UTDRAG ur DEUS EX MACHINA – av Karl Gustafson

TFE_2Tankarna kom till Kalle redan 1969. Först 1976 kom en motion till Sveriges riksdag, skriven av en centerpartist (Anders Gernant). Tyvärr lyckades han inte få andra riksdagsmän att förstå den geniala idén som skulle ha givit oss ett mycket klokare samhälle än vad som istället vuxit fram. Kalle menar att vi behöver någonting liknande som man införde i slutet av 1700-talet, en fast värdebas, som då gav oss SI-systemet (Système International d’Unités, SI). Som gjorde allting korrekt beräkningsbart, hela ingenjörsvetenskapen bygger på det idag.

Han säger att vi måste göra likadant någonstans i ekonomin – alltså införa en fast värdebas, han föreslår i skattesystemet. Och då ska vi ta tiden, säger han, eftersom den är lika för alla, oavsett var man befinner sig på planeten – jorden snurrar kring sin egen axel och sen runt solen…och vi har kommit överens om att vi har 24 tim på ett dygn.

Att vi ska välja att göra det i skattesystemet – är för att det är där vi har alla våra gemensamma pengar, skatterna. Dessutom använder vi redan tiden som värdebas när vi räknar fram våra löner = timlön x timtid.
Det lilla som han föreslår, men som kommer att ge stora förändringar – är bara att vi använder tiden som värdebas när vi räknar fram våra skatter.

Samma värdebas när vi räknar fram våra löner – som när vi ska betala skatt (eller Samhällsavgift). Idag betalar vi skatt i procent på slutlön – oavsett hur lång tid det har tagit för oss att arbeta ihop det som skall in till statskassan. Förändringen är liten…men kommer att ge stora förbättringar i vårt samhälle. Orkar Du läsa?

Tillägnan
Denna bok tillägnas alla dem som förvägrats sina mänskliga rättigheter,IMG_0072
som inte fått leva på egna villkor,
som bestulits på sitt arbetes resultat,
som fått sina drömmar krossade,
som fått arbeta som slavar men ändå fått hungra, blivit undernärda, sjuka och hemlösa, tvingats till underkastelse och förnedring, lurats av sina uppdragsgivare och bedragits av sina politiker, givits falska förespeglingar i utbyte mot röster, blivit förda bakom ljuset i den förvanskade demokratins namn, 
blivit hunsade och förvägrats att bli hörda,
som förnekats sitt människovärde, men vägrat att dö i hoppet om att sanningen slutligen skall segra.

Karl Gustafson


FÖRFATTARENS FÖRORD

Begrepp och definitioner och om förnuftets otillräcklighet.
För att förekomma en förväntad misstänksamhet mot den i denna bok presenterade nya ekonomiska teori, vill jag deklarera som min uppfattning att ett sunt näringsliv är nödvändigt för välfärd. Ett sådant har vi inte i dag. Dagens näringsliv är monopolistiskt, vilket alltjämt underblåses av sittande regering. Denna är inte längre arbetarnas och småfolkets försvarare eller samhällets omutliga förvaltare.

Nittonhundratalets politiska ideologier ledde världen in i en katastrof som kostat miljontals människor livet och en aldrig tidigare skådad materiell förstörelse. Facit blev ett förlorat århundrade.

De flesta vet inte och vill inte veta något om ekonomi, därför att man fått för sig att man inte begriper något av denna disciplin. Detta är en sund reaktion från en mentalt frisk människa, eftersom den nutida ekonomin faktiskt är irrationell och sökandet efter rationalitet i dagens ”system” därmed blir fruktlöst. Man förväntar sig att kunna begripa något som inte går att begripa och tror därför att man är dum. När så tidskatteförslaget ger den naturliga och självklara uttydningen av verkligheten inser man plötsligt att det som tidigare var obegripligt inte berodde på att man var dum, utan på att man lurats att tro på en lögn och givits föreställningen att det falska var det sanna.

Människan är ovillkorligen en naturenlig varelse och måste för sitt överlevande anpassa sig till naturens lagar. Min förhoppning är att boken skall stimulera läsaren till egna ansträngningar att finna orsakerna till dagens samhällsproblem och deras koppling till ekonomin. Därefter kan vi sätta igång med att lösa upp nuvarande missförhållanden och starta en dialog kring motiv, orsaker och verkan.

Men att förstå och acceptera är två helt skilda saker. De gamla ekonomiska spelen är så väl etablerade att man t.o.m. får nobelpris för ekonomiska spelteorier. Huruvida ekonomin är objektivt rättslig eller inte, ifrågasätts däremot inte. Med termen rättslig avses här inte politik eller juridik, utan att mänskliga åsikter och handlingar överensstämmer med de naturlagar som gjort livet möjligt. I själva verket är ekonomi ett mätsystem (borde vara det!) och en metod för att möjliggöra och underlätta bytet av varor och tjänster. Egenskapen av värdebevarare är en mer diskutabel sida.

Ett mätsystem får inte variera som dagens ekonomi gör – varje minut, varje sekund, året runt. Under sådana premisser kan inget planeras, förutses eller beräknas, om man inte sitter som spindeln i nätet och bestämmer vilka regler och basvärden som skall gälla i varje stund.

Därför har vi en ekonomisk kris som tillsammans med dagens politik bidrar till en kamp mellan olika särintressen. Det råder en herre-på-täppan-mentalitet i världsekonomin, vilket är så långt bort man kan komma från socialt ansvar, mänsklig värdighet, etik och moral, samhällsanda, beräkningsbarhet och uthållig planering.

VAD ÄR TIDSKATT?
Några ord om begrepp. Begreppet tidskatt och tidskattesystem förefaller besynnerligt för många, trots att det utsäger precis vad det handlar om. Ordet tidskatt kan betraktas som en förkortning av tid-faktor-skatt. Faktor är en beteckning som innebär att storheten skall multipliceras eller divideras med något, i det här fallet med en variabel (timlönen). Man kan alltså tala om tidfaktor-lön (den vanliga lön vi har i dag: arbetstimme gånger timlön) och tidfaktor-skatt (förkortat tidskatt), vilket är det nya. Dessa två uttryck sammanfattar förslaget om det nya skattesystem som kallas tidskattesystemet. För första gången i historien kan samma princip tillämpas för både lön och skatt.

Om vi betalar skatt efter samma princip som vi får lön, d.v.s. ett visst antal skattetimmar gånger vår timlön – lika många timmar för alla, har vi infört tidsberäknad skatt och därmed lagt grunden till det tidskattesystem som presenteras i denna bok.

Det betecknande för naturlagar och naturlagsekvivalenta eller analoga system är att de fungerar oavsett om man känner till dem eller inte, oavsett om man förstår dem eller inte. När det gäller tidskattesystemet räcker det med att man accepterar det rimliga i att vi skall ha samma princip för skatt som för lön: lön per timme och skatt per timme.

Enligt min mening bör vi byta ut den gamla beteckningen skatt mot den nya beteckningen samhällsavgift. Detta för att understryka att skatt är ett obestämt och subjektivt godtycke i ett rättslöst klassamhälle. Ordet samhällsavgift täcker bättre vad det hela bör handla om, nämligen: en årligen fastställd samhällsavgift mätt i tid, vilken skall täcka kostnaderna för våra gemensamma åtaganden. Denna skattetid skall vara exakt lika lång för alla. På detta sätt fås en samhällsavgift som belastar alla exakt lika mycket i en objektiv konstant, nämligen lika många timmar, men olika vad gäller den subjektiva delen, nämligen timlönen som varierar.

I det nya skattesystemet finns bara en enda avgift, tidskatten, som jag alltså vill ge beteckningen samhällsavgift. (Alla andra skatter avvecklas, utom diverse preventiv-skatter som blir kvar en tid).

TIDSKATTEN – EN LÖSNING PÅ ORÄTTVISAN I DAGENS SKATTEPOLITIK
Alla skall i samhällsavgift betala lika många timmar gånger sin timlön, lika många timlöner av den tid som alla har lika mycket av, nämligen dygnets 24 timmar och en arbetsdag på för närvarande 8 timmar, men som i det nya tidskattesystemet genast skulle kunna sänkas till 7 timmar.

I skattehänseende blir då tidfaktorn den konstant (antalet skattetimmar) som skall multipliceras med en variabel (timlönen), för att beräkna tidskatten (samhällsavgiften). Lika många timmar för alla ggr timlön är en lika ensartad som rättvis beräkningsgrund för våra samhällsskyldigheter. Resultatet blir att alla skall betala lika lång tid av sina liv i skatt årligen, varken mer eller mindre, men olika summor beroende på den timlön vi tar ut.

På lönesidan finns tidfaktorn sedan gammalt och uppfattas som helt naturlig; vi får dubbelt så mycket betalt för två timmars arbete som för en timmes arbete. Variabeln timlön avspeglar måttet på vår kompetens eller rättare sagt andra människors värdering av våra varor och tjänster genom marknadsmekanismen tillgång och efterfrågan. Konsekvensen av denna enkla operation och förändring av skattesystemet blir de mest förbluffande verkningar i hela ekonomin.

Den grundläggande principen i tidskattesystemet är alltså att ingen skall behöva arbeta längre tid än någon annan för att betala skatten. Detta kan ske utan att staten behöver förlora skatteintäkter, vilket är lätt att räkna ut.

NATURENLIGT SYSTEM GER PRECISION
En av ekonomins hörnstenar – skattesystemet – kan nu få samma lagbundenhet som andra vetenskapliga system, med fasta regler och således lika villkor för alla. Det enda vi behöver göra är att införa en naturkonstant (tidfaktorn) som värdebas. Denna är dessutom en mänsklig värdebas som fungerar som absolut korrektiv i tidskattesystemet. Mätsystemet för skatt är därmed naturlagsanalogt, till viss del även naturlagsekvivalent.

Genom att förvandla den gamla skattemodellen till ett naturenligt skattesystem, betalar ingen varken mer eller mindre skatt än någon annan – räknat i tid. Man betalar olika penningbelopp beroende på den timlön man har, vilket kan liknas vid en proportionell skatt, men bara inom normaltidsarbetet, som för närvarande är 8 timmar/dag. När den enskilde individen fullgjort sin tidskatt, som alltså är lika lång för alla varje enskilt år (exempelvis 4 timmar/dag), är alla arbetstimmar därutöver skattefria. Detta innebär bättre självfinansiering, mindre lånebehov och sjunkande ränta. I och med att arbetslösheten därmed snabbt försvinner får staten in mer skatt än tidigare. Skattetrycket kan då principiellt sänkas.

ÖVERTIDSARBETE
Övertidsarbete blir i tidskattesystemet helt skattefritt och tillfaller till 100% den som uppoffrar sig. Övertid är tid utanför normaltidsarbetet = 1870 tim för närvarande i Sverige, men som avses att kunna sänkas till 1600 tim/år.

Dagens skattetryck plus alla synliga och dolda räntor och avgifter motsvarar mer än 7 tim av arbetsdagens 8 timmar, för den lågavlönade. Med en timmes skattefri övertid/dag, skulle låglönaren således kunna höja sin köpkraft med 50–100 % redan från början. De dolda räntor som finns inbakade i hyror, varupriser och tjänster kommer sedan successivt att försvinna i och med att människors köpkraft och självfinansieringskapacitet ökar, lånebehovet minskar och räntan därför måste sänkas. Att övertiden är skattefri kommer att få sin största betydelse i tidskattesystemets inledningsfas, för att successivt och spontant planas ut när basbehoven och grundtryggheten konsolideras.

Strävan efter livskvalitet kommer därefter att inrikta sig på kortare arbetstid, vilket också fungerar som konjunkturregulator. Om man betraktar de totala årsintäkterna, innebär detta att skatten beräknad på årsinkomst successivt sjunker när man fullgjort sin tidskatt, jämfört med den gamla modellen.

SKATTEÖVERVÄLTRING = SKATTEINCIDENS
Skatteövervältring är en gammal känd orättvisa, som ingen ideologi eller politiskt parti tidigare brytt sig om att tillrättalägga. Förhållandet finns beskrivet i äldre upplagor av Svensk Uppslagsbok liksom i Nordisk Familjebok. I senare upplagor är artikeln borttagen. Titta på ord som börjar med skatt-! Den tidigare beskrivna formen av skatteövervältring elimineras omedelbart av tidskattesystemet.

Skatteplanering, som i praktiken endast är tillgänglig för Höglön, är ett fristående privilegium som inte har med skatteincidensen att göra, men naturligtvis kan samverka med denna, och göra orättvisan ännu värre. Parallellt med detta kommer vi till rätta med en mängd andra fel i det gamla ekonomiska systemet: den nya ekonomin kan stabiliseras, ingen inflation, skatteplanering blir ej möjlig, självfinansieringen förbättras, räntan sjunker, köpkraften och efterfrågan ökar, lägre ränta ger nya investeringar som skapar nya företag, arbetslösheten försvinner, transfereringarna minskar, arbetslöshetsunderstöd m.m. blir obehövligt och skattetrycket minskar (fler personer i arbete som betalar skatt), men statens skatteinkomster ökar. Statsskulden kan amorteras och människors livskvalitet ökar (mindre stress och psykosomatiska sjukdomar). Systemet är globalt giltigt.

FÖRENKLAD DEKLARATION
Det tidskattesystem som här förespråkas är självreglerande till mer än 95 procent. Det enda som behövs som deklaration i samband med det nya skattesystemet, inskränker sig till att uppge timpenningen, som individuell och officiell deklaration, samt redovisa arbetstider, vilket det senare sker automatiskt.

Varje löntagare deklarerar sin timlön vid början av varje år och erhåller ett timlönekort från skatteverket, som bekräftelse på deklarationen. Inget deklarationsförfarande utöver detta är principiellt nödvändigt. Deklarationen är en offentlig handling och en timlönekalender som omfattar alla skattskyldiga upprättas regionvis. All bearbetning av uppgifterna sker i datorer och resultatet blir en dramatisk förbättring av människors livskvalitet, samtidigt som statens inkomster och soliditet stärks.

Finansdepartementet fastställer landets medeltimlön med ledning av deklarationerna och beräknar hur många medeltimlöner som måste tas ut det aktuella året för att täcka statsbudgeten. Det skulle exempelvis kunna vara 724,5 timmar per person och år. Dessa beräkningar tar inte mer än några sekunder med hjälp av datorer. Hela befolkningen får då omedelbar information om statsbudgetens omfattning och landets ekonomiska status, i termer som alla kan begripa.

Genom att vi använder tidfaktorn som beräkningsgrund underlättas förståelsen enormt. Var och en kan då på ett helt annat sätt än i dag relatera siffrorna till sin egen livssituation och vinner på så vis också klarhet i de egna utgifter man kommer att ha under året. Därmed kan alla planera sin ekonomi och göra upp hållbara planer för investeringar etc.

Det ovan nämnda timlönekortet är nyckeln till arbetet. Ingen löntagare kan, utan att ändra sin deklarationsuppgift, ta ut högre timlön än den han redovisat för det arbete han normalt utför. Man kan däremot ha flera timlönekort (A,B,C…)om man arbetar på flera ställen. Varje kort är dock endast gångbart på sin specifika arbetsplats och inget följande kort får överstiga A-kortets deklarerade timlön. A-kortet tillhör den arbetsplats där individen tillbringar den mesta arbetstiden.

Det går inte att fuska i systemet, spekulation försvåras, alla får behålla rättvis del av sitt arbetes resultat, räntan sjunker mot noll, investeringarna ökar, arbetslösheten upphör, skattetrycket minskar samtidigt som staten ändå får högre skatteinkomster (fler i arbete), statsskulden kan amorteras, arbetstiden skulle kunna sänkas betydligt, m.m. I kombination med en ny lagstiftning om äganderätt skulle dessutom alla som vill, ha möjlighet att bli delägare (köpa in sig) i sina arbetsplatser och därmed kunna förbättra sina levnadsvillkor.

Kan det vara sant? Döm själv! Det är inte sant för att jag påstår det, utan därför att det går att bekräfta med kausal vetenskaplig metod.

KONTROLLMÖJLIGHETER
Tidsredovisning är den mest effektiva kontrollmetod som finns, eftersom personlig fysisk närvaro är nödvändig och mätsystemet är neutralt, omanipulerbart, globalt giltigt och naturanalogt. Timlönekortet kan, om det visar sig nödvändigt, vara utrustat med ett flertal identifikationsmöjligheter, exempelvis klassiska identitetsdata, finger- och handavtryck, DNA-identifikation, röstanalys, biometrisk analys, iriskontroll eller andra praktiska och säkra lösningar.

Vissa människor har uttryckt oro för att tidskattesystemet, med de kontrollmöjligheter som kan tillämpas vid tidskatteförfarandet, skulle kunna leda fram till en superkontrollerad polisstat. Denna risk förefaller mig ytterst liten och föreligger i långt högre grad i dagens samhällsformer, där den ofta är en konsekvens av svag samhällsanda till följd av bl.a. sociala missförhållanden, som orsakas av för stora fiskala krav och påfrestningar på individerna. Och det är ju just dessa missförhållanden som tidskattesystemet är till för att upphäva.

Det mest önskvärda vore naturligtvis om vi kunde slippa kontroller helt, och att alla individer visade självdisciplin, fyllde sina åtaganden och upptäckte att det lönar sig bättre att vara konstruktiv än destruktiv. Detta tillstånd har stora möjligheter att uppkomma i tidskattesystemet, eftersom dess konsekvenser är så attraktiva för gemene man. Det lönar sig helt enkelt bättre att vara skötsam än att bryta mot reglerna. De kontrollmöjligheter som skissats här är endast en expansionsreserv som skulle kunna tillämpas, men troligen inte blir nödvändigt.

Det finns ett alternativt scenario, där individen kan vara helt avidentifierad gentemot staten. Om företaget garanterar tidskatten till staten, så behövs i princip inte individuell tidsredovisning till skatteverket. Det är fullt tillräckligt att tidsredovisningen sköts internt på företaget och skatteinbetalningen från företaget motsvarar den, genom timlönedeklarationen och antalet löntagare beräknade skatten, som i förväg är känt.

Företagets alla inkomster går in på sparkassans skattefria konto, från vilket alla anställda och även företagsledaren får sin lön. Vid löneuttag betalas också den tidskatt som är gällande för aktuellt budgetår. Denna tidsredovisning är kontrollinstrumentet för såväl företagets bokföring som skatteverkets kontroll. Eftersom timlönedeklarationen är offentlig handling, vet alla företagets status i detta avseende, liksom de anställdas timlöner. Skatten kommer dessutom in samtidigt med löneutbetalningarna.

Skatteverket vet hur mycket skatt som normalt kan förväntas från varje företags medarbetare tillsammans, liksom varje individs andel i det totala skattebeloppet. Detta framgår av tidsredovisningen, som alltså måste stämma med deklarationen och med det beräknade slutbeloppet. Sjukfrånvaro och andra giltiga bortovaroskäl tidsredovisas och bbt korrigerar den ekonomiska ställningen i enlighet med de belopp som gäller för individen, (bbt = basbehovstäckningsgaranti, se längre fram)

SVARTARBETE INTE LÄNGRE MÖJLIGT
I dagens skatteläge kan många inte leva av sitt arbete, i synnerhet om man har låg lön. Mer än 7 timmar av 8 timmars arbete avhändes låglönaren, om man räknar med synliga och dolda skatter, avgifter och räntor. Det som blir över skall man leva på och det räcker inte för ett drägligt liv. Många kommer därför underfund med att om man jobbar svart, kan man avsevärt stärka sin köpkraft i dagens ekonomi. Det svarta arbetet utföres som regel till lägre timlön, men ger ändå ett avsevärt tillskott till kassan. Den som anlitar svart arbetskraft får betydligt lägre utgift och får ett arbete utfört som han annars inte skulle ha råd med. Svartjobbet begränsar inte den ordinarie arbetsmarknaden, eftersom svartarbetet aldrig skulle bli utfört till ordinarie pris. Svartarbetaren förbättrar sin försörjningsförmåga och slipper anlita socialhjälp, varför staten får lägre utgifter.

I tidskattesystemet varken får eller kan arbetsgivare anställa arbetskraft som saknar timlönekort. Löntagare kan inte heller arbeta utan ett dylikt. Företagets alla inkomster går in på ett skattefritt konto i en sparkassa, varur pengar till löner och investeringar tas ut vid behov. Dessa uttag redovisas automatiskt och tidskatt betalas i samband med löneutbetalningar. (Sparkassan kan fungera som factoringbolag, till självkostnadspris.) Svartjobb omöjliggörs därför att arbetsgivaren inte kan beordra en löneutbetalning från ovannämnda konto utan att lönen kvitteras med en löntagares timlönekort.

Om löneuttag från kontot ändå på något obegripligt vis skulle lyckas utan en samtidig kvittering, betraktas det hela automatiskt som ett uttag av lön till arbetsgivaren själv. Denne får då tidsredovisningen registrerad på sig, och får själv betala skatten. Detta förlorar alla parter på. Arbetsgivaren har med stor sannolikhet företagets högsta timlön, varför uttaget från företagets konto blir största möjliga, samtidigt som arbetsgivaren inte själv tillgodogör sig denna lön, men får betala skatten. Det hela blir i stort sett detsamma som att arbetsgivaren tar pengarna ur egen ficka för att betala svartlön, men då dessa pengar redan är skattade för, finns det ingen anledning för någon (utom arbetsgivaren förstås) att visa sura miner.

Inte heller för den som jobbar svart finns något att vinna. Eftersom svartjobbaren inte får någon tid redovisad på sig via sitt timlönekort, så minskar hans chanser att nå den skattefrihetsgräns där han fullgjort alla sina skattetimmar för året och därefter kan arbeta och tjäna pengar helt skattefritt. Svartjobberiet upphör.

Saken syns även dagligen hos skatteverket, och om förhållandena avviker från det beräknade, kan verket göra en revision. Datorn ger signal om redovisningen inte överensstämmer med den förprogrammerade kalkylen. I datorn är alltså varje löntagares timlön noterad, arbetstiden redovisas dagligen och det blir en summa som redan tidigare är känd. Om denna avviker från det normala ger datorn signal. Det är hur enkelt som helst.

ARBETSGIVARE OCH EGNA FÖRETAGARE
Arbetsgivaren/företagsledaren har i normala fall inte förmånen att tillgodogöra sig skattefritt övertidsarbete, varför denne inte har någon nytta av att få övertidstimmar redovisade på sig. Hans kompensatoriska förmån är att han själv bestämmer storleken på sin timlön, vilken han också tidskattar för. Huruvida företagsledaren skall få betalt för övertid, som han sedan skattar för eller inte, beror på arbetets art och är en fråga som kan diskuteras. En viktig anledning till att inte använda ett sådant system är att företagares övertidsarbete är ett fenomen som är associerat med det nuvarande ”systemet” och som leder till att många företagare stressar sig till sjukdomar och dör i förtid. Detta gäller speciellt småföretagare och egenföretagare. Ofta ådrar sig dessa företagsledare hjärtinfarkter, stroke, magsår eller andra stressjukdomar p.g.a. överansträngning, som en följd av dagens helt galna ekonomiska rövarspel och skatteutplundring.

Kombinationen rationalisering, omorganisation, nyinvesteringar, nyanställningar och den uteblivna övertidsersättningen avhåller förhoppningsvis företagaren från att bränna ut sig och gå en för tidig död till mötes. En levande företagare är till större glädje för samhället än en död. Till följd av de orimliga krav dagens system ställer på småföretagare och småbönder, tvingas dessa ofta arbeta långt mer än normalarbetstid, även med krav på statistik och byråkratiskt pappersarbete, helt i onödan. I lönndom fuskar också många företagsledare med ekonomin eftersom det ekonomiska slutresultatet inte ger den standard som motsvarar uppoffringen, den resultatförväntan som naturenligt är själva drivkraften till konstruktiv ambition och till företagande.

