso gäller saken den tid som råder på vår planet där vi befinner oss, och inte den tid i universum som är beroende av rörelse och gravitation.

Se det så här: alla människor har 24 timmar till förfogande per dygn. Tiden är totalt integrerad i människors liv. Vi blir trötta av 8 timmars arbete, behöver sova 8 timmar för att hålla oss friska och behöver 8 timmar fritid och rekreation för att orka leva. Vi behöver solens ljus för att hormoner, enzymer och signalsubstanser i vårt autonoma nervsystem skall kunna upprätthålla balans i livsfunktionerna, vår mentala kapacitet och kroppens ämnesomsättning. Vi behöver också mörkret som via signalsubstanser (melatonin) framkallar den vila vår kropp behöver för att överleva. Detta är i stort sett gemensamt för alla. Men livet styrs också av ett myller av individuella fysiska, biologiska och psykologiska värdebaser, som varken kan över- eller underskridas, utan vådliga konsekvenser för livsfunktionen.

Men, har lagstiftningen tagit hänsyn till detta? Nej, inte alls! Liksom slavdrivare försöker man pressa ut så mycket vinst som möjligt ur medborgarna och beslagta c:a 90 % av arbetets resultat för att befästa sina egna positioner och privilegier. Även om nu tekniken avlastat människorna en mängd fysiskt tunga arbeten, så har vi mindre och mindre tid att leva socialt än tidigare. Är inte detta underligt? Av denna trend kan man misstänka att ju mer tekniken utvecklas, desto mindre tid blir kvar för människor att leva som de själva vill.

Fysisk tid är alltså lika för alla. Det måste då vara objektivt rättvist att betala skatt efter principen: lika många timmar gånger individuell timlön för alla skattebetalare, eller kortare sagt; lika många individuella timlöner för alla. Med denna enkla och självklara ändring i skattelagstiftningen uppstår tusentals följdverkningar, som ger största möjliga rättvisa åt alla.

TIDSKATTEN SÄTTER FART PÅ EKONOMIN
I den nya ekonomin baserad på tidskatt, kommer löntagarens disponibla inkomst och köpkraft, alternativt självfinansieringskapacitet, skattefri övertid medräknad, att bli avsevärt högre än i det nuvarande systemet. Detta minskar såväl sociala transfereringsbehov som statligt lånebehov, vilket sänker både statsskulden och löntagarnas lånebehov. När bankerna inte får låna ut lika mycket pengar som tidigare tvingas de sänka sina räntor. Då börjar industrins hjul att snurra igen, näringslivet får fart, konkurrenskraften och exportkapaciteten ökar p.g.a. sjunkande tillverkningskostnader och kapitalkostnader, handelsbalansen förbättras, valutareserven stärks och statsinkomsterna ökar eftersom skattebasen breddas. Allt detta sker trots att skattetrycket minskar, människor blir självfinansierande och transfereringsbehovet minskar. I och med att tidskattesystemet etableras har vi också infört stimulanser för arbetsvilja och initiativ genom att det lönar sig att arbeta.

TIDFAKTORN GÖR EKONOMIN BEGRIPLIG
”Trolleriet” med ekonomi i dagens finansvärld har sitt ursprung i att det saknas ekonomisk värdebas som absolut korrektiv. Dagens ekonomi går inte att begripa eftersom det inte finns några beständiga regler. Ekonomi är ett spel liknande Svarte Petter, fast reglerna ideligen ändras under spelets gång. Inga mätsystem som är subjektivt konstruerade kan begripas av en rationellt tänkande människa och därför kan en icke produktivt arbetande människa bli miljardär på att spekulera i aktier och valutor, vilket i själva verket är ett parasiterande på realproduktiva människors arbetsresultat. Och, vilket är viktigt att notera: spekulation är inget arbete, utan ett spel om arbetsfria värden där de som spelar inte arbetar fram dessa värden själva. Beteckningen på denna falska ekonomi är krematism, en beteckning Aristoteles lär ha myntat.

När det gäller räntorna så tvingas även individer som inte har några lån att betala räntor. Priset på alla varor och tjänster innefattar nämligen räntor i flera bakomliggande led och dessa räntor skickas vidare till konsumenten som till sist får betala räntorna i priset; på varor i snitt 30 %, på tjänster runt 50 %, i hyror mellan 35 och 86 % beroende på byggnadsår. Den högre räntan gäller nybyggnationen. Genomsnittligt ligger hyresräntan på ca 56 %.

Om räntan kunde pressas mot noll skulle alla priser kunna halveras. Detta är möjligt med hjälp av tidskattesystemet. Köpkraften skulle fördubblas bara genom räntans frånvaro. Den begränsning av skattebördan som den tidsberäknade skatten åstadkommer stärker ytterligare individens försörjningskapacitet. Till detta bör komma en ny lag som fastslår individens äganderätt till sitt eget arbetes resultat (lönen), minus den tidskatt han/hon i likhet med alla andra måste betala.

Genom att använda ett objektivt fixerat mätsystem kan även en statsbudget bli begriplig och fysiskt fattbar för gemene man, då statsbudgetens omfattning kan avläsas i tidsfaktorer.

Tidskatten avskaffar skatteövervältringen som idag yttrar sig så att de lågavlönade betalar mer skatt än de högavlönade mätt i tid. Lågavlönade får alltså betala de skatter som de högavlönade undandrar sig.

Vill vi ha ekonomisk rättvisa och alla tidskattens positiva verkningar (!) – ja, då är det bara att i demokratisk ordning kräva införande av tidsberäknad skatt (timskatt = tidskatt).