I tidskattesystemet blir förhållandena inom näringslivet omkastade. Genom den ökade självfinansieringsgraden, kan önskvärda arbetsavlastande investeringar från mänsklig till teknisk kapacitet göras, som tar över stora delar av företagarnas uppgifter. Dessa kan då konsolidera sina företag och arbeta normal arbetstid, liksom övriga anställda i företagen och därutöver få höjd produktionskapacitet på köpet. De slipper också syssla med skatteindrivning och produktionshämmande skattebyråkrati, som de i dag utför gratis åt staten. Företagare lever i dag oftast ett synnerligen ohälsosamt liv, som är oekonomiskt både för dem själva och samhället. Ett bättre ekonomiskt klimat för företagarna tillåter även dessa att få ett kvalitativt bättre och längre liv, vilket i sin tur gynnar företagen och samhället/staten.

Arbetsbelastningen för företagarna blir lägre efter att tidskattesystemet konsoliderats, i takt med att byråkratin minskar. Planeringen blir mer översiktlig, uthållig och pålitlig. Därtill bidrar också ökad soliditet, eget riskkapital och sjunkande räntor.

Som kompensation för utebliven skattefri övertidsersättning för små och medelstora företagare har de andra fördelar, t.ex. fri avskrivningsrätt för investeringar och skattebefrielse för dessa efter fastställda regler. Företagaren kan i stor utsträckning själv bestämma sin lön och från företagets sparkassekonto ta ut det belopp han önskar. Han får naturligtvis betala skatt som alla andra vid uttaget, men så länge pengarna står kvar på kontot belastas de inte med någon skatt.

Företaget som juridisk person betalar ingen skatt, utan är endast avsett att förse sina kunder med varor och/eller tjänster samt medarbetarna med utkomst. Företagets uppgift är att vara en ”moneymaker”, som producerar kapital till löner och investeringar. Storföretag kan från början av tidskattesystemets införande, behöva särlagstiftning. Men då stora monopolföretag blir utsatta för stark konkurrens, (en effekt av det nya systemet), bryts konglomeratföretagen med tiden ned till mindre enheter och särlagstiftning blir snart överflödig.

FRIA FÖRETAGARE
Konstnärer, författare och andra s.k. fria företagare har som regel mycket ojämna inkomster i dagens ekonomi. I tidskattesystemet ändras detta förhållande på ett radikalt sätt, eftersom alla människor får ett överskott på sitt arbete och kommer att ge större utrymme i sin budget för kultur än vad man har råd med i den gamla ekonomin.

Hur beskattas då dessa fria företagare i en tidfaktorekonomi? Alla inkomster måste passera sparkassans skattefria personkonto, ur vilket kulturarbetaren tar ut sina levnadsomkostnader och får tidskatta efter principen: det totala årsuttaget delat med normaltidsarbetet (1600 timmar). Då får man den timlön man unnat sig för året och årets fastställda skattetimlöner utgör tidskatt. Resten av inkomsterna som inte tas ut för konsumtion kvarstår skattefritt tills vidare. På det viset kan konstnärer sprida sina ojämna inkomster under flera år och en tillfälligt stor inkomst behöver inte beskattas till sitt fulla värde samma år (liknar i viss mån s.k. skogskonton).

Nu tycker väl några att konstnärers arbetstid ingalunda inskränker sig till 8 timmar om dagen. Det kan ju periodvis röra sig om många fler timmar. Men är inte detta en effekt av dagens ekonomi och vrånga skattesystem, som inte accepterar kulturarbetarnas arbetsordning, varvid dessa i förtvivlan över sina missgynnade förhållanden måste leva på svältgränsen och desperat söka kompensera sina som regel usla inkomster med extra arbetsinsatser? Med den ovan beskrivna modellen kan konstnärer och fria företagare lugna ner sig och kommer att kunna leva sina liv mera harmoniskt och inrikta sig på vad de är bäst på. Det är en skam för ett proklamerat demokratiskt samhälle, med plats för alla, att underkänna konstnärers och författares viktiga arbete och betydelse för kultursamhället.

Hur inskränkt makthavarnas syn på konstnärerna under 1970-talet kunde yttra sig, blev uppenbart när skatteverket på regeringens uppdrag krävde att konstnärerna skulle redovisa hur många färgtuber och penslar de använde, pigment, terpentin, linolja etc., hur många pannåer de köpte och innehade, hur många grundade och halvfärdiga tavlor de hade och hur många färdiga de sålt etc. Precis som om kulturarbetet var ett fabriksarbete på löpande band. Skatter, avgifter och räntor är så höga för vanligt folk idag att de varken har råd att köpa konst eller böcker, råd eller tid att gå på teater. Teatrarna får inte tillräckliga inkomster för att gå runt, varför de måste leva på statliga anslag som skattebetalarna får stå för. Svensk kulturpolitik är, objektivt sett, ett mysterium.

EN NY ÄGANDERÄTT PÅSKYNDAR UTVECKLINGEN MOT RÄTTVISA
Som ett komplement till tidskatten kan med tiden en ny lag om äganderätt införas. Man kan räkna med att tidskattesystemet i sig själv får som effekt att ägandeförhållandena i samhället blir mer rättvisa och demokratiska till följd av att människors ökade självfinansieringsförmåga ger dem möjlighet att starta egna företag eller köpa in sig i de företag där de är anställda. Att de flesta nog skulle ta denna chans är troligt, eftersom det ger dem möjlighet att påverka sin inkomst och få ut en rättvis andel av sin arbetsinsats jämte delaktighet. Det ger dem dessutom större möjligheter att på andra sätt utöva inflytande på företaget. En ny äganderätts-lagstiftning skulle dock påskynda denna utveckling avsevärt. Denna äganderätt skall i första hand omfatta personlig äganderätt till sitt eget arbetes resultat (naturligtvis minus den samhällsavgift alla är skyldiga att betala).

När individen ges äganderätt till resultatet av sitt eget arbete, tidskatten borträknad, innebär detta väsentligt stärkt självfinansiering. Detta kan ske genom att den som arbetar i ett företag ges lagstadgad rätt till delägarskap i företaget om denne så önskar. Kapitaltillväxten kvarstannar då i det egna företaget som snabbt kan expandera till sin optimala nivå och konsolideras i både hög kvalitativ och kvantitativ produktionskapacitet, liksom i hög livskvalitet för sina delägare. I kombination med en dylik lagförändring leder tidskattesystemet fram till att äganderätten av produktionsmedlen överförs till alla medarbetare individuellt. Det skiljer sig från den kommunistiska tanken att produktionsmedlen skall överföras till kollektivet, d.v.s. i praktiken till staten, som förfogar över vinsten. Det skiljer sig också från dagens s.k. aktiebolag, där den som har majoriteten av aktierna i praktiken äger både produktionsmedlen, avkastningen och arbetarna lever under feodalliknande förhållanden på samma sätt som arbetet står i förhållande till staten i det socialistiska samhället.

I ett samhällssystem där produktionsmedlen ägs multiindividuellt av dem som arbetar i företaget ökar omsorgen för firmans utveckling och lönsamhet, eftersom den ökade lönsamheten återförs till dem som arbetar och inte till utanförstående vinstmaximerande ägare. Dagens företagsstrukturer ger omkastad effekt; om lönsamheten för företagsägarna inte motsvarar deras girighet kan de lägga ner företaget och göra tusentals anställda arbetslösa med efterföljande tragik. I ett multiindividuellt ägt företag är detta naturligtvis inte längre möjligt.

Man kan också tänka sig att gruppen beställare och kunder, särskilt i distributions-företag, kan få en ökad rättslig och ekonomisk status genom möjlighet till delägarskap. Detta var den gamla kooperativa tanken i England (Robert Owen, 1820-talet m.fl. Ett sådant scenario vore önskvärt bland annat av den anledningen att det ger möjlighet att bevara starka lokalsamhällen. Företag som på olika sätt försörjer en bygd kan då inte bara flyttas eller läggas ned, och på så vis utarma ett mindre samhälle. Lokalsamhällena utgör hörnstenar i ett uthålligt kretsloppssamhälle med lokal produktion av viktiga livsförnödenheter och minskade energiförluster till följd av reducerade transporter. De borgar dessutom för ett samhälle som inte är lika sårbart som dagens centraliserade.

JÄMFÖRELSE MELLAN DET GAMLA OCH DET NYA SKATTESYSTEMET
Begreppet system används i olika sammansättningar på många oegentliga och felaktiga sätt. Men när det gäller naturvetenskaperna och den teknik som framfötts ur ökande kunskap om natursystemens funktionssätt, frambärs inga tvivel om att grundprincipen i dessa är att naturlagarna styr med inbyggd automatik, även om vi fortfarande står frågande inför vissa ännu inte klarlagda samband. Oavsett hur mycket eller hur litet vi vet om natursystemen, så fungerar dessa optimalt för att gynna livets uppkomst och fortbestånd, så länge inte människan tillför naturstridiga element som girighet och orimliga maktanspråk etc.

Detta insågs märkligt nog redan på 1790-talet i Frankrike. Man valde där att standardisera alla rumsliga mått i landets måttsystem till metermåttet, som sattes till en tiomiljondel av jordmeridiankvadranten (avståndet från nordpolen till ekvatorn). Mer noggrann värdebas än så hade man inte behov av då. Men det intressanta är att man faktiskt insåg det nödvändiga med värdebaser för mänskliga aktiviteter, i detta fall fysiska mått. Övriga mått i det internationella måttsystemet SI (Système International d’Unités) är i dag samtliga härledda ur metersystemet. SI-systemet är ett exempel på ett äkta naturanalogt system med värdebaser knutna till fixerade värden i naturen.

SI-systemet bevisade att vi kan skapa naturlagsanaloga system för samhällets materiella och fysiska uppbyggnad. Dessa kan vi sedan tillämpa efter våra speciella behov. Vid konstruktionen måste vi vara uppmärksamma på det ovillkorliga sambandet mellan orsak och verkan, eller med ett fint ord: kausalitet, så att inga oförutsedda effekter uppkommer. Fundamentalt för vår fortlevnad blir då att genom iakttagelser och undersökningar försöka vinna kunskap om natursystemens kausalitet, samt i de fall människan vill påskynda utvecklingen, söka efterlikna natursystemens kausala funktionssätt.

ETT NATURLAGSANALOGT SKATTESYSTEM
Kan verkligen ett samhällssystem vara självreglerande? Men då får jag påminna om att tyngdlagen, planetens rotation och kretslopp kring solen, tröghetslagen, hållfasthetsläran, de starka och svaga kärnkrafterna (som håller ihop atomen), de magnetiska och elektromagnetiska krafterna och alla andra naturlagar reglerar sig själva. Om vi då konstruerar ett skattesystem (en av den nuvarande ekonomins och samhällets hörnstenar) analogt utifrån naturlagarnas uppbyggnad, så uppstår kausala reaktioner av liknande slag som de från äkta naturlagar. Gör det inte det, så är systemet inte naturlagsanalogt. Om jag inskränker postulatet litet och säger att kontroll sker optimalt med i systemet inbyggd automatik, så har jag uttryckt saken med full täckning för mitt påstående.

I tidskattesystemet blir förhållandet rättvist. Ingen människa har mer än 24 tim/dygn till sitt förfogande. I vårt samhälle fördelar sig dessa formellt på: 8 tim arbete – 8 tim fritid – 8 tim sömn. Därför är den grundläggande principen i tidskattesystemet att ingen skall behöva arbeta längre tid än någon annan för att betala samhällsavgiften. Staten förlorar ingenting på detta.

RÄTTVISA ÅT ALLA
Är det verkligen möjligt att uppnå rättvisa för alla i samhället? De flesta tror att det inte är möjligt. Men varför skulle det inte vara det? Vad är det som gör det omöjligt? Att man inte lyckats med det tidigare innebär inte att det skulle vara omöjligt för all framtid. Nya upptäckter och uppfinningar har i alla tider upphävt gamla föreställningar och vidskepelser. Granskar man orättvisorna i samhället, så är det ganska lätt att finna orsakerna. Men så länge man bara bevakar egna intressen, maktpositioner, privilegier och bekrigar varandra för att uppnå fördelar, utan hänsyn till andras livsbetingelser, går det inte att uppnå rättvisa för alla. Alla människor, djur, växter, annat liv och materia har skapats genom objektiva naturlagar och deras levnadsvillkor måste vara i överensstämmelse med dessa. Det objektiva är opåverkbart av mänskliga viljor och åtgärder.

För att livet skall bestå måste också samhällets ordning vara uppbyggd i harmoni med naturlagarnas och livslagarnas objektiva villkor. Då säger Motvall, att det är detsamma som den starkares rätt! Ingalunda är det så. ”Den starkares rätt” är ingen naturlag utan en subjektiv värdering (kallas ibland djungelns lag). Naturlagarna främjar livet. Annars skulle vi helt enkelt inte existera. Eftersom orättvisorna är otaliga i dagens värld, är detta bevis för att den normativa lagstiftningen är naturvidrig. Vi har lagar som gynnar enskilda intressen; – gör rika rikare och fattiga fattigare, – förstör natur, miljö och livsbetingelser i utbyte mot kortsiktiga vinster.

Lagstiftningen är alltså felaktig (normativa lagar = av människan subjektivt skapade lagar), den följer icke naturlagarnas villkor (deskriptiva lagar). Detta visar sig på många områden, inte minst i ekonomin, och då alldeles särskilt i beskattningen. Fysisk tid tillhör det objektiva, eftersom inga politiska beslut kan påverka dess varaktighet. Oavsett vad människor försöker göra med tiden, så tickar den på enligt naturlagarnas villkor! Tiden är ursprungligen bunden till jordklotets rotation kring sin axel och årstidernas växlingar är knutet till jordens bana kring solen och jordaxelns lutning mot ekliptikan. Till yttermera visso gäller saken den tid som råder på vår planet där vi befinner oss, och inte den tid i universum som är beroende av rörelse och gravitation.

Se det så här: alla människor har 24 timmar till förfogande per dygn. Tiden är totalt integrerad i människors liv. Vi blir trötta av 8 timmars arbete, behöver sova 8 timmar för att hålla oss friska och behöver 8 timmar fritid och rekreation för att orka leva. Vi behöver solens ljus för att hormoner, enzymer och signalsubstanser i vårt autonoma nervsystem skall kunna upprätthålla balans i livsfunktionerna, vår mentala kapacitet och kroppens ämnesomsättning. Vi behöver också mörkret som via signalsubstanser (melatonin) framkallar den vila vår kropp behöver för att överleva. Detta är i stort sett gemensamt för alla. Men livet styrs också av ett myller av individuella fysiska, biologiska och psykologiska värdebaser, som varken kan över- eller underskridas, utan vådliga konsekvenser för livsfunktionen.

Men, har lagstiftningen tagit hänsyn till detta? Nej, inte alls! Liksom slavdrivare försöker man pressa ut så mycket vinst som möjligt ur medborgarna och beslagta c:a 90 % av arbetets resultat för att befästa sina egna positioner och privilegier. Även om nu tekniken avlastat människorna en mängd fysiskt tunga arbeten, så har vi mindre och mindre tid att leva socialt än tidigare. Är inte detta underligt? Av denna trend kan man misstänka att ju mer tekniken utvecklas, desto mindre tid blir kvar för människor att leva som de själva vill.

Fysisk tid är alltså lika för alla. Det måste då vara objektivt rättvist att betala skatt efter principen: lika många timmar gånger individuell timlön för alla skattebetalare, eller kortare sagt; lika många individuella timlöner för alla. Med denna enkla och självklara ändring i skattelagstiftningen uppstår tusentals följdverkningar, som ger största möjliga rättvisa åt alla.

TIDSKATTEN SÄTTER FART PÅ EKONOMIN
I den nya ekonomin baserad på tidskatt, kommer löntagarens disponibla inkomst och köpkraft, alternativt självfinansieringskapacitet, skattefri övertid medräknad, att bli avsevärt högre än i det nuvarande systemet. Detta minskar såväl sociala transfereringsbehov som statligt lånebehov, vilket sänker både statsskulden och löntagarnas lånebehov. När bankerna inte får låna ut lika mycket pengar som tidigare tvingas de sänka sina räntor. Då börjar industrins hjul att snurra igen, näringslivet får fart, konkurrenskraften och exportkapaciteten ökar p.g.a. sjunkande tillverkningskostnader och kapitalkostnader, handelsbalansen förbättras, valutareserven stärks och statsinkomsterna ökar eftersom skattebasen breddas. Allt detta sker trots att skattetrycket minskar, människor blir självfinansierande och transfereringsbehovet minskar. I och med att tidskattesystemet etableras har vi också infört stimulanser för arbetsvilja och initiativ genom att det lönar sig att arbeta.

TIDFAKTORN GÖR EKONOMIN BEGRIPLIG
”Trolleriet” med ekonomi i dagens finansvärld har sitt ursprung i att det saknas ekonomisk värdebas som absolut korrektiv. Dagens ekonomi går inte att begripa eftersom det inte finns några beständiga regler. Ekonomi är ett spel liknande Svarte Petter, fast reglerna ideligen ändras under spelets gång. Inga mätsystem som är subjektivt konstruerade kan begripas av en rationellt tänkande människa och därför kan en icke produktivt arbetande människa bli miljardär på att spekulera i aktier och valutor, vilket i själva verket är ett parasiterande på realproduktiva människors arbetsresultat. Och, vilket är viktigt att notera: spekulation är inget arbete, utan ett spel om arbetsfria värden där de som spelar inte arbetar fram dessa värden själva. Beteckningen på denna falska ekonomi är krematism, en beteckning Aristoteles lär ha myntat.

När det gäller räntorna så tvingas även individer som inte har några lån att betala räntor. Priset på alla varor och tjänster innefattar nämligen räntor i flera bakomliggande led och dessa räntor skickas vidare till konsumenten som till sist får betala räntorna i priset; på varor i snitt 30 %, på tjänster runt 50 %, i hyror mellan 35 och 86 % beroende på byggnadsår. Den högre räntan gäller nybyggnationen. Genomsnittligt ligger hyresräntan på ca 56 %.

Om räntan kunde pressas mot noll skulle alla priser kunna halveras. Detta är möjligt med hjälp av tidskattesystemet. Köpkraften skulle fördubblas bara genom räntans frånvaro. Den begränsning av skattebördan som den tidsberäknade skatten åstadkommer stärker ytterligare individens försörjningskapacitet. Till detta bör komma en ny lag som fastslår individens äganderätt till sitt eget arbetes resultat (lönen), minus den tidskatt han/hon i likhet med alla andra måste betala.

Genom att använda ett objektivt fixerat mätsystem kan även en statsbudget bli begriplig och fysiskt fattbar för gemene man, då statsbudgetens omfattning kan avläsas i tidsfaktorer.

Tidskatten avskaffar skatteövervältringen som idag yttrar sig så att de lågavlönade betalar mer skatt än de högavlönade mätt i tid. Lågavlönade får alltså betala de skatter som de högavlönade undandrar sig.

Vill vi ha ekonomisk rättvisa och alla tidskattens positiva verkningar (!) – ja, då är det bara att i demokratisk ordning kräva införande av tidsberäknad skatt (timskatt = tidskatt).

ÖVERTIDSARBETE ÄR BEGRÄNSAT
En grundprincip i tidskattesystemet är att varje löntagare som fullgjort sin del av samhälls-avgiften därefter inte betalar någon ytterligare skatt på övrig arbetstid. Antalet arbetstimmar som behöver tidbeskattas fastställs varje år av finansministeriet på grundval av statsbudgetens storlek, de inkomna timlönedeklarationerna och den beräknade medeltimlönen. De möjligheter till expansivt nyföretagande som tidfaktorekonomin genererar och som ökar efterfrågan på arbetskraft, avskaffar arbetslösheten varför praktiskt taget ingen behöver befara att sakna arbete. Om företaget där man normalt arbetar inte har utrymme för övertid kan denna tas ut som skattefritt tillfällighetsarbete på annat håll.

Övertidsarbete är av hälsoskäl och i viss mån konjunkturella orsaker reglerat och begränsat. Den absolut högsta gränsen för övertidsarbete en enskild dag är 4 timmar. Ett visst år kan t.ex. det tillåtna övertidsarbetet uppgå till 115 timmar (= en halv timme per arbetsdag). Dessa timmar kan tas ut på olika sätt med den begränsningen att en enskild dag aldrig får överskrida mer än 4 timmars övertidsarbete. Man kan då arbeta övertid på det egna arbetet, vilket torde vara det vanligaste, eller arbeta med annat på någon annan arbetsplats. Man måste i det senare fallet ha ytterligare ett timlönekort, vars timlön dock inte får överskrida den ursprungligt deklarerade. Alla arbetade timmar måste tidredovisas, även de skattefria, dels för att hålla kontroll på landets ekonomi rent statistiskt, dels för att arbetsgivaren skall få göra motsvarande avdrag för löneutbetalning från företagets lönekonto.

Övertidstimmarnas praktiska betydelse kommer att vara störst direkt efter övergången till tidskattesystemet då alla krafter kommer att behöva tas i anspråk för att konsolidera systemet och bringa det ekonomiska läget i balans med såväl det statsfinansiella läget som med människors berättigade behov av livskvalitet.

JU MER DU TJÄNAR DESTO LÄGRE PROCENTUELL SKATT
Vid fullgjord normalarbetstid i de olika timlöneklasserna utgår maximalt 45 % som tidskatt, varefter all annan prestationslön är skattefri. Den totala skatteprocenten faller vid ökande inkomst från skattefria arbetstimmar och övertidsarbete.

Skatten minskar alltså i förhållande till årsinkomsten ju mer man tjänar förutsatt att inkomstökningen härrör från övertidsarbete och arbete utanför normaltidsarbetets tidskatt. Detta blir första gången i historien som låglönare betalar lägre skatt vid högre årsinkomst. Trots den skenbara paradoxen, blir det dock fortfarande helt rättvist eftersom alla betalar exakt lika mycket skatt räknat i tid.

BBT = BASBEHOVSTÄCKNINGSGARANTI
I de fall då en löntagare inte kan fullgöra hela det beräknade normaltidsarbetet p.g.a. sjukdom, föräldraledighet, sabbatsår, utbildning eller annat giltigt skäl, utgår basbehovstäckningsgaranti, som är ett garantibelopp avsett att täcka våra basbehov.

Bbt kan uppdelas i två funktioner:
1. Ett korttidssystem (premiesystem) som man får bekosta själv och som ingår i samhällsavgiften.
2. Ett långtidssystem när man blir frånvarande längre tid p.g.a. sjukdom etc. I detta fall ersätter den allmänna bbt-försäkringen. När man blir frisk igen, får man fylla på kortidsskyddet till sin fastställda nivå. Detta belopps storlek är en förhandlingsfråga, som i den framtida blomstrande samhällsekonomin kan vara frikostigare än dagens socialnorm (existensminimum). Vanligen blir bbt relaterat till den ordinarie timlönen. Det betyder att bbt ersätter inkomst som uteblivit genom giltig frånvaro från arbetet.

Var och en uppbär sin egen försörjningsplikt
En förutsättning för att man skall få basbehovstäckningsgarantin utbetalad är att arbetsfrånvaron är giltig, d.v.s. att man av olika anledningar inte kan arbeta (till följd av sjukdom, graviditet, föräldraledighet, studier, etc).

Detta kan givetvis uppfattas som en inskränkning i den personliga friheten – ett försörjningtvång, om man vill använda ett skarpt ord – men det handlar egentligen bara om en enkel solidaritets-princip. Om man väljer att leva på bidrag i stället för att arbeta tvingar man ju andra att upprätthålla den egna försörjningen. Den så kallade medborgarlönen, som vissa föreslår, är således inte förenlig med tidfaktorekonomins tankar. Man kan därför säga att det i tidsfaktorekonomi bör föreligga försörjningsplikt för alla människor, utom för dem som av olika giltiga skäl inte kan göra detta. Varje arbetsför medborgare har således försörjningsplikt för sig själv och behöver därför finna ett lämpligt arbete. Några problem att hitta passande arbetsuppgifter kommer dock inte att finnas i en tidfaktorekonomi. Ett överflöd av arbeten kommer nämligen att bli tillgängliga inom alla yrkesområden.

I dag blir människor ofta deprimerade och handlingsförlamade till följd av stordriftens själsdödande tempoarbete eller arbetslöshet p.g.a. rationaliseringar, vilket är en helt normal reaktion. Denna framkallas av att förväntans uppfyllande nekas, d.v.s. den förväntan på belöning för en uppoffring, arbetsinsats, försakelse som individen gör, inte motsvarar individens förväntan. Får man aldrig tillräcklig belöning för sin uppoffring och livsplanering, tappar man livsviljan vilket börjar med depression.