ÖVERTIDSARBETE ÄR BEGRÄNSAT
En grundprincip i tidskattesystemet är att varje löntagare som fullgjort sin del av samhälls-avgiften därefter inte betalar någon ytterligare skatt på övrig arbetstid. Antalet arbetstimmar som behöver tidbeskattas fastställs varje år av finansministeriet på grundval av statsbudgetens storlek, de inkomna timlönedeklarationerna och den beräknade medeltimlönen. De möjligheter till expansivt nyföretagande som tidfaktorekonomin genererar och som ökar efterfrågan på arbetskraft, avskaffar arbetslösheten varför praktiskt taget ingen behöver befara att sakna arbete. Om företaget där man normalt arbetar inte har utrymme för övertid kan denna tas ut som skattefritt tillfällighetsarbete på annat håll.

Övertidsarbete är av hälsoskäl och i viss mån konjunkturella orsaker reglerat och begränsat. Den absolut högsta gränsen för övertidsarbete en enskild dag är 4 timmar. Ett visst år kan t.ex. det tillåtna övertidsarbetet uppgå till 115 timmar (= en halv timme per arbetsdag). Dessa timmar kan tas ut på olika sätt med den begränsningen att en enskild dag aldrig får överskrida mer än 4 timmars övertidsarbete. Man kan då arbeta övertid på det egna arbetet, vilket torde vara det vanligaste, eller arbeta med annat på någon annan arbetsplats. Man måste i det senare fallet ha ytterligare ett timlönekort, vars timlön dock inte får överskrida den ursprungligt deklarerade. Alla arbetade timmar måste tidredovisas, även de skattefria, dels för att hålla kontroll på landets ekonomi rent statistiskt, dels för att arbetsgivaren skall få göra motsvarande avdrag för löneutbetalning från företagets lönekonto.

Övertidstimmarnas praktiska betydelse kommer att vara störst direkt efter övergången till tidskattesystemet då alla krafter kommer att behöva tas i anspråk för att konsolidera systemet och bringa det ekonomiska läget i balans med såväl det statsfinansiella läget som med människors berättigade behov av livskvalitet.

JU MER DU TJÄNAR DESTO LÄGRE PROCENTUELL SKATT
Vid fullgjord normalarbetstid i de olika timlöneklasserna utgår maximalt 45 % som tidskatt, varefter all annan prestationslön är skattefri. Den totala skatteprocenten faller vid ökande inkomst från skattefria arbetstimmar och övertidsarbete.

Skatten minskar alltså i förhållande till årsinkomsten ju mer man tjänar förutsatt att inkomstökningen härrör från övertidsarbete och arbete utanför normaltidsarbetets tidskatt. Detta blir första gången i historien som låglönare betalar lägre skatt vid högre årsinkomst. Trots den skenbara paradoxen, blir det dock fortfarande helt rättvist eftersom alla betalar exakt lika mycket skatt räknat i tid.

BBT = BASBEHOVSTÄCKNINGSGARANTI
I de fall då en löntagare inte kan fullgöra hela det beräknade normaltidsarbetet p.g.a. sjukdom, föräldraledighet, sabbatsår, utbildning eller annat giltigt skäl, utgår basbehovstäckningsgaranti, som är ett garantibelopp avsett att täcka våra basbehov.

Bbt kan uppdelas i två funktioner:
1. Ett korttidssystem (premiesystem) som man får bekosta själv och som ingår i samhällsavgiften.
2. Ett långtidssystem när man blir frånvarande längre tid p.g.a. sjukdom etc. I detta fall ersätter den allmänna bbt-försäkringen. När man blir frisk igen, får man fylla på kortidsskyddet till sin fastställda nivå. Detta belopps storlek är en förhandlingsfråga, som i den framtida blomstrande samhällsekonomin kan vara frikostigare än dagens socialnorm (existensminimum). Vanligen blir bbt relaterat till den ordinarie timlönen. Det betyder att bbt ersätter inkomst som uteblivit genom giltig frånvaro från arbetet.

Var och en uppbär sin egen försörjningsplikt
En förutsättning för att man skall få basbehovstäckningsgarantin utbetalad är att arbetsfrånvaron är giltig, d.v.s. att man av olika anledningar inte kan arbeta (till följd av sjukdom, graviditet, föräldraledighet, studier, etc).

Detta kan givetvis uppfattas som en inskränkning i den personliga friheten – ett försörjningtvång, om man vill använda ett skarpt ord – men det handlar egentligen bara om en enkel solidaritets-princip. Om man väljer att leva på bidrag i stället för att arbeta tvingar man ju andra att upprätthålla den egna försörjningen. Den så kallade medborgarlönen, som vissa föreslår, är således inte förenlig med tidfaktorekonomins tankar. Man kan därför säga att det i tidsfaktorekonomi bör föreligga försörjningsplikt för alla människor, utom för dem som av olika giltiga skäl inte kan göra detta. Varje arbetsför medborgare har således försörjningsplikt för sig själv och behöver därför finna ett lämpligt arbete. Några problem att hitta passande arbetsuppgifter kommer dock inte att finnas i en tidfaktorekonomi. Ett överflöd av arbeten kommer nämligen att bli tillgängliga inom alla yrkesområden.

I dag blir människor ofta deprimerade och handlingsförlamade till följd av stordriftens själsdödande tempoarbete eller arbetslöshet p.g.a. rationaliseringar, vilket är en helt normal reaktion. Denna framkallas av att förväntans uppfyllande nekas, d.v.s. den förväntan på belöning för en uppoffring, arbetsinsats, försakelse som individen gör, inte motsvarar individens förväntan. Får man aldrig tillräcklig belöning för sin uppoffring och livsplanering, tappar man livsviljan vilket börjar med depression.