Förväntan kan variera beroende på det politiska tryck individen lever under. Längst ner på skalan befinner sig slaven vars vilja att överleva tvingar honom att utföra det arbete som avkrävs honom intill gränsen för fysisk kollaps. Längst upp på skalan befinner sig slavägaren vars krav på vinst får honom att av de mänskliga ”produktionsenheterna” framtvinga högsta möjliga avkastning, – intill, eller över gränsen – för individens kapacitet. I det läge då produktions-enheterna består av mänskliga individer och tillgången på slavar är övernog t.ex. krigsfångar/ koncentrationslägerfångar kan kraven drivas över ”produktionsenheternas” prestationsförmåga, och deras död utgör inte något hinder för kravens tillgodoseende.

I den ohämmade kapitalismens värld kan kraven på avkastning drivas hur långt som helst utan hänsyn till individerna eftersom dessa ersatts av robotar och automation och individerna blivit arbetslösa. Människornas överlevnad är i båda fallen ointressanta för ägaren till produktions-medlen som lämnar människorna att gå under. Fenomenet uppstår i både kapitalistiska och totalitära samhällen.

Motsatsen är alltså ett ickehierarkiskt, realt rättvist samhälle där människors levnadsstandard utgör målet för den förda politiken, utan avsikt att berika makthavare och kapitalägare på medborgarnas bekostnad. Detta kan endast uppnås i ett samhälle där människorna själva är sina egna ledare och multiindividuellt är ägare till produktionsmedlen. Ett sådant samhälle har aldrig tidigare funnits, men är en möjlighet i en tidfaktorekonomi.

Eftersom alla hittillsvarande samhällen varit uppbyggda på subordination, alltså; ledare-och-lydaresamhällen, har under årtusenden denna struktur konsoliderats, varför man måste räkna med att det kommer att ta sin tid att balansera ut de olägenheter en sådan samhällsordning framkallat och att fostra individer till eget ansvar och insikter om livsvillkorens samband – att med många parallellgående aktiviteter, psykologiska och naturvetenskapliga kunskaper bygga upp fria människor. Arbetslösheten kommer av helt naturliga skäl att upphöra när tidskattesystemet konsolideras eftersom initiativ och investeringar lönar sig och skapar otaliga arbetstillfällen i samhället. Människor kan då finna sin rätta yrkesroll och känna tillfredsställelsen av att arbete lönar sig.

I nästa steg ökar efterfrågan ytterligare p.g.a. de sjunkande priserna och genom att möjligheter till skattefri övertid uppstår för löntagarna. Löntagarnas köpkraft stärks därmed ännu mer, vilket ökar efterfrågan ytterligare och ger tillfälle för andra företag att sälja sina produkter och nyanställa arbetslösa. Detta ökar i sin tur statens skatteunderlag, varvid skattetrycket kan sänkas. Löntagarnas självfinansieringsgrad ökar då, vilket innebär att lånebehovet minskar och då sjunker även räntan, varvid investeringarna i nyföretagande ökar; det blir billigare att producera och priserna pressas ytterligare. Detta är detsamma som högre köpkraft för samma pengar. Det ser ut som motsatsen till inflation, d.v.s. deflation, vilket det i realiteten inte är. Prissänkningen beror i första hand på en minskning av prisets räntedel och minskade kapitalkostnader.

RISK FÖR ÖVERHETTNING
Det är inte möjligt att på samma sätt som i de fysiska måtten/värdebaserna ge själva penningen ett stabilt värde. Guldmyntfot fungerade hjälpligt så länge guldet hade ett stabilt värde. I dag håller guldet på att tappa sin exklusivitet och har bara ett praktiskt/tekniskt värde, företrädesvis som plätering i elektroniska kretsar genom sin obenägenhet att oxidera. När också penning-mängden idag inte uteslutande cirkulerar som sedlar och mynt, utan som värdepapper och inte minst som siffror i en dator, måste man gå en annan väg. Därför måste man göra regelverket för penningsystemet entydigt, vilket är möjligt genom att använda samma metod för skatt som för lön. Man får lön relaterat till arbetstid. Skatt/samhällsavgift skall naturligtvis följa samma princip.

Ekonomisystemet och penningmängden måste korrelera med realproduktion och människans biologiska/fysiologiska värdebaser. Människans fysiologiska värdebaser är i stort sett likartade, d.v.s. alla blir trötta av arbete, vi måste sova och vi måste ha rekreationstid för att orka med de påfrestningar samhället pålägger oss. Allt detta måste rymmas inom dygnets 24 timmar. Därför skall skatt uttagas relaterat till åtgången tid, så att alla skall betala lika många timlöner i skatt. Tiden är det enda som är exakt lika för alla och lika viktig för alla.

När köpkraften ökar kan det finnas tendens till inflation. I tidskattesystemet kommer dock den höjda köpkraften från ökande realproduktion, varför pengar och varor balanserar varandra. Här måste vi alltså efter en tid ingripa med korrigeringsåtgärder för att motverka överhettning, något som i första hand bör röra sig om kortare arbetstid.

Den rätta politiken är naturligtvis att vi manövrerar ytterst försiktigt och undviker alltför snabba förändringar. Då slipper vi också ifrån starka deflationstendenser. Så småningom kommer vi i paritet med världsmarknadspriser. Skulle vi vilja så kan vi genom automatiskt ökande produktivitet (automation och robotisering) pressa världsmarknadspriserna och bli världens effektivaste industri- och exportnation.

HUR MAN BLIR MILJARDÄR
De flesta människor har litet eller inget begrepp om hur mycket en miljard kronor är. För att göra det fattbart brukar jag använda följande beskrivning: Om en person tjänar så mycket att denne efter att ha betalt skatter, räntor, avgifter, sin hyra, sin egen försörjning, omkostnader, m.m. ändå kan spara en miljon kr varje år, så har vederbörande en tämligen god inkomst, eller hur? För att få ihop till en miljard måste han/hon arbeta i tusen år. Det säger sig själv att ingen kan arbeta ihop en miljard. Det måste ske på annat sätt; nämligen genom spekulation. Spekulation innebär alltid att pengar omfördelas från dem som utför realproduktiva sysslor till dem som inte arbetar. Vi har flera miljardärer i Sverige.

VARFÖR KORTARE ARBETSTID?
Som jag beskrivit tidigare kan alltså vinstkapitalet stanna i det egna företaget och kan användas för investeringar till optimal kapacitetsnivå. Detta medför möjlighet till kortare arbetstid, som ju är en livskvalitet i sig, men som också kan användas till mycket annat: rekreation, förkovran, sociala kontakter, kulturella aktiviteter och många andra intressen. Också av psykologiska skäl är en arbetstidsförkortning intressant. Experiment med sänkning av arbetstiden har på senare år visat att kortare arbetstid (inom sjukvården och verkstadsindustrin) inte alls behöver sänka produktiviteten, på sikt snarare tvärtom, eftersom anställda inte stressar och överanstränger sig lika mycket som tidigare. En förkortning av arbetstiden leder till bättre hälsa psykiskt och fysiskt, psykosomatiken minskar, sjukfrånvaron sjunker etc.

För övrigt är den verkliga arbetstiden i nuläget efter generell sjukfrånvaro mindre än 1.600 timmar, varför ingen praktisk skillnad i verklig arbetstid uppstår. Vi räknar då med att människors sjukfrånvaro kommer att minska med anledning av kortare arbetstid eftersom motsatsen inträffar vid längre arbetstid.

En intressant sekundäreffekt i sammanhanget är att psykosomatiken kommer att minska när stressen minskar och människor mår bättre, får tillbaka framtidshoppet och kan planera sin tillvaro ekonomiskt och socialt. Psykosomatiken svarar i dagens läge för runt 80 % av vårdkost-naderna. Med psykosomatik menas att människor reagerar med fysiska sjukdomar som följd av psykisk stress och utbrändhet, vilket ofta orsakas av ökade krav och påfrestningar, arbetslöshet, ekonomiska försörjningssvårigheter och dess följdeffekter, familjeproblem och skilsmässor, bostadsbrist, existentiell oro, karriärjakt etc.

De psykosociala påfrestningarna leder till nedsatt immunförsvar, varvid kroppen inte kan svara med självläkning som normalt och den första krämpan utlöser en lång rad av följdsjukdomar. Vårdapparaten blir därmed överbelastad och de nedskärningar av vårdkostnaderna som politikerna i våra dagar svarar med för att hindra ökande utgifter i statsbudgeten förstärker effekterna, d.v.s. människor får ännu mer bekymmer och sjukdomar och kriserna fördjupas ytterligare.

ÖKAT VÄLMÅENDE FÖR ALLA
Av det ovanstående kan vi dra slutsatsen att hälsoläget i landet kommer att förbättras dramatiskt om tidskattesystemet införs. Full sysselsättning och ett expanderande näringsliv ger ekonomisk trygghet, vilket resulterar i socialt välmående och därmed stärkt immunförsvar. I ett sådant läge får tillvaron större mening för varje individ som då kan planera sitt liv och utveckla sin specifika begåvningsprofil. Lyckliga människor får mindre motivation för sprit och narkotika-missbruk och den självförstörande drivkraften kan växlas till konstruktiv utveckling. Det ökande psykiska välmående som uppstår hos flertalet individer förlöser kreativitet och initiativ som tidigare legat blockerade och outnyttjade. Detta startar en ofantlig mängd nya aktiviteter till gagn för samhällets stabilitet, styrka och uthållighet.

Med ett utbyggt och konsoliderat tidskattesystem kommer arbetstiden att successivt minska till en nivå som ger människor mer tid för social samvaro. Vi kan utan vidare konstatera att den arbetsbelastning som dagens människa är pålagd är ett onaturligt tillstånd. Inte ens jägar- och samlarsamhällets människor för 10 000 år sedan arbetade så mycket som den moderna människan gör. Vi har nämligen inte utvecklat någon större biologisk arbetskapacitet under denna evolutionärt korta period, utan befinner oss fortfarande på en nivå som det tar evolutionen miljontals år att uppnå.

Den enorma produktionsökning som modern teknik medfört borde innebära att arbetstiden kan sänkas till biologiskt korrelerade hälsosamma nivåer. Detta har dock inte hänt, i stället har den moderna tekniken medfört större (!) arbetsbelastning, trots att det borde vara tvärtom. Det är uppenbart att det föreligger ett allvarligt systemfel i denna utveckling.

Systemfelet är återigen den konstaterade bristen på värdebas i ekonomin. Den kausalkedja som blir den naturliga följden av tidvärdebasens integration i ekonomins skattedel leder till kortare arbetstid som en av tusen andra effekter. Då kan inte bara den materiella välfärden förbättras, utan även de psykosociala förhållanden, som i dagens läge belastar människor utöver deras naturliga kapacitet och driver oss in i stress, hjärtfel, magsår, depressioner, neuroser, psykoser, psykosomatiska sjukdomar och inte minst den sociala upplösning som samhället drabbas av i allt större utsträckning med skilsmässor, brottslighet, drogmissbruk och andra destruktiva kompensatoriska beteenden som följd.

HUR INFÖR VI SYSTEMET?
Ett enkelt sätt att införa tidskattesystemet skulle kunna vara att använda en metod med stegvis ökande tidsintervall under arbetsåret, inom vilket tidskattemodellen praktiseras. Dessa perioder skulle sedan jämföras med resterande årsarbetstid då det gamla systemet tillämpas. Första året kan vi börja med två månader, det andra året fyra o.s.v.

Eller också kan vi första året börja med att införa det nya skatteförfarandet enbart med avseende på inkomstskatten samt frysa alla andra skatter, vilket ligger närmast till hands. Varje kommande år kan vi sedan inkludera några av de andra skatterna eller låta dem avsomna med anledning av att statsinkomsterna ökar och statsutgifterna minskar. Vi kan då genomföra tidskattesystemet på 6–12 år och alla ges tid och möjlighet att avveckla ofördelaktiga arrangemang och anpassa sig till det nya systemet. Denna metod skulle ge utrymme för utfallsstudier, korrigeringar och infasning samt i motsvarande grad avveckling av den gamla ekonomiska oordningen.

Ovanstående förslag är kanske inte heltäckande, även om det innehåller de viktigaste ingredienserna som krävs om förändringen skall bli funktionsduglig inom rimlig tid. Många omedelbara problem kan uppstå, vilka är relaterade till det gamla systemets brister, men som dess bättre är av övergående natur.

ETT LITET SAMMANDRAG AV SYSTEMETS ÅTGÄRDER OCH EFFEKTER.
1. Alla skatter utom tidskatt avskaffas. Preventivskatter (exempelvis sprit och tobak och andra utsläppsskatter) kan kvarstå tills vidare.
2. Hindren för näringslivet bortfaller. Det blir enklare att starta företag och nyanställa, vilket sänker arbetslösheten.
3. Tidskatten medför att alla bidrar med lika många timlöner för att betala skatt. Köpkraften ökar när en tidsgräns för skatteuttag införs. Dagens skatteövervältring på de fattiga upphör. Skatteplanering blir dessutom omöjlig.
4. Alla arbetstimmar utanför tidskatten är skattefria. Övertid är följaktligen skattefri, men utgår med högst samma belopp som den ordinarie timlönen. Därigenom påverkas inte produktionskostnaderna. (Undantag: Beordrad övertid kan i vissa lägen ersättas med lönetillägg).
5. Människor får behålla större del av sitt arbetes resultat än tidigare och kan spara ett
överskott, som gör att det blir möjligt att självfinansiera konsumtion, investeringar och
utbildning i högre grad än tidigare. Därmed minskar lånebehovet.
6. Bankernas utlåning minskar med motsvarande belopp som individerna ackumulerat, varför räntan måste sänkas för att locka nya låntagare. Om andra möjligheter till lån inte ges kan staten genom sparkassorna åläggas skyldighet att bistå med räntefritt riskkapital till konstruktiva projekt, vilket skapar arbeten.
7. När räntan börjar sjunka blir det allt billigare att investera och skapa nya jobb. Arbetslösheten kan avskaffas och skatteunderlaget ökar, varvid skattetrycket och arbetstiden kan sänkas.
8. Lägre ränta minskar statens räntekostnader på statsskulden (14 miljarder för varje
procentenhet). Samtidigt sjunker statens upplåningsbehov i takt med att bidragskostnaderna för arbetslöshet etc. minskar och människors motsvarande inkomster ökar.
9. Med full sysselsättning ökar statens skatteinkomster och statsskulden kan amorteras. Detta sänker räntan dramatiskt och gör valutan stark.
10. Nya investeringar till lägre kapitalkostnader sänker priserna, ökar nyföretagandet,
produktionskapaciteten och exporten ökar, vilket ger exportinkomster, förbättrad
handelsbalans och större valutareserv.
11. Importbehovet minskar, kvaliteten ökar, konkurrens stabiliserar priserna.
12. Missbruk, social brottslighet och psykosomatiska sjukdomar minskar.
13. Ingen bostadsbrist, låga hyror, eget bostadsägande och delägarskap i företag.
14. I den nya samhällsformen ökar verkningsgraden. Detta ger: resurshushållning, recirkulerande produktion, kretsloppssamhälle, upphörande miljöförstöring, hög livskvalitet, ny teknik, mängder av nya ekologiska uppfinningar.
15. Tidskatten upphör efter livsarbetstidens utgång. Pensionärer betalar alltså ingen skatt.
16. Basbehovstäckningsgaranti (bbt) ersätter alla bidrag.

Allt detta endast genom att införa en värdebas med absolut korrektiv – tidfaktorn i skattesystemet. Ovanstående urval är endast en liten del av tusentals förbättringar. För att en verklig förändring skall komma till stånd måste en plattform för en ny politik skapas, en politik som har ambitionen att ge rättvisa åt alla i samhället och planerar för uthållighet. Den som ställer upp för ett sådant initiativ hjälper inte bara sig själv, utan också alla andra i samhället till rättvisare livsvillkor.

GÅR DET GÅR ATT FUSKA I TIDFAKTORSYSTEMET?
Ex. Man tänker sig att man deklarerar en låg timpenning, men får en betydligt högre. Därigenom kan både arbetsgivare och anställd tjäna på bedrägeriet, tror man. Vi måste då se på de regler som skall gälla för företag. Företagets alla inkomster måste faktureras genom sparkassan och betalningen sätts in på ett skattefritt konto, ur vilken alla i företaget får sin lön kvitterad mot tidsredovisning samt att giltiga investeringar skattefritt tas ur samma konto.

Tidsredovisningen sköts med dator och går dagligen från företaget till skatteverket (och sparkassan) som båda är uppkopplade till företagets sparkassekonto. Tidsredovisningen kräver fysisk närvaro, och om man nu skulle behöva det – en rad identifikationskontroller med personliga koder som kan göras hur rigorösa som helst.

När pengar tas ut från sparkassekontot kvitteras detta mot tidsredovisningen, vars personliga villkor för varje individ redan finns i sparkassans dator. Utebliven tidsredovisning spärrar utbetalningen. Kan detta på något okänt sätt kringgås, föres uttaget på företagets högsta lönedeklaration, oftast företagsledaren.

Man kan ju också tänka sig det osannolika att företagaren tar av egna pengar och betalar lönen som en gåva. Men då har ju redan tidskatt dragits på dessa pengar och arbetsgivaren måste föra detta uttag på sig själv. Arbetsgivaren får vanligtvis inte ta ut övertidsersättning, men kan själv bestämma sin timlön. Rimligtvis vill man hålla denna optimerad (lägsta skatt och största möjliga inkomst) och arbetsgivaren har ingen rationell anledning att betala någon av egna pengar då det höjer hans egen skatt och han inte får någon fördel av detta obegripliga beteende. Den person som på detta osannolika sätt fått pengarna har inte gjort någon tidsredovisning på sig själv, vilket skatteverket naturligtvis undrar över, om inte heller någon sjukfrånvaro anmälts. Sjukfrånvaron måste naturligtvis också tidsredovisas och bekräftas av läkare etc. Att hålla ett bedrägeri igång med så många inblandade parametrar blir mycket krångligt och opålitligt som bedrägeri betraktat.

Man kan ju också fråga sig varför man vill fuska när man tjänar mycket mer än man tidigare gjort. Om höga skatter leder till skattesmiteri, så borde högre löner och låga skatter leda till att benägenheten att fuska minskar i motsvarande omfattning, i synnerhet som skattetrycket generellt minskar markant.

Det finns inget som hindrar att det gamla och det nya systemet körs parallellt. Vi i det nya systemet blir glada om ni i det gamla ”systemet” vill betala mer skatt än nödvändigt. Det minskar skatterna i det nya systemet ännu mer. Om företagaren ändå på något sätt kan betala pengar till löntagaren utan tidskvittering, så måste pengarna komma från olaglig verksamhet av något slag.

Detta ligger utanför tidskattesystemets kontrollmöjligheter. Tidfaktorsystemet gäller när pengar fortfarande används som betalningsmedel. Om fusk kan konstateras, kan det ultimata hindret då bli att pengar upphör som betalningsmedel och endast kontokort blir giltig köpmetod. Då har man minskat privatbrottslig verksamhet, men samtidigt öppnat för omfattande ekobrottslighet, plus att man infört totalitarism. Förlust av friheten är ett högt pris för att stävja onödigt fusk.

TIDFAKTOREKONOMI ÖPPNAR NYA MÖJLIGHETER
Man får inte glömma att ett tidskattesamhälle erbjuder så enormt många fler möjligheter att tjäna pengar än dagens samhällsordning. Varför skulle man riskera att gå miste om detta bara för nöjet eller spänningen att begå brott och därigenom kanske fördärva sin framtids möjligheter att förverkliga de drömmar man en gång hyste, att göra karriär inom sitt specialområde? Framtidens utformning beror på vad människor beslutar sig för att göra i nuet. Som jag tidigare påpekat föreligger med tidskatt den fantastiska möjligheten att styra framtiden med personliga initiativ och engagemang i stället för att behöva gräma sig över alla de orättvisor man utan egen förvållan drabbats av i det gamla ”systemet” och vilka man inte kan göra ogjorda.

I dagens ”system” blir man utlämnad i en deklarationskalender där vem som helst kan se hur mycket man tjänat, vilket kan fresta vissa människor som är benägna att begå brott. I tidskatte-samhället finns det ingen sådan kalender och ingen vet hur mycket pengar någon har. Dessutom kanske det är klokt att hålla sina pengar tillgängliga i sparkassor för att undvika risken att pengarna skingras. Den deklarationskalender som blir aktuell i det nya systemet innehåller endast en uppgift, nämligen timlönen. Hur mycket pengar man har framgår inte. Och det anser jag ingen har med att göra, inte ens staten, om den vill kalla sig demokratisk. Har man fullgjort sina skyldigheter i likhet med alla andra medborgare, så har man fullgjort sin samhällsskyldighet och därmed jämnt.

Ibland hävdas från vänsterhåll att priser borde variera med anledning av olika inkomster, vilket jag finner obegripligt. Då är det förnuftigare att objektivera lönesättningen så att svinget mellan höga och låga löner med tiden kan fås att minska. I dag är vissa löner alltför låga i förhållande till uträttat arbete, liksom andra är för höga. Produkter av olika slag har fasta kostnader som måste täckas i priset plus att det måste finnas en rimlig vinst om det skall finnas något motiv att driva verksamhet. Alla priser som ligger över eller under detta gränssnitt är felaktiga. Sedan kan man inte bortse från hur vi individer samverkar och handlar på en s.k. marknad genom tillgång och efterfrågan. Konkurrens på lika villkor för alla kommer att hålla tillbaka både kostnader och priser jämfört med den monopolistiska marknad som råder i dag och som verkar i motsatt riktning med alla negativa följdverkningar detta medför.

De största prisökningsmekanismerna härrör från dagens beskattning, fiskala avgifter, inflation, bankräntor och vinster, av såväl synlig som osynlig karaktär, vilket är de mest påtagliga hindren för demokratisk ekonomisk utveckling och mest angeläget att eliminera. En annan prisökningsmekanism är den genom det gamla ”systemet” framodlade girigheten: vinstmaximeringen, – sämre kvalitet till högsta möjliga pris. Alla dessa negativa företeelser motarbetas effektivt av tidskattesystemet och därmed har vi givit en positiv injektion för det realproduktiva näringslivet och den ekonomiska infrastrukturen i landet, innebärande köpkrafts- och välfärdsökning och inte minst ekonomisk trygghet för alla utan att någon med rätta kan påstå sig vara orättvist behandlad.

Dynamiska effekter innebär kedjor av kausaleffekter som uppstår när riskkapital blir personlig egendom som kan satsas i nya företag och projekt etc. Det måste fastslås att den gamla industrialismens kapitalkrävande investeringar inte kunde genereras av småfolket och egen-företagare. I dag är tekniken så utvecklad och sofistikerad att den ekonomiskt är tillgänglig även för små företag och blygsamma investeringar. Förutsättningarna för en helt ny industriell struktur är i dag helt annorlunda än i början av 1900-talet. Nu gäller nya ideer och uppfinningar som utvecklingsfaktorer. Samma sak gäller naturligtvis för politiken.

Det är bara människan som inte förändrats de senaste 50 000 åren, vilket man naturligtvis måste ta hänsyn till. Människans kognitiva resurser håller nu på att bli otillräckliga för den nya tidens krav. Därför är det viktigt att tekniken anpassas till människans förutsättningar och inte tvärtom som fallet är i dag, om en existentiell katastrof skall kunna undvikas. Gårdagens psykopatiska och bakåtsträvande maktmänniska, utvecklad genom djungelns lag, måste stå tillbaka för den konstruktiva uppfinnar- och upptäcktsbenägna moderna människan. Här kan man tala om ett verkligt paradigmskifte.

Det finns utrymme för politik även efter ett genomförande av tidskatt, men denna politik måste nödvändigtvis vara grundad i förstånd och sunt förnuft, befriad från särintressen, d.v.s. korrelera med av naturen givna objektiva förutsättningar.