Förväntan kan variera beroende på det politiska tryck individen lever under. Längst ner på skalan befinner sig slaven vars vilja att överleva tvingar honom att utföra det arbete som avkrävs honom intill gränsen för fysisk kollaps. Längst upp på skalan befinner sig slavägaren vars krav på vinst får honom att av de mänskliga ”produktionsenheterna” framtvinga högsta möjliga avkastning, – intill, eller över gränsen – för individens kapacitet. I det läge då produktions-enheterna består av mänskliga individer och tillgången på slavar är övernog t.ex. krigsfångar/ koncentrationslägerfångar kan kraven drivas över ”produktionsenheternas” prestationsförmåga, och deras död utgör inte något hinder för kravens tillgodoseende.

I den ohämmade kapitalismens värld kan kraven på avkastning drivas hur långt som helst utan hänsyn till individerna eftersom dessa ersatts av robotar och automation och individerna blivit arbetslösa. Människornas överlevnad är i båda fallen ointressanta för ägaren till produktions-medlen som lämnar människorna att gå under. Fenomenet uppstår i både kapitalistiska och totalitära samhällen.

Motsatsen är alltså ett ickehierarkiskt, realt rättvist samhälle där människors levnadsstandard utgör målet för den förda politiken, utan avsikt att berika makthavare och kapitalägare på medborgarnas bekostnad. Detta kan endast uppnås i ett samhälle där människorna själva är sina egna ledare och multiindividuellt är ägare till produktionsmedlen. Ett sådant samhälle har aldrig tidigare funnits, men är en möjlighet i en tidfaktorekonomi.

Eftersom alla hittillsvarande samhällen varit uppbyggda på subordination, alltså; ledare-och-lydaresamhällen, har under årtusenden denna struktur konsoliderats, varför man måste räkna med att det kommer att ta sin tid att balansera ut de olägenheter en sådan samhällsordning framkallat och att fostra individer till eget ansvar och insikter om livsvillkorens samband – att med många parallellgående aktiviteter, psykologiska och naturvetenskapliga kunskaper bygga upp fria människor. Arbetslösheten kommer av helt naturliga skäl att upphöra när tidskattesystemet konsolideras eftersom initiativ och investeringar lönar sig och skapar otaliga arbetstillfällen i samhället. Människor kan då finna sin rätta yrkesroll och känna tillfredsställelsen av att arbete lönar sig.

I nästa steg ökar efterfrågan ytterligare p.g.a. de sjunkande priserna och genom att möjligheter till skattefri övertid uppstår för löntagarna. Löntagarnas köpkraft stärks därmed ännu mer, vilket ökar efterfrågan ytterligare och ger tillfälle för andra företag att sälja sina produkter och nyanställa arbetslösa. Detta ökar i sin tur statens skatteunderlag, varvid skattetrycket kan sänkas. Löntagarnas självfinansieringsgrad ökar då, vilket innebär att lånebehovet minskar och då sjunker även räntan, varvid investeringarna i nyföretagande ökar; det blir billigare att producera och priserna pressas ytterligare. Detta är detsamma som högre köpkraft för samma pengar. Det ser ut som motsatsen till inflation, d.v.s. deflation, vilket det i realiteten inte är. Prissänkningen beror i första hand på en minskning av prisets räntedel och minskade kapitalkostnader.

RISK FÖR ÖVERHETTNING
Det är inte möjligt att på samma sätt som i de fysiska måtten/värdebaserna ge själva penningen ett stabilt värde. Guldmyntfot fungerade hjälpligt så länge guldet hade ett stabilt värde. I dag håller guldet på att tappa sin exklusivitet och har bara ett praktiskt/tekniskt värde, företrädesvis som plätering i elektroniska kretsar genom sin obenägenhet att oxidera. När också penning-mängden idag inte uteslutande cirkulerar som sedlar och mynt, utan som värdepapper och inte minst som siffror i en dator, måste man gå en annan väg. Därför måste man göra regelverket för penningsystemet entydigt, vilket är möjligt genom att använda samma metod för skatt som för lön. Man får lön relaterat till arbetstid. Skatt/samhällsavgift skall naturligtvis följa samma princip.

Ekonomisystemet och penningmängden måste korrelera med realproduktion och människans biologiska/fysiologiska värdebaser. Människans fysiologiska värdebaser är i stort sett likartade, d.v.s. alla blir trötta av arbete, vi måste sova och vi måste ha rekreationstid för att orka med de påfrestningar samhället pålägger oss. Allt detta måste rymmas inom dygnets 24 timmar. Därför skall skatt uttagas relaterat till åtgången tid, så att alla skall betala lika många timlöner i skatt. Tiden är det enda som är exakt lika för alla och lika viktig för alla.

När köpkraften ökar kan det finnas tendens till inflation. I tidskattesystemet kommer dock den höjda köpkraften från ökande realproduktion, varför pengar och varor balanserar varandra. Här måste vi alltså efter en tid ingripa med korrigeringsåtgärder för att motverka överhettning, något som i första hand bör röra sig om kortare arbetstid.

Den rätta politiken är naturligtvis att vi manövrerar ytterst försiktigt och undviker alltför snabba förändringar. Då slipper vi också ifrån starka deflationstendenser. Så småningom kommer vi i paritet med världsmarknadspriser. Skulle vi vilja så kan vi genom automatiskt ökande produktivitet (automation och robotisering) pressa världsmarknadspriserna och bli världens effektivaste industri- och exportnation.