FIXERADE VÄRDEBASER
Pengar är ett bytesmedel och basen i ett mätsystem för värden inom produktion–distribution–konsumtion. Det måste precis som andra fysiska mätsystem med värdebaser som meter, kilogram, liter och sekund vara beständigt från dag till dag – ja, över årtusenden för att kunna fylla sin uppgift. Tänk själv vad som skulle hända om metermåttet inte vore stabilt. Vi skulle inte kunna bygga något som tog längre tid än 10 minuter! Detsamma gäller förstås även de andra måtten inom sina användningsområden.

Om staten tagit på sig uppgiften att ge ut pengar och hålla penningvärdet stabilt, så kan penning-värdet inte tillåtas att till synes planlöst fladdra omkring som det gör i dag. Här är det frågan om ett ekonomiskt systemfel. Detta går att rätta till genom att införa den oföränderliga tidvärde basen i ekonomins skattedel. Vi uppnår då stabilitet i ekonomin och kan med enkla medel balansera penningvärdet och hålla det på en stabil nivå.

ETT FALSKT MÄTSYSTEM LEDER TILL FUSK, BEDRÄGERIER, STÖLD OCH UTPLUNDRING AV REALPRODUKTIONEN:
Manipulationerna med ekonomin har gått för långt. Utlåning mot ränta bygger på att människor har svag självfinansieringsförmåga, vilket staten och bankerna ombesörjer genom höga skatter och dito räntor. Om självfinansieringsförmågan stärks leder det i förlängningen till sjunkande ränta och spekulation blir mindre lönsamt. Det blir intressant att tjäna pengar på arbete eftersom det då lönar sig att arbeta.

I dagens ekonomi är det tvärtom. Man kan aldrig bli rik på att arbeta, det lönar sig helt enkelt inte. För att bli rik krävs istället en helhjärtad satsning på spekulation. Det håller förstås inte i längden. ”Om alla köper aktier behöver ingen arbeta” är inget bra förslag.

Från år 2000 är mer än halva svenska befolkningen inlockad i aktiespekulation med andras arbetsresultat, genom fondsparandet. Det blir en rejäl smäll i sinom tid och alla småsparare kommer att göra brakförluster som vanligt. Det nya socialdemokratiska pensionssystemet vilar också på aktiespekulation. Hur det rimmar med de gamla socialistiska teserna om arbetets helgd och spekulationens fördärv, frågar man sig.

GLOBALA DUBBELVALUTASYSTEM
En lösning som kan förhindra ett internationellt ekonomiskt sammanbrott innebär att alla nationer skaffar sig en nationellt intern icke konvertibel parallellvaluta för inhemska transaktioner. En separat internationell valuta gemensam för handel, export och import i ett globalt handelsområde kan senare skapas.

I dag kan den amerikanska dollarn, samtidigt nationell och internationell, som centralvaluta skaffa sig självtagna privilegier, men också blockera andra länders inre angelägenheter med bland annat omfattande arbetslöshet som följd. Glöm inte Vietnamkriget, när dollarn sjönk till 2:70 SEK och den ekonomiskt sammankopplade oljekrisen 1973. I framtiden kan euron ersätta dollarns roll och Sverige går då ur askan in i elden.

EMU fyller inget oegennyttigt rationellt ändamål, utan flyttar bara problemens upphov till en annan geografisk position och nya profitörer. I samman-hanget kan också nämnas att den svenska Riksbanken tar in c:a 6 miljarder i styrräntor till statskassan, vilket belopp tillfaller den nya Eurobanken, om vi går med i EMU. Risken för valutakrig mellan dollar och euro blir akut. Resultatet av ett förslag om parallellvaluta blir däremot ett socioekonomiskt lyft för hela världen. Förslaget är därtill starkt konfliktlösande.

Efter konsolidering av den nya ekonomiska modellen kan dubbelvalutasystemet kanske avvecklas och ömsesidig respekt för varje lands inre ekonomiska angelägenheter uppnås. Möjligheten att återgå till dubbelvalutasystemet vid tecken på ekonomisk oro finns alltid tillgänglig. Jag anser att det är ett oavlåtligt krav att alla folk och statsbildningar skall vara fria och suveräna. De skall därmed också äga rätt att kontrollera sina egna penningsystem och sina egna ekonomiska angelägenheter utan inblandning från yttre dominanta nationella valutor och valutaspekulanter.

BALANS OCH JÄMVIKT
Många frågar sig hur det blir med inflationen efter att tidskattesystemet införts och det är ett komplicerat ämne som jag skall försöka besvara, utan garanti för att det är fullödigt (dock utförligare i boken.) Förenklat kan man säga att eftersom tidskattesystemet är direkt kopplat till ett prestationslönesystem, så upphör spekulationsproblematiken, bl.a. till följd av ändrade ägandeförhållanden och att räntan pressas mot noll. Därigenom kommer det i stort sett alltid att finnas lika mycket pengar i omlopp på marknaden som det finns motsvarande täckning för i realproduktion. För att handskas med inflationsproblemet behövs då bara mindre justeringar av penningmängden, genom arbetstidsförkortningar eller ökade exportansträngningar.

Detta underlättas betydligt efter att tidskattesystemet införts, eftersom inkomstskillnaderna mellan människor minskar kraftigt och kapitalet sprids och fördelas jämnare över hela befolkningen. I dag är en del löner för låga, andra är för höga i förhållande till arbetsprestation och kompetens. Det pågår en oavlåtlig kamp om pengarna i samhället och de realproduktiva löneanställda är de ständiga förlorarna.

OLIKA ANLEDNINGAR ATT LÅNA PENGAR
Ett exempel på hyperinflation kan vi få om vi blickar tillbaka på Tyskland under Weimar-republiken (1923). Där kunde ett frimärke eller en tändsticksask till slut kosta miljarder Mark. Inte mindre än 39 pappersfabriker och 1783 tryckpressar gick dygnet runt för att framställa papperspengar. Till slut blev inflationens häxdans så vild att dollarn på Berlinbörsen steg med 613 000 Mark i sekunden. När folk fick lön rusade de i väg för att omsätta pengarna i varor som bara steg och steg i pris, från dag till dag, till slut från timme till timme. I mitten av november 1923 satte regeringen stopp för vanvettet och stabiliserade dollarkursen till 4,2 miljoner Mark, en kurs som var precis en miljard ggr så stor som den ursprungliga pariteten. Man införde då också en ny övergångsvaluta 1923 som kallades Rentenmark, vilken fixerades till en miljard (pappers) Mark. Rentenmark ersattes 1924 med Reichmark med samma värde.

Det klassiska inflationsexemplet uppstår när krigsfara hotar (inte sällan framkonspirerad av de finansiella intressen som tjänar på kriget), och en brådstörtad mobilisering kräver omedelbara ekonomiska utgifter. Detta fenomen är ett av de farligaste ekonomiska tillstånden en stat kan råka in i. Inflationen drabbar dessutom i huvudsak den inhemska befolkningen. När det gäller ”nödvändiga” inköp (vapen!) från andra länder måste man handla med ”riktiga” pengar, som måste upplånas utomlands. Detta har i alla tider ställt sig enkelt, då det alltid funnits spekulanter som står i kö för att låna ut pengar till konflikter och krig eftersom detta är deras mest lönsamma affärsverksamhet.

I båda fallen är det vanliga människor som får betala med skatter, penning-värdesförsämring eller räntor, oftast alla utgifterna, dessutom med sina liv. Statspolitikernas skuldsättning kan innebära att ett land tvingas avstå naturtillgångar som gruvor och skog samt infrastrukturella resurser som vattendistribution, energi- och kärnkraftsindustri o. dyl. till privata utländska intressen. I samband med Tysklands krigsskadestånd tog kreditorerna tyska realvärden i pant som säkerhet och järnvägarna, tullväsendet, till och med Deutsche Reichbank sattes under utländsk kontroll.

I samband med krig uppstår snabbt leveranshinder, vilket minskar produktmängden och urvalet av varor; – varubrist uppstår. När så pengarna konkurrerar om den knapphändiga tillgången på varor får vi varubristinflation och då dyker fenomenet svartabörshandel upp.

LÖSNING PÅ PROBLEMEN?
Tidskattesystemet rider spärr mot alla de ovanstående fenomenen genom sin integration av en värdebas i ekonomins skattedel. Realproduktionens resultat fördelas då rättvist och balanserar och korrigerar därigenom det ekonomiska systemets mekanismer. Penningmängden hålls i balans med varutillgången och räntan pressas mot noll genom den ökande självfinansieringsgraden i samhället. Detta ökar i sin tur investeringarna, vilket effektivt motverkar monopol och kapitalkoncentrationers uppkomst genom ränta-på-ränta-mekaniken.

Krig uppkommer inte sällan genom en kausalkedja där bl.a. utarmat näringsliv, arbetslöshet, svält, revanschism och framhetsat hat mot utpekade syndabockar, t.ex. etniska grupper, startar en konflikt som övergår i krig. Men eftersom tidskattesystemet eliminerar arbetslöshet, ger goda löner och låga skatter, hög efterfrågan och expansivt företagande, försvinner såväl svält som missnöje och en rad andra konfliktframkallande tillstånd samt naturligtvis inflationen! Försök att fram-provocera revolutionära stämningar misslyckas. Därigenom får tidskattesystemet också konfliktinhiberande effekter, vilket är nog så intressant.

DEL 2 =

Att ha makt över sina egna pengar

Götgatsbacken Sthlm Utdrag ur Sparkassan ”Kretsloppets” folder 1994 (Sparkassan startade 1992 men finns inte längre – trots det är detta värdefullt att läsa om vad människor kan göra själva). Bilden är inte från deras folder utan en ögonblicksbild från Götgatan i Sthlm hösten 2014.

”Vill man förändra något får man göra det själv. Ska det bli något resultat får det göras tillsammans med andra. Vi har startat sparkassan Kretsloppet, och det är inte enbart av ekonomiska skäl. Orsakerna är flera och har att göra med vad vi tror om och hoppas av framtiden. Den tekniska utvecklingen ökar fritiden.

En prognos säger att vi vid tjugohundratalets början enbart skulle behöva arbeta hälften så mycket som idag. Även om denna prognos visar sig vara optimistisk så är tendensen klar. Produktiviteten ökar som aldrig förr. En utökad fri tid, betyder att den tid då man har makten över sitt eget liv ökar. Men avgörande är förstås hur denna fria tid fördelas bland medborgarna. Ett samhälle där hälften är arbetslösa, marginaliserade, utslagna och utgör en rekryteringsbas av tjänare åt välbetalda med arbete, motsvarar inte vår förhoppning om framtiden. En någorlunda jämn fördelning av arbete och inkomster däremot, skulle skapa utrymme för självverksamhet.

För första gången i modern historia skulle inte lönearbete lägga beslag på huvuddelen av vårt verksamma liv. Med minskande arbetstid kan den frigjorda tiden fyllas med verksamheter utan ekonomiska mål som främsta syfte, verksamheter som berikar individen och gruppens liv; ägna sig åt ungarna, kultur, solidaritetsarbete, bildningsverksamhet, produktion av föremål och livsmedel, driva kooperativ för utbyte av tjänster mm.

Vi som tror på det världsliga paradiset måste också börja skapa alternativa strukturer, börja materialisera våra ideer om demokrati och solidaritet. På lite sikt kan vi inte lita till välfärdsstaten. Kapitalet, i form av banker etc, är inte mycket att hålla i hand när det blåser snålt. Ingen är okunnig om att spekulationsekonomins förlorare är vanliga skattebetalare och småsparare. Inget talar heller för att det inte skulle bli nya räntechocker eller bankkriser.

Målsättningen med sparkassan är att ta kontrollen över det egna livet. När valmöjligheten finns ska man träda fram och förändra sin situation och världen. Varje grupp, som har en slant att spara, kanske ett föräldrakooperativ, en bostadsrättsförening, en bysamfällighet, en idrottsförening eller ett kompisgäng kan starta en sparkassa. Den ekonomiska vinsten kan användas för billiga lån till medlemmarna eller användas i den egna verksamheten, samhörigheten stärks och oberoendet ökar.

Bankkrisen var hösten 1991 ett faktum; ett skrämmande uttryck för hur spekulations-ekonomin fungerar. Men redan innan det avslöjades hur bankerna använt spararnas pengar, att genom fastighetsaffärer bland annat blåsa upp hyrorna, var vi kritiska till hur bankerna fungerar. Där sitter en massa män, det är företrädesvis sådana, och tjänar pengar på vanliga människors behov av att ha sina sparmedel någonstans eller av att behöva låna. Bankerna tjänar oerhörda pengar på denna penninghantering och konkurrensen tycks minimal. Någon risk finns inte eftersom kapitalets stat garanterar täckning för kreditförluster.

Vi som grundat sparkassan har länge funderat över hur vi bygger det goda samhället; samhället där människor bryr sig om varandra och där människans alla resurser tillvaratas. Inga hittillsvarande samhällsrevolutioner har lett till detta goda samhälle. Det finns inga snabba vägar till den ljusa framtiden utan den kan endast nås när den breda majoriteten är delaktig i samhällsutvecklingen.

När den politiska och ekonomiska eliten i samhället eftersträvar globala eller internationella lösningar på framtidsproblemen typ EU, vill vi betona de enskilda individernas behov av kontroll över sina egna liv och de kapital de genererar. Varken staten eller kapitalet kan garantera framtiden, snarare tvärtom. Starka, kloka och aktiva människor i decentraliserade organisationsformer är den enda grund det goda samhället och framtiden kan bygga på. Genom att vi själva tar kontroll över vårt sparande och lånande uppnår vi bland annat följande:

  •  Banker och andra spekulationsinstutitioner kommer ej åt våra pengar. Vi motverkar spekulationsekonomin och skapar ett mindre kretslopp av penningflöde under vår egen kontroll.
  • Vi behåller de pengar som annars blir bankvinster.
  • Vi bestämmer gemensamt över vad våra pengar ska användas till. I stadgarna anger vi etiska principer för hur pengarna ska användas. Vi utesluter sådant som kan tänkas inkräkta på andra människors livsutrymme.
  • Vi ökar kontrollen över våra egna liv. Vi gör oss något mer oberoende av ett samhälls-system som vi har begränsat förtroende för.
  • Vi höjer vår egen kompetens. Genom att vi som medlemmar aktivt tar del i sparkassans arbete, lär vi oss att hantera en kassabok, att arbeta i en styrelse och att ta ansvar.
  • Vi tjänar pengar. Exempel: Håkan har ett amorteringsfritt huslån, (sju år till) med drygt 13 procents ränta på 300 000 kr. Lånet är på 40 år. Han betalar över 40 000 kr om året i räntor till banken. Genom att flytta över lånet till sparkassan kan han sänka sin årskostnad till 36 000 kr och bli av med lånet efter 10 år.

Sparkassan har en etisk paragraf som lyder : Lån beviljas till ändamål som direkt eller indirekt kan tänkas leda till en fördjupning av demokratin i samhället eller som kan tänkas stärka det personliga välbefinnandet utan att inkräkta på andra människors livsutrymme.” Deras kommentar till detta : Med våra pengar ska man inte kunna spekulera eller göra tvivelaktiga affärer. Det är tveksamt om vi skulle låna ut pengar för inköp av en bil om kollektiva färdmedel står till buds. Massbilismen måste stoppas. Den inkräktar på andra människors livsutrymme.

Hela iden bakom sparkassan Kretsloppet bygger på principen att enkelt är bäst. De förenklade rutinerna betyder att man kan sköta sparkassans ekonomi med relativt få arbetstimmar och även helt utan tekniska hjälpmedel. Kassan bygger på total öppenhet vad gäller medlemmars ekonomi. Alla medlemmar har tillgång till samtlig information som finns inom verksamheten. En absolut strävan i sparverksamheten är att organisationen ska plattas till och att så många som möjligt ska ta på sig olika uppdrag. Genom att låta styrelseposter cirkulera ökar vi delaktigheten i arbetet och känslan för organisationen. SLUT om SPARKASSAN KRETSLOPPET

———————————————————————————————-
Hade jag haft de miljoner som krävs för att starta en ny bankverksamhet idag så hade jag gjort det efter Sparkassans modell som det ena benet, det andra benet skulle handla om lokal ekonomi/lokala investeringar i de bygder där ett Sparkassekontor kunde startas.

TYVÄRR är det nog inte så enkelt att starta en Sparkassa idag. Inte ens termen Sparkassa verkar finnas längre, trots att sparkassan som fenomen funnits sedan 1800-talet…så var tog alla mängder av Sparkassor vägen? Det verkar som om kriminella människor började starta Sparkassor för att tvätta pengar utifrån och när Finansinspektionen upptäckte det så drogs svångremmen åt. Hur det gick med alla hederliga småkassor vet jag ej.

Det vi alla borde göra nu är att ta ut hela våra löner i kontanter och enbart handla med kontanter – för att motverka det påtvingade digitalsamhället där vi alla människor har blivit reducerade till shoppingenheter som kommersen och myndigheterna tillsammans vill ha hundraprocentig kontroll över. Vi borde alla hur som helst kvickna till och börja göra NÅGOT!
————————————————————————————————
LÄS OCKSÅ OM – En av de driftiga personerna i Sparkassan Kretsloppet som heter Thorsten Laxvik, han driver nu en gård i Ångermanland: Tjärnbotten
H
an har också satt ihop en bok om ”Rött kött på rätt sätt – för hälsa, miljö och levande landsbygd”

En uthållig värld behöver ett nytt ekonomiskt tänkande


IMG_1711

LÄS andra artiklar av Johan – i Din lokaltidning på nätet
eller hans blog: Lokal ekonomisk raket
och GOD BANKETIK

Text av Johan Sandwall 2006:
Låt oss en kort stund tänka oss att jorden vore befolkad med människor av Jesus kaliber. Om alla vore som honom, med sitt fantastiska kärleksbudskap, så skulle nog mänskligheten inte ha så stora problem. Då skulle givandet vara viktigare än tagandet. Vi skulle nog inte behöva militärer, poliser och domstolar t.ex. Även penningsystem, räntesystem, ägandekonflikter etc skulle vara onödiga och okända begrepp. Människokärlek, empati, omsorg och hänsyn skulle vara ledtrådar för människorna.

Jag tror att de flesta kan hålla med om påståendet i artikelrubriken. Dagens samhälle med sitt ekonomiska system, eller sitt ekonomiskt-politiska system som jag hellre kallar det, mår inte bra. Att jag kallar det just så beror på den bestämda uppfattningen att inga av våra ledande politiker har viljan att ifrågasätta det rådande systemet. Jag tror faktiskt att de har det alltför bra själva. Alla förslag från politiskt håll rör bara marginella ändringar, ingenting som ger vanliga människor nya rättvisa förutsättningar att förändra sin ekonomiska situation. Ett samhällssystem och ett samhällsklimat som lever upp till alla fina formuleringar i t.e.x FN:s deklarationer om de mänskliga rättigheterna måste ge människorna chansen att få kontroll över sina egna liv.

Alltför många är helt beroende av andras ägande. Deras bostäder och deras arbetsplatser ägs av andra människor. Deras frihet och självbestämmande kan då bli inskränkt till friheten att få leta efter ett lönearbete som förhoppningsvis ska kunna ge dem tillräckligt med pengar för att därigenom få möjligheter till viss valfrihet under livstiden. Det rådande samhällssystemet och samhällsklimatet, vill jag hävda, är istället präglat av sådant som fler och fler frustrerade människor, växande klyftor, miljöförstöring och maktmänniskors girighet mm.

En snabb slutsats skulle då kunna vara att byta ut maktmänniskorna. Riktigt så enkelt är det nog inte. Jag tror att vi måste införa ett nytt samhällssystem som både kräver ett, ska vi kalla det högre medvetande, samtidigt som det stimulerar människorna till att bete sig bättre mot medmänniskor och miljö. Ett sådant system måste också belöna människorna bättre så att de känner entusiasm, livslust och därmed en växande samhörighet med sina medmänniskor och sitt samhälle.

Tyvärr är det nog ytterst få om ens några som kan jämföras med Jesus.
Men vänta… kan vi inte hitta några ”öar” här på jorden där drivkrafterna är sådana som präglade Jesus liv!? Jodå faktiskt tror jag vi kan hitta dem inom (fungerande) familjer, släkter, föreningslivet etc. Vad är det då som är typiskt där som vi inte ser i det nationella eller globala samhället? Jo, i en familj kan vi hitta en balans där vi arbetar tillsammans i samverkan, där vi lever på samma materiella nivå. Vi kan starkt känna t.e.x att de extra hundralapparna som jag som familjeförsörjare råkat tjäna skulle göra störst nytta om vi köpte en ny jacka till sonen i stället för att jag går ut på krogen med arbetskompisarna! Vad är nu detta? Jo vi maximerar nyttan inom familjen och känner en stark glädje av att kunna bidra. Hade jag i stället gått på krogen och sedan bakfull morgonen därpå mött sonens ledsna blick över att tvingas gå till skolan i den gamla slitna jackan så hade jag nog både skämts och mått (extra) dåligt.

Det är alltså – vill jag påstå – andra drivkrafter i familjen än i de större ekonomiska konstellationerna. I familjen kan vi hitta begreppet lagom. Det är inte ett självändamål med maximala inkomster och levnadsstandard. Vi vill hitta en balans mellan arbete, fritid och gemensamma aktiviteter och att INGEN lämnas utanför.

Likadant vill jag hävda har vi det i den ideella föreningen. I alla fall i den ideala ideella föreningen! Där delar vi på arbetet och vi ställer upp med vår fysiska och intellektuella kapacitet utan att begära ersättning. Både i föreningen och i familjen har vi gemensamma projekt där vi ställer upp med – vadå? – jo vår tid, eller rättare sagt vår tid i kombination med vår kompetens. Ett enkelt exempel är att om familjen ska ut i trädgården och kratta löv på våren (dumt att kratta på hösten innan löven lämnat ifrån sig sin näring) – så arbetar alla tills trädgården är rensad och klar. Det är en självklarhet att pappa eller storebror som krattar dubbelt så fort som lillebror inte slutar efter halva tiden och låter lillebror jobba ensam bara för att hans kroppskrafter är lite svagare. Självklart jobbar alla tills krattningen är helt klar och sedan går man in och fikar och alla känner sig nöjda med att man deltagit efter bästa förmåga.

Lite som en parentes vill jag kort nämna hur våra stora bankkoncerner, som ju är veritabla vinstmaskiner arbetar. Dels kan de skapa pengar själva och dels går handläggningen av en låneansökan till så att först måste man bevisa att man har en bra ekonomi d.v.s redan har säkerheter (ung. förmögenhet) sedan får man låna! Paradoxalt nog betalar man lägre ränta om man har bättre säkerhet (är rikare) än om man har sämre säkerhet (är fattigare). Jesus ord om att ”åt den som haver skall varda givet” klingar tydligt i mina öron. Vi anar tydligt den stora skillnaden. Bankerna tar normalt inga risker. De har egentligen inget intresse av att låntagaren klarar att betala tillbaka enligt amorteringsplanen.

Ett positivt exempel kan dock vara Grameen Bank som ju överraskande och till min stora glädje fick Nobels fredspris 2006. Banken lånar ut mikrokrediter till kvinnor utan normala banksäkerheter. Över 2 miljoner kvinnor som slutit sig samman i grupper om 10 – 40 har fått hjälp till mindre investeringar som en symaskin, en ko, en mobiltelefon eller dylikt. Dessa enkla investeringar har ofta gett avgörande möjligheter till att skapa försörjning för den egna familjen.

Detta, det allra viktigaste för optimism och självkänsla, att få kontroll över sina livsbetingelser. Säkerheterna för lånen då? Kvinnorna går helt enkelt i borgen för varandra. De blir alltså ett positivt intresse att grannkvinnan lyckas i sina försök att försörja sin familj. Sådana drivkrafter är viktiga och måste uppmuntras. Själv hörde jag talas om Grameen Bank i slutet på 70-talet när den var nystartad. Nu har den alltså vuxit och har idag 2 miljoner kvinnor som låntagare.

Ytterligare ett positivt exempel kanske kan vara samhället Gnosjö med den s.k Gnosjöandan. I Gnosjö lever man så tätt att företagsliv, föreningsliv och privatliv hakar i varandra. Går det dåligt någonstans så blir många berörda. Man har helt enkelt funnit det naturligt att hjälpas åt. Man kan hjälpa en annan företagare med arbetskraft, med underleveranser etc. Man har ett intresse att stötta gemensamma intressen som kulturliv och idrottsliv. Ett resultat är lägre arbetslöshet, mindre bus och kriminalitet.