HUR MAN BLIR MILJARDÄR
De flesta människor har litet eller inget begrepp om hur mycket en miljard kronor är. För att göra det fattbart brukar jag använda följande beskrivning: Om en person tjänar så mycket att denne efter att ha betalt skatter, räntor, avgifter, sin hyra, sin egen försörjning, omkostnader, m.m. ändå kan spara en miljon kr varje år, så har vederbörande en tämligen god inkomst, eller hur? För att få ihop till en miljard måste han/hon arbeta i tusen år. Det säger sig själv att ingen kan arbeta ihop en miljard. Det måste ske på annat sätt; nämligen genom spekulation. Spekulation innebär alltid att pengar omfördelas från dem som utför realproduktiva sysslor till dem som inte arbetar. Vi har flera miljardärer i Sverige.

VARFÖR KORTARE ARBETSTID?
Som jag beskrivit tidigare kan alltså vinstkapitalet stanna i det egna företaget och kan användas för investeringar till optimal kapacitetsnivå. Detta medför möjlighet till kortare arbetstid, som ju är en livskvalitet i sig, men som också kan användas till mycket annat: rekreation, förkovran, sociala kontakter, kulturella aktiviteter och många andra intressen. Också av psykologiska skäl är en arbetstidsförkortning intressant. Experiment med sänkning av arbetstiden har på senare år visat att kortare arbetstid (inom sjukvården och verkstadsindustrin) inte alls behöver sänka produktiviteten, på sikt snarare tvärtom, eftersom anställda inte stressar och överanstränger sig lika mycket som tidigare. En förkortning av arbetstiden leder till bättre hälsa psykiskt och fysiskt, psykosomatiken minskar, sjukfrånvaron sjunker etc.

För övrigt är den verkliga arbetstiden i nuläget efter generell sjukfrånvaro mindre än 1.600 timmar, varför ingen praktisk skillnad i verklig arbetstid uppstår. Vi räknar då med att människors sjukfrånvaro kommer att minska med anledning av kortare arbetstid eftersom motsatsen inträffar vid längre arbetstid.

En intressant sekundäreffekt i sammanhanget är att psykosomatiken kommer att minska när stressen minskar och människor mår bättre, får tillbaka framtidshoppet och kan planera sin tillvaro ekonomiskt och socialt. Psykosomatiken svarar i dagens läge för runt 80 % av vårdkost-naderna. Med psykosomatik menas att människor reagerar med fysiska sjukdomar som följd av psykisk stress och utbrändhet, vilket ofta orsakas av ökade krav och påfrestningar, arbetslöshet, ekonomiska försörjningssvårigheter och dess följdeffekter, familjeproblem och skilsmässor, bostadsbrist, existentiell oro, karriärjakt etc.

De psykosociala påfrestningarna leder till nedsatt immunförsvar, varvid kroppen inte kan svara med självläkning som normalt och den första krämpan utlöser en lång rad av följdsjukdomar. Vårdapparaten blir därmed överbelastad och de nedskärningar av vårdkostnaderna som politikerna i våra dagar svarar med för att hindra ökande utgifter i statsbudgeten förstärker effekterna, d.v.s. människor får ännu mer bekymmer och sjukdomar och kriserna fördjupas ytterligare.

ÖKAT VÄLMÅENDE FÖR ALLA
Av det ovanstående kan vi dra slutsatsen att hälsoläget i landet kommer att förbättras dramatiskt om tidskattesystemet införs. Full sysselsättning och ett expanderande näringsliv ger ekonomisk trygghet, vilket resulterar i socialt välmående och därmed stärkt immunförsvar. I ett sådant läge får tillvaron större mening för varje individ som då kan planera sitt liv och utveckla sin specifika begåvningsprofil. Lyckliga människor får mindre motivation för sprit och narkotika-missbruk och den självförstörande drivkraften kan växlas till konstruktiv utveckling. Det ökande psykiska välmående som uppstår hos flertalet individer förlöser kreativitet och initiativ som tidigare legat blockerade och outnyttjade. Detta startar en ofantlig mängd nya aktiviteter till gagn för samhällets stabilitet, styrka och uthållighet.

Med ett utbyggt och konsoliderat tidskattesystem kommer arbetstiden att successivt minska till en nivå som ger människor mer tid för social samvaro. Vi kan utan vidare konstatera att den arbetsbelastning som dagens människa är pålagd är ett onaturligt tillstånd. Inte ens jägar- och samlarsamhällets människor för 10 000 år sedan arbetade så mycket som den moderna människan gör. Vi har nämligen inte utvecklat någon större biologisk arbetskapacitet under denna evolutionärt korta period, utan befinner oss fortfarande på en nivå som det tar evolutionen miljontals år att uppnå.

Den enorma produktionsökning som modern teknik medfört borde innebära att arbetstiden kan sänkas till biologiskt korrelerade hälsosamma nivåer. Detta har dock inte hänt, i stället har den moderna tekniken medfört större (!) arbetsbelastning, trots att det borde vara tvärtom. Det är uppenbart att det föreligger ett allvarligt systemfel i denna utveckling.

Systemfelet är återigen den konstaterade bristen på värdebas i ekonomin. Den kausalkedja som blir den naturliga följden av tidvärdebasens integration i ekonomins skattedel leder till kortare arbetstid som en av tusen andra effekter. Då kan inte bara den materiella välfärden förbättras, utan även de psykosociala förhållanden, som i dagens läge belastar människor utöver deras naturliga kapacitet och driver oss in i stress, hjärtfel, magsår, depressioner, neuroser, psykoser, psykosomatiska sjukdomar och inte minst den sociala upplösning som samhället drabbas av i allt större utsträckning med skilsmässor, brottslighet, drogmissbruk och andra destruktiva kompensatoriska beteenden som följd.