Hur fungerar det i de större ekonomiska konstellationerna då? Jag tänker på företaget vi arbetar i, nationen eller varför inte hela det globala samhället?Några bärande principer vilka är fundamentala för utbildningen vid våra ekonomihögskolor ska nämnas här.

– Målet är högsta möjliga vinst!
– Pengarna måste förränta sig och pengar kan ju växa – eller vad?
– Vi måste konkurrera med övriga i branschen!

Chefer motiverar vi med bonusar och fallskärmar. De lågutbildade på golvet motiverar vi med sänkt A-kassa och sämre sjukersättning! Miljöproblemen kan vi åtgärda med ekonomiska insatser. Investeringen är lönsam men det finns tyvärr inga pengar i budgeten. Allt ska köpas så billigt som möjligt och säljas så dyrt som möjligt!
Vänta nu, om allt (i livet) skulle gå ut på att köpa billigt och sälja dyrt så är människan i strid med sig själv vill jag hävda!

Hittills har vi litat på vår subjektiva erfarenhet och trott att vi skulle utveckla välfärden, avveckla fattigdomen och miljöproblemen mm. Nu har dock objektiva fakta blivit så tydliga att inte ens den mest vältalige politiker eller företagsledare kan förneka att mänskligheten är på väg käpprätt åt skogen. Den viktigaste insikten i dessa dagar är nog ändå den begynnande klimatdebatten med den yrvakna insikten om termodynamikens giltighet. (Fotnot 1, se längst ner.)

Hur ska vi då kunna skapa något nytt där den lokala ekonomin med de två drivkrafterna samverkan och medmänsklighet m.m kommer in som parametrar i de större ekonomiska konstellationerna (i fortsättningen kallad den centrala ekonomin) där ju maximal vinst och konkurrens är de förhärskande begreppen och drivkrafterna?

I den centrala ekonomin får vi lön efter hur många timmar vi arbetat multiplicerat med vår timlön. Timlönen definierar jag här som vår kompetensfaktor. Här fungerar det alltså precis som när vi krattar i trädgården. Ett antal timmar gånger vår kompetens. Men vi arbetar ju inte bara för vår egen försörjning. Vi är också ålagda att betala skatt till det gemensamma. Självklart ska vi betala skatt, vi är ju solidariska med sämre lottade medmänniskor och den nödvändiga samhällsapparaten. Men hur betalas skatten då?

Jo… skatten tas idag ut som en procentsats på årslönen och det OBEROENDE av hur många timmar vi har arbetat! Det blir någon slags slaveri detta att det enda arbete vi kan få göra helt åt oss själva är oavlönat arbete.

En annan viktig sak i ett framtida rättvist och för individen stimulerande ekonomiskt system är att symbolen pengar bättre måste motsvara objektiva fysiska värden. Vi måste helt enkelt hitta en ny värdebas för pengarna.
(Fotnot 2, se längst ner.)

Den uppmärksamme läsaren har säkert redan gissat att det måste vara tiden! Tiden är fysisk och lika för oss alla. Vi lever 24 timmar per dygn i kanske 70-80 år. Om vi satte av ett visst antal timmar i det centrala systemet för våra gemensamma behov skulle vi ta ett stort steg mot att få de lokala och de centrala systemen att överensstämma bättre med varandra.

Några enkla omedelbara konsekvenser:
Säg att om vi arbetar tre timmar för att betala skatt, så skulle vi alltså i princip ha 21 timmar kvar för att kunna arbeta åt oss själva – och detta alltså skattefritt!

Vi skulle kunna anstränga oss under viss tid i livet för att investera i tex ett bättre boende. Vi skulle få helt andra möjligheter att självfinansiera våra investeringar i ett bättre liv. Därmed får vi också större möjligheter att slippa ta dyra banklån. Arbetar vi extra en timme skulle vi kunna ha råd att hyra en hantverkare (förutsatt att denne ligger på samma lönenivå). Som alla vet behöver de flesta arbeta kanske fem timmar för att ha råd att hyra en hantverkare en timme idag.

Alltså vi skulle slippa fuska och göra ett dåligt hantverksarbete själva. Självfallet mår hela samhället bäst av att vi arbetar med det vi är DUKTIGA på. (Hoppas nu inte bara någon kritiker tror att det inte blir tillåtet att snickra åt sig själv.)

Det är också min bestämda uppfattning att i ett tidskattesamhälle kommer i princip arbetslösheten att upphöra. Det kommer att skapas arbetstillfällen på ett helt annat sätt då drivkrafterna att skapa en försörjningsbas kommer att öka. Det enligt skatteverket uppskattade svartarbetet om 70 – 120 mjljarder kronor per år kommer också att minska.

Det kanske lyser igenom men jag vill ändå nämna att jag tror på människan, dvs att hon med de rätta förutsättningarna vill och kan göra rätt för sig. Hon måste få och ha en rättighet att få försörja sig själv. Det ska alltså inte behöva betraktas som en skyldighet. Hon har helt enkelt rätt att äga sina livsvillkor. Idag är alla taxeringsuppgifter offentliga. Man kan med hjälp av ett telefonsamtal till skatteverket få personnummer och deklarationsuppgifter för alla skattskyldiga. Även deklarerad timpenning och antal arbetade timmar förutsätter jag kommer att vara offentliga.

Detta förslag om ett tidskattesystem är inte en UTOPI, dock kan den säkert kännas som ett hot för många besuttna och de som har makten i samhället då dagens system per definition gör de rika rikare och de fattiga fattigare. Ide’n har faktiskt funnits och haft förespråkare i över 40 år och den lades också fram som en motion i riksdagen 1976. Den sablades dock ned av skatteutskottet, där man letade problem och svårigheter med ide´n. Vad hände med motionären då?
Han kom inte med på valbar plats till 1979 års riksdagsval.

Några praktiska exempel vid tillämpning av tidsfaktorekonomin.
Vi ska se efter hur det skulle kunna slå för några olika kategorier människor . Vi antar att tidsskatten är 3 timmar per dag vid heltidsarbete.

Tabellen redovisar månadslön, men det är timlönen som blir den intressanta i framtiden. Timlönen är annars det mest använda för många kategorier på arbetsmarknaden redan idag. Exempelvis konsulter och egna företagare. Timlönen ska också registreras offentligt vilket gör det lättare att anlita tex en hantverkare. Denne får också ett incitament att inrapportera en korrekt timlön till skattemyndigheten. Vid för hög timlön skulle han ju drabbas av för hög skatt och vid för låg timlön kan han åläggas att arbeta enligt denna.

YRKE/                      LÖN                  SKATT IDAG               SKATT vid Tfe

Anställd                   80.000:-                  35.000:-                   30.000:-chefstjänsteman     =500:-/tim

Egen-                       25.600:-                8.000:-                        9.600:-
företagare               = 160:-/tim

Arbetslös                 Se rubrik bbt på denna sida= Basbehovstäckningsgaranti

Sjuksköterska           16.000:-                   4.800:-                      6.000:-
i vården                  = 100:-/tim

Detta kan i förstone uppfattas som en skärpning av skattebelastningen för alla de kategorier som tjänar mindre än ”brytpunkten” i skatteskalan vilken idag ligger på ca 26.000 kr. Betänker man dock att tidsskatten avser att ersätta i stort sett alla dagens skatter blir utfallet ett annat. Tidskatten kunde ersätta löneskatter , kapitalbeskattningen, fastighetsskatten, förmögenhetsskatten momsen mm. Idag har också den högavlönade betydligt större möjligheter att undandra sig beskattning med olika former av avdrag och skatteplanering. I det nya systemet får samhället garanterat skatteintäkter motsvarande det antal timmar som är fastslaget.

Antag att våra testpersoner har behov av att skaffa sig en buffert på säg 50.000 kr eller de kanske vill investera i framtiden som en större lägenhet, en sommarstuga eller något dylikt. Vad skulle det innebära för behov av extra arbete jämfört med dagens system?

YRKE/                  LÖN            Extra arbetsinsats        Extra arbetsinsats
–                             –                      idag                         vid Tfe

Anställd                 80.000:-              250 tim                   100 tim
chefstjänsteman    =500:-/tim

Egen                      25.600:-              600 tim                    310 tim
företagare              = 160:-/tim

Arbetslös                Se rubrik bbt på denna sida= Basbehovstäckningsgaranti

Sjuksköterska         16.000:-              700 tim                   500 tim
i vården                 = 100:-/tim

Vid Tfe finns det alltså betydligt större möjligheter att självfinansiera sina behov. Risken att man lockas att ta dyra banklån kommer att minska. Detta vill jag hävda är en viktig faktor i försöken att hjälpa människor att få kontroll över sina livsvillkor. Svenska folket(företag och privatpersoner) betalar idag ca 1000 miljarder kronor per år i ränta bara till de fyra storbankerna! Arbetstiden för att få ihop till dessa (onödiga) räntebetalningar kan uppskattas till ca 375.000 årsarbeten.

En annan viktig konsekvens av Tfe blir också, som tidigare nämnts, att man kan få råd att anlita hantverkare i en helt annan omfattning än i dagens system. Idag måste vanliga löntagare kanske arbeta 5 timmar extra för att anlita en hantverkare i en timme. Följaktligen är vi många som fixar målning, tapetsering, elarbeten etc själva med kanske ibland dålig kvalitet som resultat. Imorgon kommer en hantverkstimme kunna kosta ungefär lika mycket som en extra arbetad timme för en vanlig löntagare. Jag hoppas nu bara att läsaren inte tror att jag missunnar någon att arbeta på egen hand i det egna hemmet. Sådant arbete är alltid en källa till stor tillfredsställelse även om man ibland tar sig vatten över huvudet.

En viktig skillnad mellan den centrala och den lokala ekonomin är att i den centrala brottas vi med problemet ”arbetslöshet” vilket inte existerar i den lokala. Arbetslöshet är egentligen ett felaktigt begrepp. Det borde heta ”anställningslös”. Arbete finns det ju hur mycket som helst, det är bara det att det inte alltid är någon som vill eller kan betala för det i pengar. I den lokala ekonomin som familjen eller den ideella föreningen finns det alltid arbete för alla! Då alla människor – enligt min uppfattning – vill och kan och har rätt till att få styra över sitt eget liv så måste samhället i utbyte mot arbetsplikt betala ut någon form av ”medborgarlön”.

Det finns ju idag hur mycket otillfredsställda behov som helst inom t.e.x områden som vård, skola och omsorg. Byråkratin som ägnar sig åt att fördela något hundratal bidragsformer, (ca 30 grundbidrag redovisas i bilaga 1, se längst ned), består av ca 200.000 människor utav ca 1.380.000 offentliganställda och utbetalda belopp uppgår till storleksordningen 300 miljarder per år.

Sammanfattningsvis så måste ett nytt ekonomiskt system få den lokala ekonomin och den centrala att närma sig varandra. Det måste bygga på ekologiska fakta och insikter (se fotnot 4, längre ner). Det måste bli mer objektivt, kopplas bättre till fysiska värden och bli neutralt ur fördelningssynvinkel. Då kan också hierarkierna börja brytas ned och demokratin och den viktiga kulturen börja blomma.
Tidsfaktorekonomi uppfyller dessa kriterier.

(Texten utlånad av Johan Sandwall – National- och företagsekonom)

Fotnot 1.
Energiprincipen definierades redan på 1840-talet utan att ekonomer och andra brytt sig om den! Energi kan varken produceras eller konsumeras. Energi kan bara omvandlas från högre kvalitet till lägre och det är det människan har gjort i ett accelererande tempo sedan industrialismens genombrott. Den enda uppbyggande kraften är då solen med sin fantastiska teknik, kallad fotosyntesen som skapar allt det som vi är beroende av. Man förstår det lättast om man betänker att naturen arbetar med atomer och molekyler och de är så små att om man pressar ihop alla atomer (atomkärnorna) intill varandra så minskar jordklotet till en fotbolls storlek!.

Människan med sina trubbiga verktyg har en ur naturens synvinkel fruktansvärt dålig verkningsgrad. (1/ 10 upphöjt i 10). Alltså människan är och förblir en konsument och kan inte/ har inte rätt att konsumera (det politikerna och ekonomerna kallar producera) mer än vad naturen producerar i sin skapandeprocess! De lokala miljöföroreningarna vi upptäckte på 1950-talet är nu globala och hotar därmed hela planeten och därmed det mänskliga livet.

Fotnot 2.
Pengar har ju en gång i tiden haft tex metaller som värdebas, medan de nu bara har någon form av förtroende – eller låtsat förtroende – som värdebas. I en kort parentes vill jag nämna att processerna i naturen med sina fysiska objektiva värden har tre faser, nämligen produktion, konsumtion och nedbrytning. Det växer på våren och sommaren sedan kommer skörden och under höst och vinter nedbrytning inför näst produktionssäsong. Den subjektiva motsvarigheten pengar har ju tyvärr bara de två första faserna produktion och konsumtion på ett naturligt sätt.

Nedbrytningsfasen kommer ofta oplanerat och kanske orättvist i form av konkurser och krig. För närvarande tycks vi ha lite för få krig för att den globala ekonomin ska må bra och som ett illavarslande omen så vägrar Federal Reserve System i USA sedan ett halvår att publicera penningmåttet M3 som ju är det som omfattar den globala dollarvolymen inklusive elektroniska tillgodohavanden. M3 lär dock ligga på nivån 30 billioner dollar. Var finns realvärdena som motsvarar detta?

Fotnot 3.
Tidsfaktorn som en historisk företeelse
Samhällsutvecklingen har gått oerhört fort de senaste 100 åren. För hundra år sedan var lönearbete liktydigt med slaveri. Idag tre generationer senare säger våra politiker: Arbete, arbete åt alla, allas lika rätt till arbete, men tyvärr finns det inga politiker som säger allas rätt till resultatet av sitt arbete. För hundra år sedan hade inte heller penningekonomin lika stor betydelse som idag. Idag vill jag hävda, har den alltför stor betydelse. På olika sätt har penningekonomin trängt sig på och fångat in oss människor i sitt våld. Pengarna /penningsystemet är ju inte heller neutralt och ägandet är anonymt. Med räntesystemet kan vi säga att vi får hyra de pengar vi behöver för att finansiera våra liv.

Med penningekonomin så har vi fått lönearbetet. Sedan har lönearbetet blivit det viktigaste. Detta oavsett om vi marknadsmässigt har tillräckligt många händer i produktionen och tillräckligt med varor för att försörja hela befolkningen med förnödenheter. Lönearbetet har på något konstigt sätt blivit ett självändamål och ger oss därigenom vår identitet. Jag har i något sammanhang läst en artikel om hur en västerlänning förgäves försökte förklara begreppet arbetslöshet för en eskimå. Arbetslöshet för eskimån var den bästa tänkbara situationen. Då fick han ju tid med andra roliga aktiviteter! Jag tror det är lättare att hitta kreativa lösningar om man försöker ”tänka bort” penningekonomin.

Jag tror också vi kan hitta en hel del från äldre tider som kunde vara användbart inför framtiden. Min svärmor t.e.x växte upp tillsammans med elva syskon i ett litet torp norr om Stockholm på 20-talet. Det var ett mycket hårt liv men alla tolv syskonen har klarat sig bra ända upp i vuxen ålder. Man fick bo i torpet mot att man gjorde sina dagsverken. När svärmors far inte orkade längre så fick någon av sönerna träda in och utföra dagsverkena. Detta måste betraktas som en ren tidsfaktorekonomi! Utöver dagsverkena användes tiden till de egna små odlingslotterna och diverse ströjobb Även om vi idag inte kan föreställa oss hur hårt livet var för familjen på fjorton personer så fanns det ju ändå tak över huvudet och mat från odlingsmarken. På något sätt fanns det i denna ekonomi en form av frihet. Efter att dagsverkena utförts kunde man disponera tiden HELT för egen vinning.

Om vi funderar själva och t.e.x studerar arbetarlitteraturen kan vi hitta många exempel på former av tidsfaktorekonom i form av arbetsbyten etc..

Fotnot 4.
Naturen arbetar redan enligt tidsfaktorekonomin och den borde ju veta bäst då den har funnits i 5 miljarder år medan människan bara funnits i ca 1 miljon år. Solen lyser och växterna tar upp solenergin och omformar de tillsammans med vatten och näringsämnen till grönmassa var och en enligt sin inbyggda ritning. Alla växterna jobbar på så gott de kan med sin ”kompetens” och det är alltså tid ggr kompetens som ger resultatet. Sedan ”vilar” de på natten för att arbeta vidare nästa dag.
——————————
Då ovan beskrivna ide´er har funnits sedan 1969 så finns svar dokumenterade på alla ”småfrågor” som hur göra med fusk?, hur deklarera?, vad händer vid sjukdom, deltid etc och hur ska systemet successivt kunna införas.
En bok är t.e.x Deus ex machina skriven av upphovsmannen till idén Karl Gustafson vilken ägnar 200 sidor åt tidsfaktorekonomin ur alla tänkbara infallsvinklar.
Deus Ex Machina kan köpas hos dessa nätdistrubitörer:
ADLIBRIS – 226 kr
BOKUS – 218 kr
CDON – 218 kr
inklusive hos Världsbild förlag (210 kr) – MED ett 15-sidigt förord av Ulf Sandström (ekonomi- och juridiklärare på gymnasiet) Honom kan också man boka för föreläsningar om Tidfaktorekonomi.

Bilaga 1 Bidragstyper
(Källa: Vår trygghet våra sociala rättigheter, Folksam, 2006 )

Försäkrad genom bosättning
Sjukvårdsersättning
Föräldrapenning på lägsta nivå och garantinivå
Garantipension
Sjukersättning och aktivitetsersättning i form av garantiersättning
Rehabilitering och särskilt bidrag
Barnbidrag
Förlängt barnbidrag
Vårdbidrag
Bilstöd till handikappade
Bidrag vid adoption av utländskt barn
Särskilt pensionstillägg till ålderspension för långvarig vård av sjukt barn
eller barn med funktionsnedsättning
Assistansersättning
Bostadsbidrag
Bostadstillägg till pensionärer
Underhållsstöd
Handikappersättning
Äldreförsörjningsstöd
Efterlevandestöd till barn

Försäkrad genom arbete
Sjukpenning
Havandeskapspenning
Föräldrapenning över garantinivån
Tillfällig föräldrapenning
Rehabiliteringspenning
Arbetsskadeersättning
Ersättning och ledighet för närståendevård
Inkomstgrundad ålderspension enligt reformerade ålderspensionen
Tilläggspension för personer födda 1937 eller tidigare
Inkomstrelaterad sjukersättning eller aktivitetsersättning
Inkomstgrundad efterlevande pension och änkepension

Tidfaktorekonomi – en ekologisk ekonomi!

dagensekonomiskasystem
Text av Johan Sandwall – från oktober 1994

INLEDNING
Allt fler människor kommer i kontakt med sitt samvete och känner det som allt viktigare att leva i en solidarisk värld där ledstjärnorna är sådant som rättvisa, samförstånd, samverkan, resurshushållning, resultatfördelning, frihet, kulturell mångfald, fred etc. Många har också börjat att skapa alternativ som lokala samhällen, ekologiska byar etc. Men det går inte lätt, ty hindren är många.

Vi konstaterar allt oftare att det är det ekonomiska systemet och det etablerade ekonomiska tänkandet som hindrar oss. Markspekulation och höga räntor är ofta oöverstigliga problem. Vi nödgas att acceptera detta och förmås att tro mer på systemet än på oss själva. Man ser det existerande ekonomiska systemet som en spegelbild av den förhärskande världsbilden. Med världsbild tänker jag främst på de teorier inom nationalekonomin som formulerades av Keynes. De existerande begreppen som produktion, tillväxt, efterfrågan, utbud, BNP, penningmängd, ränta, valutakurs, etc. förutsätter att naturen är en outsinlig resurs, som vi inte behöver ta hänsyn till.

I dag vet alla att naturen är en begränsad resurs, men vi tvistar om hur vi ska hantera situationen. Då världsbilden inte längre förklarar verkligheten tillräckligt bra, måste och kommer den att bytas ut. De etablerade ekonomerna har kommit så långt, att de har börjat skapa modeller för att kunna prissätta naturresurserna i penningvärden. Men detta är ett alltför litet steg, vilket bara är ägnat att kunna fortsätta det gamla systemet, som utgår från att människan existerar separerad från naturen. Vi måste gå ytterligare ett steg och även ifrågasätta de bakomliggande maktstrukturerna. De världsliga maktrelaterade auktoriteterna måste vika för verklighetens villkor och naturens lagar.

DEN VERKLIGA EKONOMIN
Behovsekonomi
Det vi i dagligt tal kallar ”ekonomi” handlar väldigt mycket om något som verkar vara avskilt från människan. Det är BNP, räntor och valutaflöden etc. Man måste vända på detta och försöka se en helhet. Utgångspunkten blir då individen, samhället och ekologin. Helheten utgör ingen motsättning, då det är en välgrundad uppfattning att allt hör samman. Meningen med livet är växt och utveckling mot en allt större medvetenhet. Individen behöver gemenskapen (samhället) för att kunna få och ge näring i sin växt. Vi är alla beroende av, och en del av de ekologiska kretsloppen. Följaktligen är en insiktsfull människas främsta behov att leva i samklang med naturen.

Ekonomi innebär hushållning med naturens resurser och tillgodoseende av mänskliga behov. Våra egentliga behov kan uttryckas i termer som energi, syre, värme, kärlek m.m. Vår tillit till naturens ordning säger oss, att man på det fysiska planet måste lära sig att förstå naturlagarna och som en följd av detta, kommer vår högsta önskan vara att vilja underordna oss dessa. Vad gäller mänskliga interaktioner är det livslagarna som styr. Varken natur- eller livslagar kan påverkas av politiska beslut. Uppgiften blir då att förstå och skapa modeller som i stället för att hindra, är ägnade att stödja en mänsklig och samhällelig växt.

Om vi först koncentrerar oss på den fysiska nivån. En allmänt accepterad modell är att allt består av energi och materia. Samtidigt kan materia och energi ses som samma sak i enlighet med Einsteins berömda formel Energi = Massan ggr Ljushastigheten i kvadrat. Materia består av atomer och molekyler. De viktigaste naturlagarna som hanterar atomer och molekyler betecknas som termodynamikens huvudsatser.

Den första huvudsatsen lär oss att energi varken kan produceras eller konsumeras. Energin är med andra ord konstant. När vi i dagligt tal talar om energikonsumtion menar vi energiomvandling. Energin omvandlas härvid från en högre till en lägre kvalitet (ordning). Energikvalitet mäts i storheten ”Information.” Information är alltså ett mått på ordningen mellan atomerna. För sådana beräkningar finns enkla fysikaliska formler. Vi nöjer oss med att definiera två begrepp. Med entropi menas den oordnade energi som finns kvar då arbete utvunnits. Med exergi menas den ordnade (tillgängliga) energi som kan utvinnas som arbete.

Den andra huvudsatsen lär oss att energi kan omsättas och att den då omvandlas från en högre till en lägre kvalitet. Energi kan alltså ses som rörelse mellan materiens minsta beståndsdelar, där dessa enligt modellen består av atomer och molekyler.

Förhoppningsvis har vi nu fått en ny och mer ändamålsenlig utgångspunkt för en ny världsbild. Man måste börja med att få ordning/balans på den nivå där verkligheten består av atomer och molekyler. Det är samma atomer som fanns för ca 5 miljarder år sedan då jorden bildades. Dessa måste hushållas med, för det finns inga andra. All uppbyggande verksamhet är då den informationshöjande verksamhet som pågår i naturen, där denna med sin fantastiska teknik omvandlar och ackumulerar solenergin via fotoyntesen till sådant som potatis, morötter granar etc. Den nedbrytande (egentligen utspridande) verksamheten är den som sker när energi omsätts i form av djurens och människornas aktiviteter. Eftersom naturen globalt bara ”bygger upp” ca 1/10 av det människor sprider ut, så visar sluträkningen på förlust. Detta är industrisamhällets dilemma, nu när vi för länge sedan passerat gränsen för vad naturen klarar att ta hand om i form av föroreningar.