HUR INFÖR VI SYSTEMET?
Ett enkelt sätt att införa tidskattesystemet skulle kunna vara att använda en metod med stegvis ökande tidsintervall under arbetsåret, inom vilket tidskattemodellen praktiseras. Dessa perioder skulle sedan jämföras med resterande årsarbetstid då det gamla systemet tillämpas. Första året kan vi börja med två månader, det andra året fyra o.s.v.

Eller också kan vi första året börja med att införa det nya skatteförfarandet enbart med avseende på inkomstskatten samt frysa alla andra skatter, vilket ligger närmast till hands. Varje kommande år kan vi sedan inkludera några av de andra skatterna eller låta dem avsomna med anledning av att statsinkomsterna ökar och statsutgifterna minskar. Vi kan då genomföra tidskattesystemet på 6–12 år och alla ges tid och möjlighet att avveckla ofördelaktiga arrangemang och anpassa sig till det nya systemet. Denna metod skulle ge utrymme för utfallsstudier, korrigeringar och infasning samt i motsvarande grad avveckling av den gamla ekonomiska oordningen.

Ovanstående förslag är kanske inte heltäckande, även om det innehåller de viktigaste ingredienserna som krävs om förändringen skall bli funktionsduglig inom rimlig tid. Många omedelbara problem kan uppstå, vilka är relaterade till det gamla systemets brister, men som dess bättre är av övergående natur.

ETT LITET SAMMANDRAG AV SYSTEMETS ÅTGÄRDER OCH EFFEKTER.
1. Alla skatter utom tidskatt avskaffas. Preventivskatter (exempelvis sprit och tobak och andra utsläppsskatter) kan kvarstå tills vidare.
2. Hindren för näringslivet bortfaller. Det blir enklare att starta företag och nyanställa, vilket sänker arbetslösheten.
3. Tidskatten medför att alla bidrar med lika många timlöner för att betala skatt. Köpkraften ökar när en tidsgräns för skatteuttag införs. Dagens skatteövervältring på de fattiga upphör. Skatteplanering blir dessutom omöjlig.
4. Alla arbetstimmar utanför tidskatten är skattefria. Övertid är följaktligen skattefri, men utgår med högst samma belopp som den ordinarie timlönen. Därigenom påverkas inte produktionskostnaderna. (Undantag: Beordrad övertid kan i vissa lägen ersättas med lönetillägg).
5. Människor får behålla större del av sitt arbetes resultat än tidigare och kan spara ett
överskott, som gör att det blir möjligt att självfinansiera konsumtion, investeringar och
utbildning i högre grad än tidigare. Därmed minskar lånebehovet.
6. Bankernas utlåning minskar med motsvarande belopp som individerna ackumulerat, varför räntan måste sänkas för att locka nya låntagare. Om andra möjligheter till lån inte ges kan staten genom sparkassorna åläggas skyldighet att bistå med räntefritt riskkapital till konstruktiva projekt, vilket skapar arbeten.
7. När räntan börjar sjunka blir det allt billigare att investera och skapa nya jobb. Arbetslösheten kan avskaffas och skatteunderlaget ökar, varvid skattetrycket och arbetstiden kan sänkas.
8. Lägre ränta minskar statens räntekostnader på statsskulden (14 miljarder för varje
procentenhet). Samtidigt sjunker statens upplåningsbehov i takt med att bidragskostnaderna för arbetslöshet etc. minskar och människors motsvarande inkomster ökar.
9. Med full sysselsättning ökar statens skatteinkomster och statsskulden kan amorteras. Detta sänker räntan dramatiskt och gör valutan stark.
10. Nya investeringar till lägre kapitalkostnader sänker priserna, ökar nyföretagandet,
produktionskapaciteten och exporten ökar, vilket ger exportinkomster, förbättrad
handelsbalans och större valutareserv.
11. Importbehovet minskar, kvaliteten ökar, konkurrens stabiliserar priserna.
12. Missbruk, social brottslighet och psykosomatiska sjukdomar minskar.
13. Ingen bostadsbrist, låga hyror, eget bostadsägande och delägarskap i företag.
14. I den nya samhällsformen ökar verkningsgraden. Detta ger: resurshushållning, recirkulerande produktion, kretsloppssamhälle, upphörande miljöförstöring, hög livskvalitet, ny teknik, mängder av nya ekologiska uppfinningar.
15. Tidskatten upphör efter livsarbetstidens utgång. Pensionärer betalar alltså ingen skatt.
16. Basbehovstäckningsgaranti (bbt) ersätter alla bidrag.

Allt detta endast genom att införa en värdebas med absolut korrektiv – tidfaktorn i skattesystemet. Ovanstående urval är endast en liten del av tusentals förbättringar. För att en verklig förändring skall komma till stånd måste en plattform för en ny politik skapas, en politik som har ambitionen att ge rättvisa åt alla i samhället och planerar för uthållighet. Den som ställer upp för ett sådant initiativ hjälper inte bara sig själv, utan också alla andra i samhället till rättvisare livsvillkor.

GÅR DET GÅR ATT FUSKA I TIDFAKTORSYSTEMET?
Ex. Man tänker sig att man deklarerar en låg timpenning, men får en betydligt högre. Därigenom kan både arbetsgivare och anställd tjäna på bedrägeriet, tror man. Vi måste då se på de regler som skall gälla för företag. Företagets alla inkomster måste faktureras genom sparkassan och betalningen sätts in på ett skattefritt konto, ur vilken alla i företaget får sin lön kvitterad mot tidsredovisning samt att giltiga investeringar skattefritt tas ur samma konto.

Tidsredovisningen sköts med dator och går dagligen från företaget till skatteverket (och sparkassan) som båda är uppkopplade till företagets sparkassekonto. Tidsredovisningen kräver fysisk närvaro, och om man nu skulle behöva det – en rad identifikationskontroller med personliga koder som kan göras hur rigorösa som helst.