Ändå vill jag påstå att naturen arbetar allt vad den orkar, med att oskadliggöra dessa. Utan att värdera företeelser – som de flesta uppfattar som verklighet – som stater, penning- och räntesystem etc, vill jag bara kort påstå att dessa begrepp är ofullkomliga konstruktioner. Senare skall dessa behandlas på sin egen nivå i verklighetsmodellen.

Så här långt torde vi kunna ana en vördnad för naturen och en mer skeptisk inställning till industrisamhället, som ju tidigare inbillat oss att vi kan ”skapa”, när vi tillverkar produkter via industriella processer.

FÖRHÅLLANDET TILL VÄXTER
Växterna är alltså de enda levande organismer, som har sin egen försörjningsförmåga inbyggd i sin skapelse. De har lärt sig att utnyttja solljuset och att suga upp vatten och lämpliga näringsämnen ur jorden. De lever kvalitativt och är helt anpassade till symbios med andra varelser som människor och djur. De ger ifrån sig syre och tar bland annat upp koldioxid.

FÖRHÅLLANDET TILL DJUREN
Även djuren tycks generellt ha funnit sig tillrätta. De lever decentraliserat, väl utspridda på jorden. De lever också kvalitativt och blir sällan överviktiga i den fria naturen. Deras uppbyggande verksamhet inskränker sig till uppbyggnad av den egna organismen, som blir föda för andra djur högre upp i näringskedjan. De medverkar till att hålla växtsamhällen i balans och hindrar att enstaka växter tar överhanden i naturen. De är också antalsmässigt i balans med tillgången på föda.

FÖRHÅLLANDET TILL MÄNNISKAN
Människan med sina goda förutsättningar i form av en utvecklad hjärna, tycks vara den enda varelse som inte är anpassad för en effektiv överlevnad. Hon lever ofta hopträngd i städer, äter undermålig föda och har nödgats att börja utnyttja lagrad energi (ta av kapitalet) i stället för att anpassa sig till de löpande inkomsterna i form av solenergi flödet. Hon har också förletts att bli fixerad av materiella behov så till den milda grad, att jorden bara kan klara 0,5 miljarder människor i stället för 5,5 miljarder, med västerländsk levnadsstandard. Detta hänger förmodligen ihop med föreställningen, att människan kan skapa via sina industriella processer (den judiskt-kristna världsbilden).

Vidare är hon den enda varelsen som är medveten om sin egen död, vilket skapar en frustration, som förmår henne att försöka planlägga sitt liv i stället för att underordna sig den plan som redan finns. Hon tror också att pengarna har liv och kan växa, t ex på banken. Således måste verkligheten/naturen anpassa sig till den subjektiva inbillningen om pengar, att de är verkliga och inte symboler för realvärden. Följaktligen har vi skapat ett system där lönsamhet räknas i pengar. Vi inbillar oss att pengar behövs för att lösa miljöproblemen. Precis som om att termodynamikens andra huvudsats kan göras reversibel med hjälp av ett politiskt beslut!

SAMMANFATTNING
Det är snarare fråga om att underordna sig existerande natur- och livslagar än att genom orättfärdiga regelsystem tvinga fram ett onaturligt beteende hos människan.
Nyckelord är:
INSIKT – FÖRSTÅELSE – MÅNGFALD – SAMARBETE – TILLIT – STÖD

ISTÄLLET för:

AUKTORITETSTRO- OKUNNIGHET – ENFALD – UTSLAGNING – RÄDSLA- STYRNING

MÄNNISKANS NUVARANDE UTVECKLINGSSTADIUM
Utvecklingen hittills:
Den allmänt vedertagna uppfattningen är att människan utvecklats via mineral-, växt-, och djurriket fram till den komplexa varelse hon är idag. Det som främst skiljer människan från övriga arter på jorden är hennes stora hjärna, som möjliggör ett abstrakt tänkande. Hon har därmed större förutsättningar att påverka evolutionen än annat liv på planeten.

Det hon hitintills har åstadkommit är kanske inte så uppmuntrande. Vi tänker då på att 1 miljard människor svälter och 2 miljarder saknar rent vatten, nedhuggna regnskogar och all den livsviktiga matjord som oupphörligt tillåts försvinna ut i världshaven. Människan vandrar aningslöst och obekymrat på jorden, i någon form av vegetativt tillstånd, utan att riktigt veta vilka stora uppgifter hon är ämnad för.

Studerar vi historien, finner vi att ekonomisymbolerna (pengarna) hänger nära samman med krig, skatter och staters uppkomst. Drivkrafterna har varit makt och bakom makten säkert någon form av rädsla. Rädslan kanske har sitt egentliga ursprung från någon form av auktoritetstro. Rädsla för kungen, kyrkan eller kanske en förment straffande gud. Rädsla för döden. Kort sagt är det fram till idag personligheten med dess nyckfullhet och begränsningar som varit styrande.

VAD HAR VI ATT VÄNTA AV 1990-TALET?
Personligheten eller egot är starkt kopplad till den fysiska kroppen. Den nya tidsålder vi nu är på väg att träda in i, kommer att ge jorden och dess befolkning andra energier (högre vibrationer). Dessa kommer att bortom personlighetens begränsningar stödja medvetandets utveckling. Det vi känner innerst inne, kommer att lyftas fram allt mer tydligt. Vi kommer att lyssna mer på oss själva i stället för på auktoriteter. Driften att skapa ekologiska, solidariska och rättvisa samhällen kommer att bli så stark att de gamla makthavarna får vika.

De gamla makthavarna har ju haft framgång i det gamla systemet. De värderar allt nytt i den gamla referensramen och kommer att ha svårt att medverka till något nytt, som de med sina personligheter nödvändigtvis måste uppfatta som ett avslöjande att de haft fel.

En del av makthavarna kanske klarar en omprövning och inse att det egentligen inte finns varken rätt eller fel, utan att allt är lärdomar på vägen. Här har vi anledning att vara uppmärksamma. l Öst har vi sett ett antal gamla ledare komma tillbaka som ”goda demokrater” och åter ställt sig i täten nära ”köttgrytorna”. Människornas inre drivkrafter är av mycket varierande kvalitet.

Låt oss hoppas att övergången till det nya tänkandet och de nya modellerna skall orsaka så lite lidande som möjligt.

ANALYS AV DAGENS EKONOMISKA SYSTEM
Grundläggande värderingar
Vårt ekonomiska system och vårt ekonomiska tänkande grundar sig på sådant, som vi lärt oss från barnsben via de auktoriteter som dikterat tänkandet och läroböckerna under tidigare epoker. Detta har präglat vårt samhällssystem, dvs existerande lagar och regler, samt människors medvetandenivå. Vilka är då våra auktoriteter? Främst vill jag nämna nationalekonomer, politiker, kyrkans företrädare samt de företagsledare vi beundrar för deras förmåga att skapa sysselsättning och dra in exportvaluta.

NATIONALEKONOMERNA
Dessa är utbildade av sina professorer på universitet och högskolor. De tror förmodligen på sina modeller.

Den vanliga människan vill gärna uppfatta ekonomerna som tillhörande olika skolor och därmed bärande på olika värderingar. Det som förenar dem är dock mycket starkare än deras inbördes konflikter. Ekonomerna avgör vad som är ”lönsamt” och ”olönsamt” och därmed vad som görs och inte görs. De tänker och mäter i pengar. De tillhör industrisamhällets prästerskap.

Ekonomernas gemensamma världsbild kan sammanfattas så här:
– människan kan skapa på den fysiska nivån
– människans behov är omättliga och resurserna knappa, (alltså måste vi tränga ut varandra)
– naturen måste betvingas
– utslagning skapar bästa fördelning av välståndet
– pengar är en resurs och priset är räntan

POLITIKERNA
Politikerna är präglade av ett hierarkiskt tänkande och ett hierarkiskt system. De lyssnar i ännu högre grad på auktoriteter än vanliga människor. De lyder nationalekonomerna, som får sina forskningsanslag från finans- och industrivärlden. Politikerna håller ihop inbördes och förser varandra med uppdrag och därmed utkomst. De har ofta talets gåva och därför finns de fortfarande (ett antal) människor som tar till sig deras budskap.

FÖRETAGSLEDARE m fl.
Dessa har sin auktoritet med utgångspunkt i tidigare nämnda gamla värderingar. Hela världen har påverkats att bli beroende av papperspengar och vår rädsla är så hårt kopplad till lönearbete och annat som utgör förutsättningar att komma över papperslapparna.

Med hjälp av den industriella ”utvecklingen” har människorna lockats att flytta in till städerna, där inga egentliga ekologiska värden finns, utan där all aktivitet upprätthålls med hjälp av lagrad energi. Inflyttningen har tagit 100 år. Vi har definitivt inte 100 år på oss att flytta hem till landsbygden igen.

Vidare tycks vår auktoritetstro vara så stark, att vi sväljer all EU-propaganda okritiskt.

HUR DET EKONOMISKA SYSTEMET FUNGERAR
Kort historik
Symbolerna eller smörjmedlet i samhällsmaskineriet är ju pengar. Ursprungligen var de kopplade till någon form av metall. De hade alltså en värdebas. Självfallet lärde sig makthavarna så småningom, att använda mindre mängd metall eller legeringar och så var svindleriet i gång.

Räntans vara eller inte vara, har varit en viktig fråga allt sedan biblisk tid. På 1500-talet började den nyttjas på allvar i Europa. Det var köpmännen i Venedig som var pådrivande. Man har alltid tydligt sett sambandet mellan ränta och utsugning. Räntan som företeelse har också alltid diskuterats och antingen fördömts eller välsignats.

I samband med den franska revolutionen startade ”ekonomismens” tidevarv. I den ström av ekonomer som trädde in på arenan, kom också papperspengarna på allvar. Nu slutade man ifrågasätta räntan. Den finns överhuvud taget inte med som diskussionspunkt vid dagens ekonomihögskolor, utan tas som självklar. Man har alltså gjort pengarna till ett maktmedel (en vara i sig) medan de tidigare var neutrala.

I och med Napoleonkrigen tog ekonomerna över. AlIa stora krig sedan dess har startats och finansierats av den ekonomiska sammanslutning som utgick ifrån en bankirfamilj i Europa.

Kampen om ägandet av penningsystemet och därmed möjligheten att via sedelpressar enkelt skaffa sig välstånd, har tidvis varit hård. När Nordamerika växte fram i slutet på 1800-talet till en viktig handelsnation, fanns det insiktsfulla ledare som drömde om att amerikanska folket skulle äga sitt eget penningsystem. Abraham Lincoln var t ex en av dem som fick sätta livet till i den kampen. De ledande bankirfamiljerna hade, och har alltjämt, resurser nog att påverka opinionen och driva igenom sin vilja.

Federal Reserv Board med Federal Reserv System inrättades slutligen i början på 1900-talet. Ägare är de 13 största bankerna i USA. Då alla (gångbara) pengar i världen är knutna till dollarn så är betalningsmedlen som hela jordens befolkning är beroende av PRIVATÄGT. Det är alltså dessa privata bankirers (okända) värderingar som ytterst styr all ekonomisk aktivitet i världen.

Som ett kuriosum vill jag nämna att vid en föreläsning om valutapolitik vid Stockholms universitet hösten 1991 fick vår dåvarande riksbankschef Bengt Dennis en fråga om Federal Reserv Board. HAN PÅSTOD DÅ ATT Federal Rerserv Bank VAR STATLIGT ÄGT. Antingen ljög han avsiktligt eller så var han bara okunnig. Båda alternativen är lika beklämmande.

För att gå vidare i historiken vill vi nämna några viktiga händelser. Ungefär på 1950-talet började miljöförstöringen visa sig (entropieffekterna av industrisamhället). Efter andra världskriget började ekonomen Keynes tankar slå igenom bland västvärldens länder. Han ville undvika depressioner, som de som skapats på 30-talet. Botemedlet var att låta staten agera kraftfullare. Staten skulle ta över mer och styra konjunktur-utvecklingen genom under- respektive överbalansering av statsbudgeten. Att denna metod numera inte heller fungerar, beror naturligtvis på dess bristande verklighets-anknytning. Främst på nationalstatens ekonomiska utarmning samt folkets bristande förtroende. Detta gäller globalt. Staternas uppgift kan sägas ha reducerats till att överföra ägande och makt från folket till kapitalägarna.

VAR STÅR VI IDAG?
I dag har vi enorma välståndsklyftor i världen. Jordens ekosystem klarar inte heller av att bära den belastning, som det ekonomiska systemet påtvingar det. Nationalstaterna blir också mer och mer skuldsatta. Förmögenhetsöverföringen till den privata sfären går allt snabbare. Regeringarna påstår sig bekämpa inflationen, men den är faktiskt en förutsättning för att nödtorftigt hålla skenet uppe.

För att öka produktionen av äpplen, fäller vi äppelträden för att snabbare komma åt frukten. För att ytterligare öka produktionen, fäller vi regnskogar, eldar upp oljan och kolet, gräver upp järnmalm och tillverkar järn, som vi låter rosta bort. O.s.v. Vi har en schizofren paradox på penningområdet. Storleksordningen 50 miljarder dollar flyter runt i världen och söker sysselsättning (förräntning).

Samtidigt träffas västvärldens ekonomiska makthavare vid hemliga, ej protokollförda möten. Där fattas beslut som berör allas våra möjligheter att leva. Man lyckas upprätthålla knappheten på pengar för så stora grupper, att räntan kan hållas på en för kapitalägarna behaglig nivå. Knappheten på pengar beror också på att de som har ränteintäkter inte behöver samtliga dessa för konsumtion. Det är alltså inte lika mycket pengar som går tillbaka till samhället för att skapa arbetstillfällen. Kretsloppet läcker. Pengarna samlas på hög hos de rika, som letar nya marknader att sätta sina klor i. Räntesystemet blir därmed den främsta orsaken till arbetslösheten, Aktuellt just nu är öststaterna med väst tätt i hälarna.

Då valutorna är intimt kopplade till varandra, måste räntevapnet användas för att försvara svaga valutor. Differenserna är det bara de ”stora” som kan utnyttja. De har möjlighet att få stora ränteintäkter, som de vanliga skattebetalarna får stå för. De stora och starka, kan till och med som i Finland nyligen, tvinga fram en devalvering.

Det tydligaste sättet att beskriva dagens personrelaterade ekonomiska situation:
Miljöförstöringen har gått så långt, att människorna börjar tvivla på de gamla modellerna. Hon ser inte heller sig själv som i första hand en konsument av materiella ting. Dagens tillväxtfixerade system, byggande på lönearbetet (som vår viktigaste rättighet?), lär inte komma tillbaka.

SAMMANFATTNING AV EXIXTERANDE BEGRÄNSNINGAR
De flesta människor vill leva ett fridsamt liv, präglat av respekt, tolerans och omtanke om sina medmänniskor. Varför tycks då krig, våld och aggressioner öka ute i samhället? Även svält och växande klyftor ökar stadigt i världen.

Jo, det ekonomiska systemet förmår oss att leva annorlunda än vi innerst inne känner att vi vill leva. Jag säger ”förmår”, därför att vi faktiskt gör det på något sätt frivilligt. Vi är inte tvingade, utan vi stretar på med våra dagliga små rutiner och hoppas att någon annan ska gripa in och ta ansvar för våra liv.

I tidigare avsnitt har berörts sådant som kulturell bakgrund, auktoritetstro, begränsande modeller, vilka inte förklarar verkligheten tillräckligt väl, mm. Vi har också talat om rädsla som en bakomliggande faktor. Men nu vill jag trycka på det viktigaste som har att göra med politiska beslut enligt den gamla modellen.

1. Våra bytesmedel pengarna har ingen förankring i verkligheten, de saknar värdebas
2. Vi uppfattar pengarna som en vara i sig som man alltså kan köpa och sälja
3. Vi har accepterat att betala ränta på pengar och till och med lärt oss att betrakta räntan som en nödvändighet.

I nästa kapitel går jag in på ett lösningsförslag, som är ett rejält kliv framåt för att lösa upp det krampaktigt stelnade ekonomiska system, som håller hela mänskligheten i ett järngrepp. Viktigt är att införandet av tiden som värdebas i det ekonomiska systemet, är ett steg som människorna, åtminstone i Sverige och Norden, är mogna att förstå och ta till sig.

TIDFAKTOREKONOMIN I ÖVERSIKT
Utgångspunkter
Med utgångspunkt i verklighetens naturlagar går det att konstruera ett ekonomiskt system, som är rättvist och solidariskt. Det blir ett system där vi med glädje fullgör våra skyldigheter. Som en positiv bieffekt visar det sig, att ett sådant system kräver betydligt mindre av fiskal kontroll och övervakning än dagens.

En annan utgångspunkt är tron på människan. Tron på att hon är en tänkande och kännande varelse, fullt kapabel att ta vara på sig själv och sina medmänniskor. Vi kan avskaffa existerande hinder för möjligheterna till självvald utveckling.

Förslaget är grundat i en naturkonstant (tidfaktorn) och så enkelt, att många inte tror att det kan vara riktigt. Ekonomi är väldigt komplext och svårt, säger de. Därför menar de också att ett nytt ekonomiskt system måste vara komplicerat. Som tidigare nämnts är ett av de viktigaste hindren (utöver bristen på värdebas) kravet på att pengar skall förränta sig. Räntan kan inte avskaffas genom ett politiskt beslut, utan skall snarare spontant förmås att sjunka ned mot noll. Ges de rätta administrativa förutsättningarna och finns det nödvändiga ”medvetandet” hos människorna, så kan det ske.

En av de viktigaste effekterna är att självfinansieringsmöjligheterna ökar dramatiskt. Under en period i sitt liv kanske man vill arbeta hårt för att skapa något för framtiden. Inkomsten från allt arbete utöver skatt (egentligen tidsbegränsad samhällsavgift) tillfaller ju oss själva. Om vi tittar på hur alla system i vårt samhälle är uppbyggda, så finner vi att allt är kopplat till olika värdebaser. Alla vet vad en meter är eller vad ett kilogram eller en liter är. Det har inte alltid varit så. Före 1791 t ex, fanns i Nordeuropa minst 400 olika alnmått. I Paris fastställdes 1791 fasta mått i den fysiska världen. Dessa går numera under beteckningen SI-systemet (”Système International d’Unités”), som är en förutsättning för den industriella utvecklingen och den snabba expansionen i hela världen. Men samhället i övrigt, dvs våra transaktioner, våra byten av varor och tjänster, görs i pengar, t ex kronor, som numera helt saknar värdebas.

Om vi går tillbaka till naturen kan vi hitta hjälp att förstå och få lösningsförslag. Den enda inkomstkällan är solinstrålningen och den enda uppbyggande kraften är fotosyntesen, som med en fantastisk precision fogar samman naturens byggstenar till växter. Solen lyser 24 timmar per dygn och solenergi omvandlas och fixeras i t ex morötter och granar. Vad vi har är tid ggr komplexitet. Samma tid för alla men olika komplexitet beroende kanske på hur långt växten i fråga har kommit i evolutionistiskt avseende. Ingen skulle komma på tanken att kritisera en ”enkel” växt för att den kanske är sämre på att fixera solenergi och skapa grönmassa än en mer ”avancerad” växt. Växten jobbar dygnet om efter sina specifika förutsättningar och nyskapar komplexa molekyler av solitära atomer. Förhållandet är exakt och fullständigt lagbundet och därmed i detalj beräkningsbart.

SLUTSATSER
Skillnaden mellan växter och människor kan exempelvis beskrivas sålunda, att människorna har organiserat sig i samhällen och gör åtskillnad mellan det gemensamma och det privata. Vi har gemensamma åtaganden som t ex skola och åldringsvård. Detta betalar vi för med skattemedel. Om vi precis som växterna skulle bidra efter förmåga, borde det bli tid ggr kompetens. Praktiskt uttryckt, t ex 3 timmar ggr vår timpenning. I det ”lilla” samhället som familjen eller ideella föreningen, där omsorg och hänsyn är drivkrafterna för våra aktiviteter, kanske vi har ”lika lön”.är Antagligen är vi ännu inte mogna för detta i samhället generellt. Den timpenning (lön) vi har är ett uttryck för kompetens och marknadskrafterna. Marknadsvärdet i sin tur är ett uttryck för våra värderingar.

Den timlön vi själva väljer, kommer med mycket hög precision att ligga just på den nivå, som ger maximal inkomst och minsta möjliga samhällsavgift (skatt i det gamla systemet). Alla andra val, för höga eller för låga, blir ofördelaktiga för personen i fråga. Det blir med andra ord ett egetintresse att inte försöka lura systemet, eftersom detta helt automatiskt drabbar den som försöker bluffa. Normalt accepterar vi t ex att små barn inte kan göra en fullvuxens prestation, därför att de inte har den fysiska styrkan eller fått den träningen. Inser vi också konsekvenserna av lagen om orsak och verkan, borde vi acceptera att människor är olika och har varierande kapacitet. Hon gör självfallet så gott hon kan. Det rättvisa och självklara ligger i att vi alla skall arbeta lika lång tid för det gemensamma.

Med ett sådant system har vi alla lika läng tid kvar att disponera för värt privatliv. Vi kan då välja att arbeta skattefritt så mycket vi behöver för att försörja oss och även lite extra för att vi vill investera i något för framtiden. Med marginalskatten 0 % har vi möjlighet att spara och självfinansiera vår verksamhet. Följden torde som redan nämnts bli en press nedåt på räntan.

Vi människor är nu mogna att acceptera varandra fullt ut, dvs att det som gäller i det lilla också skall kunna gälla i det stora. En tidsfaktorekonomi, där alla bidrar med lika stor arbetsinsats för det gemensamma mätt i tid, är bevis för detta påstående. Detta solidariska samhälle blir också rikare än det gamla, där mycken energi gått åt till att räkna ut hur man ska kunna fuska och skaffa sig favörer på medmänniskornas bekostnad. Ett rikare samhälle har mycket större möjlighet att hjälpa dem, som trots allt inte klarar sig själva.

NÅGRA EFFEKTER
För att förstå och känna det korrekta i nedanstående, måste vi föreställa oss en verkligt fri marknad. Vidare måste vi tänka bort fackföreningarnas nuvarande uppgift att kollektivt hålla löner uppe. Den stora orättvisan i dag är att den lågavlönade arbetar längre tid för det gemensamma än den högavlönade. Den högavlönade har överdrivet hög bruttolön, beroende på att facket framförhandlat den höga lönen med argumentet, att marginalskatten är så hög (i skattetabellen) att han måste ha extra hög bruttolönehöjning, för att det skall bli något över efter skatt. Att han också har större möjlighet att undgå skatt, genom ”skatteplanering”, och att han i själva verket inte betalar den skatt han skulle göra efter skattetabellen, det låtsas man inte om i löneförhandlingarna.

I det nya systemet betalas ALL skatt via tidsberäkning. Följaktligen försvinner motivet till kompensation för marginalskatten (enligt skattetabell), men vi tar även bort arbetsgivaravgifter, moms, punktskatter, lyxskatter etc. Det blir betydligt billigare att anställa arbetskraft och prisnivån, dvs levnadsomkostnaderna, sjunker avsevärt.

Den större möjligheten till självfinansiering och därmed oberoende leder till andra positiva effekter. Tillsammans med den växande medvetenheten (t ex medvetenheten att en ökad materiell konsumtion leder till miljöförstöring och därmed sämre möjligheter för nästa generation att hålla en dräglig levnadsstandard) fär vi lättare att hitta balans i våra liv, balansen mellan lönearbete och fritid. I ett solidariskt och starkt samhälle, där marknadskrafterna fungerar, finns inte dagens rädsla. Vi kan genom att själva sätta vår timlön, reglera hur mycket arbete vi får. En hög timlön ger mindre arbete och en lägre ger mer arbete.

Antalet timmar som skall arbetas för det gemensamma varje enskilt år, beräknas av finansdepartementet, som har tillgång till statistik och timlönedeklaration för alla inkomsttagare. Av den nuvarande normalarbetstiden (8 tim/dag, 1 780 tim/är) åtgår omkring 5,5 tim vid själva övergången till det nya Tidfaktorsystemet, beroende på det nuvarande höga skattetrycket och att ekonomisk kontinuitet måste behållas vid växlingen. (minns att detta var skrivet 1994/red.)

När systemet börjar verka, yttrar det sig genom att ”tidskatten” för det gemensamma successivt sjunker pga dynamiska kringeffekter, och torde efter ca 15 år uppgå till mellan 0,5 till 1 timme per arbetsdag. Vi har då fått så höga inkomster, att det börjar bli meningslöst att höja dem ännu mer, eftersom vi då inte får tid att leva. I stället blir det sannolikt, att vi sänker vår arbetstid till 6 timmar… 5 timmar…osv – per dag. Den ökade fritiden (obsevera att det inte längre är arbetslöshet utan just fritid) använder vi till att förkovra oss på olika sätt, eller njuta av våra privata intressen av varierande slag, resa, segla, odla rosor etc. Alternativt kan vi investera vår köpkraft i bättre bostäder, energihushållning via nyutvecklade system, vattenrening, miljörestaurering, förbättrad teknologi som minskar arbetsresor etc. Många kommer att välja u-landsarbete och sprida det nya tänkandet ut över världen.

En annan mycket viktig konsekvens är att vi kommer att ha råd med att anställa duktiga människor när vi behöver hjälp. Antag att min rörmokare och jag tjänar 200 kronor i timmen. I dagens system måste jag arbeta minst 3 timmar övertid för att få råd att anställa min rörmokare 1 timme. Med tidfaktorekonomin gäller en timme för en timme. Med en övertidstimme kan jag betala min rörmokare för en timmes arbete. Vi slipper alltså fuska med något som vi egentligen inte är så bra på. Vilken oerhörd ökning i effektivitet! Hantverkarna slipper gå arbetslösa eller jobba svart och jag själv arbetar med det jag är bäst på. Självfallet skall vi ändå kunna reparera våra hus själva etc. Men då gör vi det därför att vi tycker att det är roligt och inte därför att vi är tvingade av ekonomiska skäl.

Då samtliga andra skatter avskaffas, torde allra största delen av våra 15000 tjänstemän inom skatteförvaltningen kunna ägna sig åt mer positivt arbete. Med positivt menar jag sådant, som har utgångspunkt i förtroende för medmänniskor och ägnat att tillfredsställa verkliga behov. Med negativt menar jag sådant, som har utgångspunkt i misstroende och behov av kontroll och som inte direkt efterfrågas av människorna.

Den viktigaste effekten blir ändå de sjunkande räntorna. Räntesystemet, som ju knappast är någon naturlag, utan är uppfunnet av människan, leder bl.a till att pengarna inte cirkulerar så bra och snabbt som de borde göra. De som har ränteinkomster behöver normalt ej konsumera alla dessa. Följaktligen investeras en del i annat och dras alltså undan från cirkulationen (exempelvis fastighets-spekulationen). För varje ”varv” i processen blir det mer och mer räntepengar över. Det skapas knapphet på pengar ute i samhället. Räntorna stiger och arbetslösheten ökar.

De sjunkande räntorna som en följd av ökade självfinansieringsmöjligheter i tidfaktorsystemet kommer att skapa fler arbetstillfällen. Detta gäller speciellt nya småföretag som har stor rörlighet, innovativ kapacitet och exploaterar uppfinningar som svarar mot verkliga behov och som inte kan utvecklas i dagens system.

Det kan kanske vara värt att fundera lite över vad som händer när räntan närmar sig 0 %. Så länge den är över 0 händer inget plötsligt och dramatiskt. När räntan blir = 0, inträffar en helt ny situation. Alla som läst lite matematik vet att man inte kan dividera med 0. Division med 0 har inget förutbestämbart resultat. Ränta = O % innebär något liknande. Division med negativa tal respektive negativ ränta (cirkulationsavgift på pengarna) går att förutsäga konsekvenserna av. Här vill jag gärna hänvisa till M. Kennedys bok ”Pengar utan inflation och ränta”, som bl a berättar om det intressanta praktiska experimentet i Wörgl i Österrike på 1930-talet.

FÖRSLAG TILL HUR DET SKULLE KUNNA FUNGERA
Politiska beslut
En kompetent arbetsgrupp får i uppgift att utreda de praktiska detaljerna i vårt kommande tidfaktorsystem. Förslagsvis bestäms i samband med finansplanen i början på januari hur många timmar svenska folket skall arbeta för att täcka statens utgifter (våra gemensamt överenskomna åtaganden). Samma sak gör man i kommunfullmäktige i varje enskild kommun. En sannolik storleksordning skulle kunna vara ca 4 timmar till staten och 1,5 timmar till kommunen. Observera att alla andra skatter skall avvecklas. Bara detta innebär att vi får något verkligt att jämföra med.
Ett exempel:
”TT meddelar att under 1990-talet har den sammanlagda skattebördan minskat med i snitt 4,5 minuter per dag. Svenska folket har alltså återfått drygt 2 dagar av sin frihet per år. Det är den nya regeringens målsättning att fortsätta detta arbete. Enligt den nye finansministern torde vi senast år 2005 vara nere i en statlig beskattning på 3 timmar per dag och en genomsnittlig kommunal beskattning på ca 1 timme och 10 minuter:’ (Minns att denna text skrevs i början av 1990-talet/red.)

Ett offentligt deklarationsregister finns upprättat, där alla skattskyldiga är registrerade med namn, adress och timlön (och eventuella identifikationsdata). Timlönen ggr de för året fastställda” skattetimmarna” bestämmer vederbörandes ”skatt” (samhällsavgift), men inte hans inkomst, som blir beroende av hans övriga arbetstid. Den deklarerade timlönen garanteras av uppgiftslämnaren såväl till skatteverket som till arbetsgivaren. Det blir ett egetintresse att beräkna rätt timlön, eftersom avvikelse uppåt eller nedåt automatiskt missgynnar uppgiftslämnaren. Presumtiva arbetsgivare kan titta efter i registret innan han köper en tjänst, för att få överblick på kommande kostnader och därmed kunna planera fördelaktigaste affär.

PRAKTISKA FALL
Nedan redovisas mer eller mindre fullgångna tankar, som skall diskuteras i större grupper.
Vi får nu alltså ett samhälle, där de viktigaste besluten bestämmer hur stor andel av vår tid, som de folkvalda vill disponera över. All övrig tid disponerar vi över själva. Vi planerar och mäter i timmar och minuter. Vi diskuterar nog också timpenningar, minimitimpenningen i samhället, genomsnittet i landet respektive kommunen samt spännvidder mellan olika kategorier av kompetenser.

Som en naturlig följd av tidfaktorekonomi-systemets naturlagsekvivalenta struktur, minskar timlönespännvidden (svinget), eftersom alla kompensationsanspråk i det gamla vildvuxna och okontrollerbara skattesystemet icke kan hävdas. Vi människor genomlever våra liv principiellt i två olika faser som kan växla över tiden. Antingen är vi mottagande av stöd från samhället (t ex som barn) eller är vi bidragande. (Här menas mottaga/bidrag, räknat i pengar.)

barn
sjukdom
fri yrkesutövare
hemarbete
lönearbete
pension – ca 65 år

Barn
Ett belopp (mätt i tid) följer alla barn från födseln. Som utgångspunkt för en diskussion kanske 2 timmar per dag, räknat på genomsnittlig timlön i landet. Reglering skulle kunna ske via tillgodohavande i en tidsbank alternativt minskad tidsavgift för vårdnadshavaren (se nästa avsnitt). Läs gärna IUI 1993, som redovisar förslag om ”medborgarkonto”. (Industrins utredningsinstitut IUI skriftserie 1993: Den långa vägen av Thomas Andersson m.fI.)

Arbetsför ålder
Antag att heltidsarbete innebär 8 timmar per dag och att staten vill ha 3 timmar av den tiden. Årsarbetstiden kan då antas vara 1 600 timmar och vi arbetar 200 dagar per år. Om timlönen är 100 kr:
blir skatten vid 1.600 timmars arbete 3 x 100 x 200 = 60.000 kr.
(Du får behålla 100.000 kr)
Om personen arbetat 1.500 timmar:
blir skatten 3 x 100 x 1.500/1.600 x 200 = 56.250 kr. Timlönen omräknas alltså till motsvarande årsarbetstid.

I det nya systemet blir det också ett egenintresse för företagaren med anställda att deklarera de anställdas tid. För fria yrkesutövare blir förfarandet detsamma. Men medan lönearbetaren har behov av utjämning över året, så har den frie yrkesutövaren kanske behov av utjämning mellan åren. Denne kan då sätta in pengar på ett skattefritt och räntelöst konto. Pengarna beskattas först det år då de tas ut (givetvis omräknat i årsarbetstid). Även här går det att utforma systemet så att det blir ett egenintresse att arbetad tid rapporteras. Den som väljer att arbeta hemma (normalt med att uppfostra barn) kanske får ersättning via barnens ersättning. Antag att den hemarbetande fördelar sitt arbete enligt nedan:

1. Arbete för egen del – 10%
2. Tjänster för man/hustru och barn – 50%
3. Arbete för tredje part dvs uppfostring av barn – 40%

Endast den sista delen bör ersättas. Detta kan t ex ske genom att man får timmar till godo i en tidbank. När man sedan väljer att gå ut på marknaden, har man alltså tid till godo, vilket innebär motsvarande skattebefrielse så länge timmarna räcker?

Ett annat alternativ är att den i familjen som arbetar, får tillgodoräkna sig exv. 2 extra fritimmar (alltså 4 + 2 = 6 timmar) per dag. Dennes omräknade tidskatt blir då 50% av den ordinarie, vilket innebär en skattesänkning med 50%.

Exempel:
Ordinarie timlön – Normaltidsarbete – Tidskatt – Skatt – Netto
100 kr —————- 8 tim/dag ——– 4 tim —400 kr – 400 kr
100 kr —————- 8 tim/dag ——– 2 tim —200 kr – 600 kr

Man betalar alltså en del av skatten med timmar från tidbanken så länge timmar finnes på tidkontot och som då avräknas den ordinarie skatten. Andra alternativ finns, som kan diskuteras. Sjukdom borde kanske ersättas med en ersättning lika för alla? Förslagsvis 2,5 timmars arbete per dag räknat på genomsnittslönen i landet. Eller kan ett personligt avsatt sjukdomskonto på X tim per år föreskrivas för korttidsfrånvaro pga sjukdom.

Olika alternativ kan diskuteras. Arbetslöshet kommer det att existera? Hur ersätts vi då? Kanske som vid sjukdom? Finns den medvetenheten eller förtroendet? Självfallet kommer det alltid att finnas möjligheter, för den som vill, att försäkra sig mot inkomstbortfall, precis som idag.

Pension
Som pensionär får man också ersättning lika för alla. Förslagsvis 60 % av 5 timmar per dag med genomsnittslönen för landet. Även här kommer säkert många att välja frivilliga försäkringar. Pensionärer betalar ingen skatt, eftersom tidredovisning upphör vid uppnådd pension.

Skatteuppbörd och deklaration
Det gamla deklarationsförfarandet avskaffas. I stället får man ett slags id-kort, där endast timpenningen anges. Har man flera arbetsgivare och varierande timlön behövs flera kort. Sedan använder man kortet och stämplar efter hand in det antal timmar man arbetar. Skattemyndigheten får alltså först uppgift om timlön, därefter redovisas antalet arbetade timmar och man debiteras för skatt motsvarande ett bestämt antal timmar – lika för alla – per arbetsdag, månad eller år. Man redovisar själv timmarna till skatteverket (istället för den vanliga deklarationen som vi har idag. Alla arbetsgivare deklarerar antal personer, vilka och hur många timmar de arbetar).

Sammanfattning
I den nya ekonomin och i det nya samhället genomlever vi våra liv i en helt annan trygghet. Vi vet vad som gäller. Vi bidrar med glädje efter förmåga och vi tar emot utan att känna skam. Vi kan planera vår framtid och arbeta för att uppnå planerat resultat, utan att oförutsedda ekonomiska marknadsfluktuationer spräcker kalkylen. En viktig skillnad mot det gamla samhället är att vi tidigare alltid drivits framåt med hjälp av rädsla. Vi har varit rädda för inflation, för våra chefer, för arbetslöshet, för att hamna utanför gemenskapen etc etc. Tidsfaktorekonomin i det nya samhället eliminerar alla dylika rädslor.

Det är viktigt att konstatera att prisnivån blir mycket lägre och bättre svarar mot verkliga framställnings/tillverkningskostnader. De direkt prispåverkande skatterna som försvinner är mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter. De motsvarar ca 49 % av totala skattebördan. Redan pga av detta skulle prisnivån kunna halveras. Tar vi dessutom hänsyn till att mervärdesskatteintäkterna är netto av in- och utgående moms, så torde effekterna för privatpersoner bli ännu större.

I den den nya tidsfaktorekonomin känner vi oss accepterade för vad vi är och inte i första hand för vad vi gör. Samhället består nu av ORÄDDA människor och det är en mycket bättre grund för en fortsatt positiv samhällsutveckling än den gamla som byggde på RÄDDA människor.

FÖRSLAG TILL SUCCESSIVT GENOMFÖRANDE
Det finns många modeller för att successivt införa en tidfaktonekonomi. Nedan listas några:

1. Genomförande 1 månad i taget under en 12-årsperiod
2. Plocka bort en skatt i taget och ersätta med tidskatt
3. Starta med en eller flera kommuner och först efter den kommunala sektorn gå in på den statliga skatten.

En mycket trolig start torde vara att enskilda kommuner startar med eller snarare utan regeringens tillstånd eller välsignelse.

SAMMANFATTNING/ HELHET
En kortfattad beskrivning av dagens tillstånd, är att de medvetna och omedvetna värderingarna inom det nuvarande ekonomiska systemet, grundar sig på den felaktiga uppfattningen att människan är mer outvecklad än vad fallet verkligen är nu på 1990-talet. Några exempel på värderingar som INTE längre kan accepteras:

– Välstånd är liktydigt med materiell levnadsstandard
– Fri konkurrens i alla situationer (utslagning) skapar det totalt största välståndet
– Systemet främjar metoden ”köp billigt och sälj dyrt”
– Planeten är en gåva till människorna som godtyckligt kan brukas utan villkor
– Pengar är en resurs och räntan är ett pris på resursen
– Med hjälp av pengar kan miljön återställas i ursprungligt skick
– Pengarna har ”liv” då de uppenbarligen kan växa på banken – etc.

Vår bristande insikt och därmed oförmåga att underordna oss natur- och livslagar har i det hittillsvarande ekonomiska systemet lett fram till att vi accepterat det ödesdigra systemfelet, nämligen att ”penningsystemet” saknar värdebas. Enligt definitionen på system är den gamla ekonomin inte ett system utan ett spel, där reglerna oförutsebart för vanliga människor ändras under spelets gång. Den gamla ekonomin kan liknas vid en fixad roulette, där vinnare och förlorare är förprogrammerade. Ägarna till rouletten vinner alltid.

Med det menar jag att pengar ursprungligen stod för något. Det var vanligtvis metall (guldmyntfot) eller dylikt. I dag är värdebasen på sin höjd någon form av förtroende eller kanske rättare sagt, låtsat förtroende. Vi ser också livet som en ständig utveckling mot större och större fulländning. Det är någon form av kamp mellan personligheten, medvetenheten och samvetet. Hos den mer utvecklade människan har medvetenheten ”vunnit” över den subjektiva personligheten med dess behov av yttre kontroll och dess rädslor. Därmed är den första grunden lagd för vägen till ett altruistiskt samhälle, där statustänkandet kring pengar successivt minskar.

Samtidigt ser vi också att det är en lång väg att vandra innan vi kommit så långt. Det finns många förslag som dellösningar på vägen till detta samhälle. De kan alla i princip genomföras parallellt med och oberoende av varandra:

– Införa en värdebas för pengarna
– Ekologisk bokföring
– Lönsamt prisfall
– Avskaffa räntan
– Införa en parkeringsavgift på pengar

Jag anser det viktigt att lösningsförslag måste stämma med den ”medvetenhetsnivå” som finns ute i samhället bland de människor, som aktivt skall driva påverkan och genomförandearbetet. Det är min bestämda uppfattning att införandet av en tidvärdebas är ett enkelt och fantastiskt sätt att ta ett rejält kliv mot det solidariska rättvisesamhälle i ekologisk balans, som människorna i dag längtar så starkt efter. De övriga fyra förslagen kommer att förklaras i en kommande version.

(Texten utlånad av Johan Sandwall – National- och företagsekonom)

TIDEN ÄR INNE FÖR STÖRRE DELAKTIGHET I VÅRT SAMHÄLLE OCH I VÅRT LAND.

IMG_3347

Text av Sebastian Näslund – Direktdemokraterna 

– Rösta i alla frågor?

– Då kan väl vad som helst hända!

– Nej, direktdemokrati innebär inte att folket kan sitta hemma vid sin dator och bestämma att vi ska anfalla Tjeckien. Det betyder inte heller att en majoritet kan besluta att halvera skatten och dubblera utgifterna. Inte heller kan direktdemokrati besluta att vi ska gå ur EU nästa vecka eller att vi ska stänga kärnkraften inom ett år. Direkt demokrati betyder inte att statsministern kan avsättas över en natt bara för att han sa något dumt veckan innan. Fortfarande gäller konstitutionen, fortfarande följs lagen och sunt förnuft. Avtal med andra länder gäller.

Däremot betyder Direkt demokrati att du som väljare inte behöver rösta på ett enda parti. Ett parti med ett paket av åsikter som kanske inte alla tilltalar dig. Direkt demokrati betyder att du kan ha inflytande mer än vart 4:e år. Direkt demokrati betyder att blockpolitiken och uppgörelser i slutna rum försvinner med tiden. Direkt demokrati är slutet för partipiska och att 2-3 partiledningar styr Sverige. Direkt demokrati kommer att minska förutsättningarna för korruption och otillbörlig lobbyism. Karriärpolitiker kommer att få söka sitt mandat hos folket, inte inom partiledningen.
Direktdemokrati betyder att fler mandat i riksdagen röstar precis så som folket vill. Ju fler som röstar för ett direktdemokratiskt system, desto fler platser i riksdagen representerar direkt folket. Det räcker med att få 4% av mandaten för att börja.

– Första steget är att tillåta digitala namninsamlingar och att digitalisera valsystemet. Att göra våra bibliotek och högskolor till demokraticentrum med ständigt öppna vallokaler.
– Andra steget är att sakta öka antalet frågor befolkningen kan ta beslut i, precis som i Schweiz, Estland och vissa stater i USA.

I laga ordning bereds omröstningarna i utskott, remisser tas in och lagrådet prövar om omröstningen är i konflikt med befintliga lagar. Med direkt demokrati kan skattetrycket avgöras i en omröstning. När det står klart vilken budget som finns, kan nästa fråga vara att låta folket bestämma hur pengarna ska fördelas mellan departementen.

Regeringen kan tillsättas minister för minister. Varje person i regeringen har ett direkt mandat av folket, inte någon med lojalitetsband inom en hierarkisk partistruktur. När tillräckligt många vill byta ut en minister så går frågan till omröstning. Regering eller ministrar kan fortfarande väljas på långa mandat om folket vill se den formen av kontinuitet.
I fikarummet handlar det inte längre om att olika partitillhörigheter tjafsar med varandra, utan konkreta sakfrågor diskuteras där varje medborgare har verkligt inflytande.

Innan de stora frågorna förs upp kan systemet testas med mindre frågor. Frågor där befolkningen har starka åsikter som ibland går emot de som styr: Vinster i välfärden, kvotering i styrelserum, djurskydd, lika skatt för pensioner som arbete, sockerskatt, systembolagets monopol, tjänstemannaansvar, GMO – ja allt som folk har åsikter i. Det är deras samhälle, varför inte låta dem bestämma?

I ett direktdemokratiskt valsystem kommer fler människors erfarenhet in i besluten. Med verkligt inflytande kommer folk intressera sig och sätta sig in i frågorna de röstar i. Om de inte har tid att rösta kan de fortfarande delegera sin röst till en representant de litar på.

I ett direktdemokratiskt system där 7.2 miljoner svenskar kan rösta istället för 349 stycken kommer rabiata och extrema åsikter inte få utslag i omröstningarna. Det är lättare att förleda 349 personer än 7.2 miljoner människor i ett starkt civilsamhälle med fri press och mänskliga rättigheter.

Hur skulle samhället förändras om det inte styrdes av 349 personer som har övernattningslägenhet i Stockholm?
Folk som kallas ”idioter” kommer att få rösta, extremister kommer att få rösta och alla som är mottagliga för enkla populistiska budskap också. Men framförallt kommer DU att få rösta och resultatet av folkets vilja hamnar in den absoluta mitten utan att rabiata extrema åsikter får sin vilja fram.

I ett direktdemokratiskt valsystem kommer fortfarande intressegrupper, folkrörelser och partier att driva sina frågor, samla opinion och söka skapa majoritet i det parlamentariska systemet. Men makten kommer att utgå från folket.
Förhandlingar och diskussioner mellan de grupper som vill förändra kommer att leda till paket av frågor som samverkar åt ett håll för att uppnå ett syfte. Frågor kommer inte gå till omröstning utan lång förberedelse. Kompetenta utskott kommer att bereda frågorna så att en fråga inte går stick i stäv med en annan – precis som idag.

När de första kraven för allmän rösträtt började höras för 150 år sedan sa de som hade makten i samhället att det skulle leda till kaos. Demokrati är alltid dynamiskt och livfullt till skillnad mot toppstyrda länder, t ex stabila diktaturer.

När 7.2 miljoner människor röstar istället för 349 stycken så visar resultatet på hela den röstande befolkningens samlade erfarenhet. Vissa kommer påstå att det bli rörigt, men vad det egentligen blir är extremt tydligt. Extremt tydligt hur Sveriges folk vill utveckla sitt närsamhälle och sitt land.

Nå, kan då direktdemokrati lösa arbetslösheten? Kan Anders Borg det? Kan socialdemokraterna det? Kan direktdemokrati se till att vi har kvar vår välfärd när vår exportindustri konkurrensutsätts?

Det är Sveriges samlade kompetens som kan lösa dessa problem: partierna, politikerna, näringslivet, entreprenörerna, folkrörelserna, föreningarna. Det blir inte mindre förslag på lösningar i ett direktdemokratiskt samhälle, det blir fler. Det blir inte mindre forskare och experter som får uttala sig. Det blir inte mindre remissinstanser innan besluten tas, det blir fler. Det blir inte en dummare ledning av landet, vi röstar fortfarande fram våra ledare, men dessa ledare måste vara mycket mer lyhörda för majoritetens vilja i varje fråga i ett direktdemokratiskt valsystem.
Valsystemet har ändrats förr. Vi kan göra det igen.

Sebastian Näslund
Direktdemokraterna

Bild

Hur skapa en visuell bild av Tidfaktorekonomins effekter, möjligheter och kausala följdverkningar?

BREV från Kalle Gustafson 4 mars 2010

”Den omedelbara effekten av ett eventuellt införande av Tidfaktorekonomi – är den ökade köpkraften för människor. Det direkta resultatet av det – skulle kunna bli den icke önskvärda möjligheten att man shoppar en massa onödiga prylar. MEN – det skulle lika gärna kunna betyda att människor plötsligt började se möjligheten att betala av sina skulder, beta av dem sakta men säkert och få njuta av den underbara känslan av att inte längre ha en skuld på sina axlar!

De finns naturligtvis också de som inte upplever meningen med att förkovra sig utbildningsmässigt, utan lurats in i rollen som konsumenter – vilket också är frukten av den rådande politikens intresse för vinstmaximering – förklätt till välfärdsmodell. Vinstmaximeringen är det största miljöhotet vi har idag.

Det är ett lurendrejeri att försöka övertyga människor om att lyckan ligger i att äga en massa onödiga och meningslösa prylar. Därför är det oerhört väsentligt att peka på den ökade köpkraften som kommer med Tidfaktorekeonomin – som en möjlighet att förverkliga sina drömmar – som de flesta människor burit med sig sen ungdomen. Att skaffa sig ett lustbetonat kreativt yrke och en habil ekonomi – som är villkor för det bästa som livet kan erbjuda. Det är just dessa krossade drömmar som är den del i den förödande uppgivenhet som dominerar i dagens samhälle.