När pengar tas ut från sparkassekontot kvitteras detta mot tidsredovisningen, vars personliga villkor för varje individ redan finns i sparkassans dator. Utebliven tidsredovisning spärrar utbetalningen. Kan detta på något okänt sätt kringgås, föres uttaget på företagets högsta lönedeklaration, oftast företagsledaren.

Man kan ju också tänka sig det osannolika att företagaren tar av egna pengar och betalar lönen som en gåva. Men då har ju redan tidskatt dragits på dessa pengar och arbetsgivaren måste föra detta uttag på sig själv. Arbetsgivaren får vanligtvis inte ta ut övertidsersättning, men kan själv bestämma sin timlön. Rimligtvis vill man hålla denna optimerad (lägsta skatt och största möjliga inkomst) och arbetsgivaren har ingen rationell anledning att betala någon av egna pengar då det höjer hans egen skatt och han inte får någon fördel av detta obegripliga beteende. Den person som på detta osannolika sätt fått pengarna har inte gjort någon tidsredovisning på sig själv, vilket skatteverket naturligtvis undrar över, om inte heller någon sjukfrånvaro anmälts. Sjukfrånvaron måste naturligtvis också tidsredovisas och bekräftas av läkare etc. Att hålla ett bedrägeri igång med så många inblandade parametrar blir mycket krångligt och opålitligt som bedrägeri betraktat.

Man kan ju också fråga sig varför man vill fuska när man tjänar mycket mer än man tidigare gjort. Om höga skatter leder till skattesmiteri, så borde högre löner och låga skatter leda till att benägenheten att fuska minskar i motsvarande omfattning, i synnerhet som skattetrycket generellt minskar markant.

Det finns inget som hindrar att det gamla och det nya systemet körs parallellt. Vi i det nya systemet blir glada om ni i det gamla ”systemet” vill betala mer skatt än nödvändigt. Det minskar skatterna i det nya systemet ännu mer. Om företagaren ändå på något sätt kan betala pengar till löntagaren utan tidskvittering, så måste pengarna komma från olaglig verksamhet av något slag.

Detta ligger utanför tidskattesystemets kontrollmöjligheter. Tidfaktorsystemet gäller när pengar fortfarande används som betalningsmedel. Om fusk kan konstateras, kan det ultimata hindret då bli att pengar upphör som betalningsmedel och endast kontokort blir giltig köpmetod. Då har man minskat privatbrottslig verksamhet, men samtidigt öppnat för omfattande ekobrottslighet, plus att man infört totalitarism. Förlust av friheten är ett högt pris för att stävja onödigt fusk.

TIDFAKTOREKONOMI ÖPPNAR NYA MÖJLIGHETER
Man får inte glömma att ett tidskattesamhälle erbjuder så enormt många fler möjligheter att tjäna pengar än dagens samhällsordning. Varför skulle man riskera att gå miste om detta bara för nöjet eller spänningen att begå brott och därigenom kanske fördärva sin framtids möjligheter att förverkliga de drömmar man en gång hyste, att göra karriär inom sitt specialområde? Framtidens utformning beror på vad människor beslutar sig för att göra i nuet. Som jag tidigare påpekat föreligger med tidskatt den fantastiska möjligheten att styra framtiden med personliga initiativ och engagemang i stället för att behöva gräma sig över alla de orättvisor man utan egen förvållan drabbats av i det gamla ”systemet” och vilka man inte kan göra ogjorda.

I dagens ”system” blir man utlämnad i en deklarationskalender där vem som helst kan se hur mycket man tjänat, vilket kan fresta vissa människor som är benägna att begå brott. I tidskatte-samhället finns det ingen sådan kalender och ingen vet hur mycket pengar någon har. Dessutom kanske det är klokt att hålla sina pengar tillgängliga i sparkassor för att undvika risken att pengarna skingras. Den deklarationskalender som blir aktuell i det nya systemet innehåller endast en uppgift, nämligen timlönen. Hur mycket pengar man har framgår inte. Och det anser jag ingen har med att göra, inte ens staten, om den vill kalla sig demokratisk. Har man fullgjort sina skyldigheter i likhet med alla andra medborgare, så har man fullgjort sin samhällsskyldighet och därmed jämnt.

Ibland hävdas från vänsterhåll att priser borde variera med anledning av olika inkomster, vilket jag finner obegripligt. Då är det förnuftigare att objektivera lönesättningen så att svinget mellan höga och låga löner med tiden kan fås att minska. I dag är vissa löner alltför låga i förhållande till uträttat arbete, liksom andra är för höga. Produkter av olika slag har fasta kostnader som måste täckas i priset plus att det måste finnas en rimlig vinst om det skall finnas något motiv att driva verksamhet. Alla priser som ligger över eller under detta gränssnitt är felaktiga. Sedan kan man inte bortse från hur vi individer samverkar och handlar på en s.k. marknad genom tillgång och efterfrågan. Konkurrens på lika villkor för alla kommer att hålla tillbaka både kostnader och priser jämfört med den monopolistiska marknad som råder i dag och som verkar i motsatt riktning med alla negativa följdverkningar detta medför.

De största prisökningsmekanismerna härrör från dagens beskattning, fiskala avgifter, inflation, bankräntor och vinster, av såväl synlig som osynlig karaktär, vilket är de mest påtagliga hindren för demokratisk ekonomisk utveckling och mest angeläget att eliminera. En annan prisökningsmekanism är den genom det gamla ”systemet” framodlade girigheten: vinstmaximeringen, – sämre kvalitet till högsta möjliga pris. Alla dessa negativa företeelser motarbetas effektivt av tidskattesystemet och därmed har vi givit en positiv injektion för det realproduktiva näringslivet och den ekonomiska infrastrukturen i landet, innebärande köpkrafts- och välfärdsökning och inte minst ekonomisk trygghet för alla utan att någon med rätta kan påstå sig vara orättvist behandlad.

Dynamiska effekter innebär kedjor av kausaleffekter som uppstår när riskkapital blir personlig egendom som kan satsas i nya företag och projekt etc. Det måste fastslås att den gamla industrialismens kapitalkrävande investeringar inte kunde genereras av småfolket och egen-företagare. I dag är tekniken så utvecklad och sofistikerad att den ekonomiskt är tillgänglig även för små företag och blygsamma investeringar. Förutsättningarna för en helt ny industriell struktur är i dag helt annorlunda än i början av 1900-talet. Nu gäller nya ideer och uppfinningar som utvecklingsfaktorer. Samma sak gäller naturligtvis för politiken.

Det är bara människan som inte förändrats de senaste 50 000 åren, vilket man naturligtvis måste ta hänsyn till. Människans kognitiva resurser håller nu på att bli otillräckliga för den nya tidens krav. Därför är det viktigt att tekniken anpassas till människans förutsättningar och inte tvärtom som fallet är i dag, om en existentiell katastrof skall kunna undvikas. Gårdagens psykopatiska och bakåtsträvande maktmänniska, utvecklad genom djungelns lag, måste stå tillbaka för den konstruktiva uppfinnar- och upptäcktsbenägna moderna människan. Här kan man tala om ett verkligt paradigmskifte.

Det finns utrymme för politik även efter ett genomförande av tidskatt, men denna politik måste nödvändigtvis vara grundad i förstånd och sunt förnuft, befriad från särintressen, d.v.s. korrelera med av naturen givna objektiva förutsättningar.

FIXERADE VÄRDEBASER
Pengar är ett bytesmedel och basen i ett mätsystem för värden inom produktion–distribution–konsumtion. Det måste precis som andra fysiska mätsystem med värdebaser som meter, kilogram, liter och sekund vara beständigt från dag till dag – ja, över årtusenden för att kunna fylla sin uppgift. Tänk själv vad som skulle hända om metermåttet inte vore stabilt. Vi skulle inte kunna bygga något som tog längre tid än 10 minuter! Detsamma gäller förstås även de andra måtten inom sina användningsområden.

Om staten tagit på sig uppgiften att ge ut pengar och hålla penningvärdet stabilt, så kan penning-värdet inte tillåtas att till synes planlöst fladdra omkring som det gör i dag. Här är det frågan om ett ekonomiskt systemfel. Detta går att rätta till genom att införa den oföränderliga tidvärde basen i ekonomins skattedel. Vi uppnår då stabilitet i ekonomin och kan med enkla medel balansera penningvärdet och hålla det på en stabil nivå.

ETT FALSKT MÄTSYSTEM LEDER TILL FUSK, BEDRÄGERIER, STÖLD OCH UTPLUNDRING AV REALPRODUKTIONEN:
Manipulationerna med ekonomin har gått för långt. Utlåning mot ränta bygger på att människor har svag självfinansieringsförmåga, vilket staten och bankerna ombesörjer genom höga skatter och dito räntor. Om självfinansieringsförmågan stärks leder det i förlängningen till sjunkande ränta och spekulation blir mindre lönsamt. Det blir intressant att tjäna pengar på arbete eftersom det då lönar sig att arbeta.

I dagens ekonomi är det tvärtom. Man kan aldrig bli rik på att arbeta, det lönar sig helt enkelt inte. För att bli rik krävs istället en helhjärtad satsning på spekulation. Det håller förstås inte i längden. ”Om alla köper aktier behöver ingen arbeta” är inget bra förslag.

Från år 2000 är mer än halva svenska befolkningen inlockad i aktiespekulation med andras arbetsresultat, genom fondsparandet. Det blir en rejäl smäll i sinom tid och alla småsparare kommer att göra brakförluster som vanligt. Det nya socialdemokratiska pensionssystemet vilar också på aktiespekulation. Hur det rimmar med de gamla socialistiska teserna om arbetets helgd och spekulationens fördärv, frågar man sig.

GLOBALA DUBBELVALUTASYSTEM
En lösning som kan förhindra ett internationellt ekonomiskt sammanbrott innebär att alla nationer skaffar sig en nationellt intern icke konvertibel parallellvaluta för inhemska transaktioner. En separat internationell valuta gemensam för handel, export och import i ett globalt handelsområde kan senare skapas.

I dag kan den amerikanska dollarn, samtidigt nationell och internationell, som centralvaluta skaffa sig självtagna privilegier, men också blockera andra länders inre angelägenheter med bland annat omfattande arbetslöshet som följd. Glöm inte Vietnamkriget, när dollarn sjönk till 2:70 SEK och den ekonomiskt sammankopplade oljekrisen 1973. I framtiden kan euron ersätta dollarns roll och Sverige går då ur askan in i elden.

EMU fyller inget oegennyttigt rationellt ändamål, utan flyttar bara problemens upphov till en annan geografisk position och nya profitörer. I samman-hanget kan också nämnas att den svenska Riksbanken tar in c:a 6 miljarder i styrräntor till statskassan, vilket belopp tillfaller den nya Eurobanken, om vi går med i EMU. Risken för valutakrig mellan dollar och euro blir akut. Resultatet av ett förslag om parallellvaluta blir däremot ett socioekonomiskt lyft för hela världen. Förslaget är därtill starkt konfliktlösande.

Efter konsolidering av den nya ekonomiska modellen kan dubbelvalutasystemet kanske avvecklas och ömsesidig respekt för varje lands inre ekonomiska angelägenheter uppnås. Möjligheten att återgå till dubbelvalutasystemet vid tecken på ekonomisk oro finns alltid tillgänglig. Jag anser att det är ett oavlåtligt krav att alla folk och statsbildningar skall vara fria och suveräna. De skall därmed också äga rätt att kontrollera sina egna penningsystem och sina egna ekonomiska angelägenheter utan inblandning från yttre dominanta nationella valutor och valutaspekulanter.

BALANS OCH JÄMVIKT
Många frågar sig hur det blir med inflationen efter att tidskattesystemet införts och det är ett komplicerat ämne som jag skall försöka besvara, utan garanti för att det är fullödigt (dock utförligare i boken.) Förenklat kan man säga att eftersom tidskattesystemet är direkt kopplat till ett prestationslönesystem, så upphör spekulationsproblematiken, bl.a. till följd av ändrade ägandeförhållanden och att räntan pressas mot noll. Därigenom kommer det i stort sett alltid att finnas lika mycket pengar i omlopp på marknaden som det finns motsvarande täckning för i realproduktion. För att handskas med inflationsproblemet behövs då bara mindre justeringar av penningmängden, genom arbetstidsförkortningar eller ökade exportansträngningar.

Detta underlättas betydligt efter att tidskattesystemet införts, eftersom inkomstskillnaderna mellan människor minskar kraftigt och kapitalet sprids och fördelas jämnare över hela befolkningen. I dag är en del löner för låga, andra är för höga i förhållande till arbetsprestation och kompetens. Det pågår en oavlåtlig kamp om pengarna i samhället och de realproduktiva löneanställda är de ständiga förlorarna.

OLIKA ANLEDNINGAR ATT LÅNA PENGAR
Ett exempel på hyperinflation kan vi få om vi blickar tillbaka på Tyskland under Weimar-republiken (1923). Där kunde ett frimärke eller en tändsticksask till slut kosta miljarder Mark. Inte mindre än 39 pappersfabriker och 1783 tryckpressar gick dygnet runt för att framställa papperspengar. Till slut blev inflationens häxdans så vild att dollarn på Berlinbörsen steg med 613 000 Mark i sekunden. När folk fick lön rusade de i väg för att omsätta pengarna i varor som bara steg och steg i pris, från dag till dag, till slut från timme till timme. I mitten av november 1923 satte regeringen stopp för vanvettet och stabiliserade dollarkursen till 4,2 miljoner Mark, en kurs som var precis en miljard ggr så stor som den ursprungliga pariteten. Man införde då också en ny övergångsvaluta 1923 som kallades Rentenmark, vilken fixerades till en miljard (pappers) Mark. Rentenmark ersattes 1924 med Reichmark med samma värde.

Det klassiska inflationsexemplet uppstår när krigsfara hotar (inte sällan framkonspirerad av de finansiella intressen som tjänar på kriget), och en brådstörtad mobilisering kräver omedelbara ekonomiska utgifter. Detta fenomen är ett av de farligaste ekonomiska tillstånden en stat kan råka in i. Inflationen drabbar dessutom i huvudsak den inhemska befolkningen. När det gäller ”nödvändiga” inköp (vapen!) från andra länder måste man handla med ”riktiga” pengar, som måste upplånas utomlands. Detta har i alla tider ställt sig enkelt, då det alltid funnits spekulanter som står i kö för att låna ut pengar till konflikter och krig eftersom detta är deras mest lönsamma affärsverksamhet.

I båda fallen är det vanliga människor som får betala med skatter, penning-värdesförsämring eller räntor, oftast alla utgifterna, dessutom med sina liv. Statspolitikernas skuldsättning kan innebära att ett land tvingas avstå naturtillgångar som gruvor och skog samt infrastrukturella resurser som vattendistribution, energi- och kärnkraftsindustri o. dyl. till privata utländska intressen. I samband med Tysklands krigsskadestånd tog kreditorerna tyska realvärden i pant som säkerhet och järnvägarna, tullväsendet, till och med Deutsche Reichbank sattes under utländsk kontroll.

I samband med krig uppstår snabbt leveranshinder, vilket minskar produktmängden och urvalet av varor; – varubrist uppstår. När så pengarna konkurrerar om den knapphändiga tillgången på varor får vi varubristinflation och då dyker fenomenet svartabörshandel upp.

LÖSNING PÅ PROBLEMEN?
Tidskattesystemet rider spärr mot alla de ovanstående fenomenen genom sin integration av en värdebas i ekonomins skattedel. Realproduktionens resultat fördelas då rättvist och balanserar och korrigerar därigenom det ekonomiska systemets mekanismer. Penningmängden hålls i balans med varutillgången och räntan pressas mot noll genom den ökande självfinansieringsgraden i samhället. Detta ökar i sin tur investeringarna, vilket effektivt motverkar monopol och kapitalkoncentrationers uppkomst genom ränta-på-ränta-mekaniken.

Krig uppkommer inte sällan genom en kausalkedja där bl.a. utarmat näringsliv, arbetslöshet, svält, revanschism och framhetsat hat mot utpekade syndabockar, t.ex. etniska grupper, startar en konflikt som övergår i krig. Men eftersom tidskattesystemet eliminerar arbetslöshet, ger goda löner och låga skatter, hög efterfrågan och expansivt företagande, försvinner såväl svält som missnöje och en rad andra konfliktframkallande tillstånd samt naturligtvis inflationen! Försök att fram-provocera revolutionära stämningar misslyckas. Därigenom får tidskattesystemet också konfliktinhiberande effekter, vilket är nog så intressant.

DEL 2 =

Annonser