Denna uppfattning bottnar i min övertygelse: Att förverkligandet av den möjliga skapandekraft som varje individ har – och den lycka individen upplever när projekt förverkligas – är en av de största lyckokänslor som en människa kan få. Var och en som upplevt detta kan vittna om dess verklighet.

För att drömmarna ska bli verklighet måste utbildningsvägar skapas som leder fram till underliggande önskemål. Men detta förutsätter ett samhälle med en mångfald av småföretag, inom tekniska, konstnärliga och praktiska områden – där funktion och kvalitet är huvudmålen.

I detta kommande samhälle finns en mångfald av kvalitetsprodukter, av ekologiska, hantverksmässiga, litterära, vetenskapliga och konstnärligt unika alster och kunskaper.

Dagens marknad däremot är inriktad på massproduktion av vinstmaximerande, avsiktligt framställda kortlivade produkter, som inom beräknad tid går sönder och övergår till sopor. Vi håller på att förgiftas av sopor, som tar allt större plats i vår tillvaro. Dagens politiska scenario är genomgående inriktad på vinstmaximerad massproduktion av lågkvalitativa produkter.

VAD KAN VI GÖRA???
Varken högerns eller vänsterns ideologiska modeller är framkomliga vägar till ett gott samhälle för alla.
Världens befolkning fördubblas vart 35:e år. Processen är exponentiell. Precis som räntesystemet.(Talen fördubblas – 2+2=4, 4+4=8, 8+8=16…osv). Därför är det absolut nödvändigt att uppmärksamma rådande krisläge.
Om detta förhållande inte görs medvetet för allmänheten, riskerar mänsklighetens existensiella villkor att vara uttömda inom överskådlig tid!!!

Kan det då finnas någon riktig uppfattning om tillvarons villkor? JA, redan Konfucius hade för 2500 år sedan uppfattningen att naturens villkor borde vara rättesnöre för människans och samhällets organisation.

Om vägen till att förändra vårt samhälle måste gå via uppbyggandet av ett nytt politiskt parti så låt det då bli PERMALOGISKT SAMHÄLLEs uppfattning, som menar att naturlagarna och dess tillämpning i ekonomi och en objektiv rättsgrund – alltså att politiken måste tillämpa naturvetenskaplig metod vid organisationen av det mänskliga samhället.

PERMALOGISKT SAMHÄLLE:s partiprogram ska alltså vara befriat från inflytande från både höger och vänster och ha sin grund i naturvetenskaplig neutral tillämpning.

Det finns inga privilegier eller ekonomiska fördelar för utvalda grupper i det nya programmet. Däremot en rättvis fördelning av de resurser som föreligger.

Karl Gustafson, Lindesberg 2010-03-03

Motion till Sveriges riksdag

Gernandt

Anders Gernandt var en klok man som Centerpartiets elit totalt negligerade 1976 – han fick efter detta ej heller något förnyat förtroende.
(Säger en hel del om makteliter)

Anders Konrad Svante Gernandt – fyllde 92 år 2006 då denna motion första gången lades ut på internet. Han föddes den 18 juli 1916.

2006 byggde vi den första tidskattesidan – då talade Kalle Gustafson (tidfaktorekonomins innovatör) med Anders Gernandt  i telefonen och han var då helt klar och mindes mycket väl sin motion. Anders Gernandt dog 2008.

Texten kan tyckas lite ålderdomlig, men tänk då på hur vi formas av media där människor är långt ifrån vältaliga och numera känner sig tvungna att väva in engelska ord lite här och där för att (tror de) höja sin status av att vara märkvärdig. Då, 1976 var denna text alls inte ålderdomlig:

1975/76: 971, motion av herr Gernandt om ett system med tidskatt

”Trots goda inkomster för de flesta av landets medborgare anser sig många enskilda människor inte kunna kosta på sig ett antal hantverks- och servicearbeten som de gärna skulle vilja ha utförda. Det kan exempelvis vara renoveringsarbeten på bilen eller målningsarbeten i villan eller bostadslägenheten.

Man tycker att det blir för dyrt att vända sig till en större, välrenommerad firma – även om man där får kvalitetsgarantier. Således blir det därvid inte några arbetstimmar för firmans anställda – och inte heller några skatteinkomster för stat och kommun. Nästa steg nedåt i kostnadsskalan är kanske något s. k. skuttföretag – som ofta kan göra goda arbeten men som inte alltid har så noggrann skattebokföring. Här kan alltså ske skattebortfall. (skuttföretag = yrkesjargong för mindre byggföretag)

Ytterligare billigare blir arbetet kanske om det utförs av någon helt enskild person – och troligen helt skattefritt. Och till slut det allra billigaste alternativet: Målaren snyggar upp villaägarens hus medan villaägaren renoverar målarens bil i sitt garage. Rätt och slätt ett arbetsbyte. Även här blir det ju aldrig tal om några skattemedel. Om två arbetsbytande personer skulle betala i reda pengar t.ex. 1.000 kr. vardera till varandra så skulle (som marginalskatt + moms) minst 1.000 kr sammanlagt gå till skatter för att man måste underhålla sina ägodelar. Detta som princip är ju ganska orimligt. Därför blir det också mycket arbetsbyte, skattesmiteri m. m. Motionären gör inte anspråk på att vara speciellt kunnig i skattefrågor men vill dock i denna motion ge några synpunkter på en skattefaktor som hittills inte berörts i den allmänna skattedebatten – nämligen tiden för arbete som en sorts värdefaktor för beskattning.

Något om dagens skattesituation
Från myndigheternas samt arbetsgivar- och löntagarorganisationernas sida finns en oro för de tilltagande möjligheter till skatte- och avgiftsflykt som ökat skutteri, arbetsbyte och gör-det-själv-arbete leder till. Skutteri kan väcka misstanke om att skatter inte inbetalas. Arbetsmarknadens parter ser sig förlora intäkter genom att många av ”skuttarna” ställer sig utanför de organiserade avtalsorganisationerna.

Det kan ej accepteras om människor på olaglig väg undandrar sig skattskyldighet och samhällsansvar. Men ingen lag vill eller får å andra sidan hindra människorna från att genom eget arbete förbättra sina levnadsvillkor.

Från samhällets synpunkt är det av godo om medborgarna själva på flera olika sätt kan sörja för att vi har ett fungerande och socialt väl utvecklat välståndssamhälle. Vårt nuvarande skattesystem har – bl. a. genom progressiviteten – lett till stor lönespridning mellan inkomsttagarna. För att uppnå bättre ekonomiska levnadsförhållanden har lågavlönade tvingats öka sin arbetstid. Samtidigt har vissa högavlönade kunnat minska densamma för att ägna sig åt något välfärds-ökande men skattefritt gör-det-själv-arbete. Den lågavlönade måste innan han kan ägna sig åt skattefritt gör-det-själv-arbete i första hand öka sin egen arbetstid för att inkomsten skall täcka existenskostnaderna. Dessutom berövas den ekonomiskt svage ytterligare möjlighet att utföra skattefritt gör-det-själv-arbete, genom att samhällsutformningen och samhällets administrerande regler lägger hinder i vägen.

Ett proportionellt skattesystem
För den som inte är insatt i skattesystemets funktion är det lätt att man lockas utgå från bruttolöneskillnaderna mellan hög och lågavlönade. Därvid verkar det logiskt att ta högre skatteprocent av en högre lön än av en lägre. Man förbiser emellertid att de nuvarande bruttolöneskillnaderna till största delen orsakas av just den progressiva marginalskattens förväntade eftekt på löneökningarna. Om man i stället har ett proportionellt skattesystem, dvs. samma skatteprocent för alla oavsett inkomstens storlek inom ett reglerat bruttolönesystem som endast tar hänsyn till kvalifikation och kompetens och utesluter progressivitetens kompensatoriska löneökningseftekt, så minskas automatiskt den lönespridning som i själva verket är en beskattning av företagets löneutrymme.

Det bör uppmärksammas att sådan beskattning främst drabbar löneintensiva företag under det att kapitalintensiva företag av typ maskinell processindustri inte drabbas av det progressive skatteuttaget ur företaget. Den nuvarande progressive skatten får således anses gynna processindustrier och högautomatiserande företag medan den missgynnar de mera arbetskraftsintensiva företagen, bl. a. i låglönebranscher. Höginkomsttagaren kräver lön i förhållande till vad han får behålla i lönekuvertet. Vid proportionell skatt behöver han inte kompensera sig mot progressionen, och om det nuvarande skatteuttaget i snitt ligger på 45 %, går en mindre del bort i skatt av företagets löneutrymme. Därmed kommer det rimligen att finnas mera pengar kvar i företaget till lönehöjningar åt de lågavlönade. Den högavlönade kan på så sätt få en viss löneökning samtidigt som den lågavlönade bör kunna få en kraftig förbättring av sin lön.

Följande exempel är ett försök till jämförelse mellan progressivt och proportionellt skattesystem vid ett företag. Antag att företaget har ett ”tillgängligt” lönekonto på 150 kr/per arbetad timme för all personal tillsammans. Proportionell skatt beräknas efter 45 %.

PROGRESSIVT SKATTESYSTEM per tim.
Sysselsätter 2 personer

1 Högavlönad nettolön 31:25 Andel av lönekonto 125:00
1 Lågavlönad nettolön 12:50 Andel av lönekonto 25:00
Utbetald nettolön 43:75 Summa Kr/tim. 150:00
Skatt högavlönad 75 % = 93:75
Skatt lågavlönad 50 % = 12:50 Skatt: Lön: = kr/tim
Sammanlagd skatt kr. 106:25 106:25 + 43:75 150:00

———————

PROPORTIONELLT SKATTESYSTEM per tim.
Sysselsätter 5 personer

1 Högavlönad nettolön 31:25 Andel av lönekonto 56:82
1 Lågavlönad nettolön 12:94 Andel av lönekonto 23:30
1 Lågavlönad nettolön 12:94 Andel av lönekonto 23:30
1 Lågavlönad nettolön 12:93 Andel av lönekonto 23:29
1 Lågavlönad nettolön 12:93 Andel av lönekonto 23:29
Utbetald nettolön 83:00 Summa Kr./tim. 150:00
Skatt 1 högavlönad 45 % = 25:56
Skatt 4 lågavlönad 45 % = 41:44 Skatt: Lön: = kr/tim.
Sammanlagd skatt kr. 67:00 + 83:00 150:00

Som framgår av exemplen får staten vid proportionell skatt 39:25 kr. mindre i skatt, men slipper att ge bidrag åt 3 arbetslösa. Uppdelat på 3 nyanställda blir skattesänkningen om 39:25 kr, en timpenning på 13:08 kr, som företaget i stället kan ge dessa löntagare.
Exemplet med den proportionella beskattningen visar att företaget skulle kunna tillföras tre personer i produktivt arbete. Detta ökar den totala produktionen så att även exporten därigenom kan ökas. Priserna på varorna hålls därvid nere, vilket ger vår ekonomi konkurrenskraft och motståndskraft mot inflation. Skatteomläggningen borde kunna utlösa en kraftig efterfrågan på arbetskraft. Därmed ökar köpkraften inom landet, och mer av våra varor kan produceras.

Nästa steg – tidskatt
Det som i en ny skattereform är eftersträvansvärt, är att konstruera ett nytt skattesystem som utan att försämra något ger fördelar genom att avskaffa en rad existerande orättvisor. Utgångspunkten för att avskaffa progressiviteten och dess orättvisor, är att bibehålla en ekonomisk kontinuitet vid övergång till TIDSKATT. Om tidskatt införs, finns möjlighet att successivt trappa ned det höga skattetrycket till en mänskligare och mer utvecklingsbefrämjande nivå. Ett överslag visar att om alla löntagare i Sverige som arbetar full tid arbetar 103 dagar i sina ordinarie yrken, så får staten – om de tar hela inkomsten i skatt – samma skatteintäkter som i dag (men i verkligheten skulle staten troligen få något mer).

Under ett år har alla levande tillgång till samma tid. I skattehänseende måste en del ägna mer tid än andra för att fullgöra sina skyldigheter. I en rättvise-stat måste man anta att det med lika rättigheter även råder lika skyldigheter. Följande exempel visar hur detta fungerar i det svenska samhället med nuvarande skattepolitik.

Låt oss anta att herr Höglön har en inkomst av 100 kr/tim. Under det att herr Låglön bara tjänar 20 kr/tim.

– Herr Höglön har 100 kr/tim, arbetar 10 tim och tjänar 1.000 kr.
– Herr Låglön har 20 kr/tim, arbetar 50 tim och tjänar 1.000 kr.

Båda har således samma slutlön men olika lång arbetstid för samma slutinkomst. Det spelar ingen roll för exemplet om slutlönen är 40.000 eller 50.000 eller 60.000 kr. per år. Det blir dock enklare att räkna och att förstå systemet om man håller sig till ovannämnda exempel med
1.000 kr.

Om vi förutsätter att både herr Höglön och herr Låglön har samma årsinkomst men med olika stora arbetsinsatser, så skall i rådande progressiva skattesystem båda betala lika stor skatt på lika stor beskattningsbar inkomst. Låt oss säga att skatten är 50 procent så skall på ovanstående tusenlapp:
– herr Höglön betala 500 kr i skatt
– herr Låglön betala 500 kr i skatt

Men för att kunna betala dessa 500 kr i skatt måste:
– herr Höglön arbeta i 5 timmar/dagar, månader, år.
– herr Låglön arbeta i 25 timmar/dagar, månader, år.

Detta fyller inte kravet på rättvisa. Lika rättigheter = lika skyldigheter. Tidsbegreppet har inte tagits in i nationalekonomin som en integrerad faktor för vårt välstånd. Det som är absolut jämlikt mellan alla människor är den tid de lever varje dygn, nämligen 24 timmar. Därtill kommer att alla blir trötta av 8 timmars arbete, alla behöver ungefär lika mycket sömn, ungefär lika mycket stimulans och fritid, lika mycket mat och dryck.

Alla lever bara en mansålder statistiskt sett ca 70 år. Men ändå har vi ett skattesystem som inte låtsas om tidens betydelse och värde.

Tidskatt bygger på principen att alla människor skall erlägga skatt i form av inkomst från lika lång tids arbete inom respektive yrke eller sysselsättning. I grunden avgörs lönenivån av tillgång och efterfrågan samt personens yrkesskicklighet. Principen att betala skatt efter förmåga är socialt angelägen och skall därför återspeglas i lönespridningen och de fackliga lönekraven. Jämlikheten ligger i att varje medborgare fullgör en tidsmässigt jämlik skattskyldighet.

Tidskatten skall i huvudsak vara tillämplig för beskattning av manuellt arbete. Tidskatten är ämnad att ersätta alla övriga direkta och indirekta skatter med undantag för vad som kan klassificeras som inkomst av kapital och realvärde, dvs. aktievinster, räntor och andra arbetsfria inkomster. Dylika inkomster skall dock skattas med fri avdragsrätt, om de investeras i samhällsnyttig verksamhet.

Preventiva skatter, för att begränsa samhällsskadliga produkter som sprit och tobak bör kvarstå tills människorna visar den mognad att missbruk av skadliga varor inte längre är att anse som större samhällsproblem. Orsaken till missbruk är ofta en av de negativa konsekvenserna av vårt nuvarande skattesystem.

Den stora vinsten för löntagarna med tidskatt ligger i att skatteövervältrings-mekaniken i det nuvarande skattesystemet inte finns i tidskattesystemet. Därmed återfår löntagarna viljan att arbeta, genom att de får behålla mer av vad de intjänar.

Hur länge skall man arbeta för tidskatten?
För närvarande arbetar man 230 – 233 dagar per år i Sverige. 103 dagar av dessa motsvarar – enligt tidigare anfört synsätt – ca 45 procent av tiden och motsvarar alltså även storleken av vår nuvarande medelbeskattning. Om 5 miljoner löntagare – minus en sjukfrånvaro som normalt ligger på 13 procent – (återstår 4,35 milj.) arbetar 103 dagar a´ 8 tim. och har en medelinkomst på 30 kr/tim, så ger detta 107 miljarder i skatt. Det kan här erinras om att den ”konstanta” sjukfrånvaron kostar svenska staten ca 16 miljarder i skattebortfall och inemot 20 miljarder i lönebortfall plus realvärde/produktionsbortfall plus vårdkostnader.

Statens inkomst från löner, arbetsgivaravgifter, moms m. m. uppgår i år till ca 70 miljarder. Nu skall det dock räknas med att alla de 4,35 miljonerna löntagarna inte önskar arbeta full tid. Men för att fylla statens inkomstbehov av 70 skattemiljarder behöver bara 2,7 miljoner löntagare arbeta full tid. Naturligtvis arbetas det betydligt mer i dagsläget, men detta arbete består i bl. a. skattefritt skutteri, arbetsbyte och gör-det-själv-arbete. Vi bör således redan i dag kunna övergå till ett tidskattesystem utan samhällsekonomisk risk och räkna med att skatteinkomsten stiger, eftersom allt fler kommer att finna det lönsamt att arbeta mer. Att inte övergå till tidskatt skulle kanske ytterligare minska arbetsinsatserna och skapa depression och ofrihet.

Man kan således avskaffa den progressiva statsskatten, kommunalskatten och momsen och ersätta dessa med 103 dagars tidskatt – i form av en ”samlad” arbetsgivaravgift – med bibehållen finansiell balans. Momsen bör avskaffas, eftersom den drabbar låginkomsttagarna särskilt hårt. Även om man inte har inkomst, så måste denna skatt betalas när livsnödvändiga varor köps. Pensionärers beskattade sparmedel blir genom momsen beskattade ytterligare en gång, vilket skapar otrygghet för denna ekonomiskt svaga grupp. En fördelning mellan stat och kommun av den inlevererade tidskatten bevarar även den kommunala självstyrelsen.

När staten fått in de inkomster som den behöver för att administrera samhället så kan medborgarna få göra vad de behagar under resten av tiden.

Vill de studera för all uppnå högre lön eller om de önskar arbeta med gör-det-själv-arbete så har de frihet att välja. Att lösa angelägna samhällsbehov genom gör-det-själv-arbete eller arbetsbyte är i den situationen lika legitimt som att stora företag utför arbetet.
Tidskattens storlek bestäms år för år och föreslås av regeringen i budgetföslaget för att föreläggas riksdagen för beslut. Med riksdagens medgivande skall den kunna ändras under löpande budgetår, under i stort sett samma förfarande som statsförvaltningen i dag arbetar med.
Inbetalningen av skatten kan tillgå så att löntagarna deklarerar sin timlön varje år och meddelar ändringar i lönen. Härvid sänder lokala skattemyndigheten ut ett datakort som bekräftelse på deklarationen. Ingen löntagare avses kunna överskrida deklarerad timlön utan ändring av deklarationsuppgiften. Ingen arbetsgivare avses få anställa fast arbetskraft med mindre än att de har ett datakort. Löntagare får inte ut lön med mindre än att de har ett datakort. Arbetsgivare kan icke göra avdrag för löneutbetalning utan att lönen finns kvitterad och registrerad hos skattemyndigheten.

Det är av största betydelse att eftersträva att samtliga arbetsföra medborgare fullgör sin arbetsinsats efter förmåga och att ingen utstötes från arbetsmarknaden och samhällsgemenskapen på grund av felaktigt konstruerade skattesystem.

Såsom anfördes i motionens början gör motionären inte anspråk på att vara så väl insatt i skattekonstruktionstekniken. Denna motion får därför betraktas som ett försök till att tillföra skatteomläggningsarbetet några nya – och förhoppningsvis intressanta – synpunkter. Men endast genom att fördela försörjnings – och skattebördan på så många som möjligt kan varje individuell börda bli så liten att alla får tillfälle att leva ett i flera avseenden rikare liv.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen anhåller om en utredning beträffande möjligheterna att införa ett system med tidskatt i stället för nuvarande skattesystem i enlighet med vad som har anförts i motionen.”

Stockholm den 26 januari 1976

ANDERS GERNANDT (c)
GOTAB 51093 Stockholm 1976

EN CHANS TILL KULTURELL BLOMSTRING av Åsa Brandberg

kulturell blomstring(texten är skriven av Åsa långt innan 2006 då jag fick den, för att lägga ut på den första tidskattesidan)

TIDFAKTOREKONOMI

Vad är pengar och varför finns de? Är tid verkligen pengar? Kan miljö prissättas? Alltför sällan sätter vi oss ner och funderar över hur våra dagliga inköp görs, varifrån pengarna kommer och hur de stora penningströmmarna går.

På tal om pengar har jag hört många definitioner. Somliga påstår att pengar är förtroende och andra säger att pengar är tid. Ännu fler är övertygade om att pengar är värde. Alla sådana djupsinniga beteckningar skulle dock fall, om plötsligt alla världens pengar gick upp i rök. Lite snopna mitt i chocken skulle vi tvingas konstatera att allting finns kvar i alla fall, precis allt – utom vårt praktiska bytesmedel, vilket närmast är en bagatell att återskapa.

Med pengabålets rök skulle antagligen en del hjärnspöken virvla bort, psykiska bindningar, ångest maktanspråk, falska självbilder …medan stora och uppfodrande frågor tränger sig på: Vad gör vi med kommande generationers skuld till oss? U-ländernas skuld till oss? Vad är skuld? Vem har skulden? Vad har pengar med saken att göra?

Pengar är i sig så gott som värdelösa, men de är onekligen praktiska som bytesmedel. De består till 97 % av elektroniska impulser och till 3 % av papperslappar och metallstycken, men i princip av vad som helst. Snäckskal t ex, det har förekommit, och även cigaretter. Men inget av dessa bytesmedel lånades ut mot ränta av monopolföretag. Våra pengar däremot produceras och lånas ut mot ränta av monopolföretag, dvs riks- och centralbanker. Därifrån löper de ut och strömmar tillbaka och tycks ställa till rätt mycket på vägen, både gott och ont. Men det är inte pengarna som ställer till, utan människors sätt att hantera dem. Bara tio procent av världens alla pengar är bevis för utfört arbete och fungerar som symbol för detta vid byten. Resten däremot, alltså nittio procent av världens pengar, används uteslutande destruktivt i jordens resurshållning.

ETT GALET PENNINGSPEL

Om alla pengar vore kvitton för utfört arbete skulle pengarna strömma som en vacker spegelbild av människornas byten. Nu är det som bekant inte så för pengar kan köpas för pengar med vinst. 90 procent av världens alla pengar rasar som elektroniska blixtar i etern och koncentreras till svindlande summor. Dessa summor växer och verkar som en slags Mammons magneter, lösdrivna från förbindelsen med jorden, uteslutande till spekulation. Spekulationen kan gälla luftiga fastighetsaffärer, ren valutahandel, terminsaffärer med råvaror som ligger stilla, trots att de blir sålda kors och tvärs över hela jorden – eller vanliga ”förnuftiga pensionsplaceringar”.

I Världsbanken har man konstaterat ca trettio gånger fler penningtransaktioner än verkliga affärstransaktioner. Med pengar som handelsvara spelar storföretag hisnande spel med belopp, som överskrider avkastningen av sin egentliga verksamhet. Pengar med och utan täckning beblandas och sugs upp som tromber i pengarnas världsvida, skapande kaos. Låter vi oss alla bli offer i ett galet penningspel som ingen genomskådar?

I skolan fick vi höra att banker har till uppgift att låna in pengar från sparare och sedan låna ut dem igen mot ränta. Lånandet skulle bara vara möjligt för att somliga först hade satt in pengarna. Pengarnas mängd begränsades av att man ständigt var beredd att växla in pengar i guld. Detta stämde för inte så länge sedan, men nu är verkligheten lång ifrån densamma.

Fortfarande deponeras en del pengar i banker, men bankerna lånar ut mycket mer än de någonsin får in. De lånar faktiskt ut en oerhörd massa pengar i förhoppning om teckning i framtiden. År 1990 hade de 500 största bankerna i världen skulder på mer än 2.000 dollar per varje man, kvinna och barn, och den totala världsskulden var åtminstone tre gånger större. I de ”rikaste” länderna var skulden över 30.000 dollar per capita. Detta skulle betraktas som världen största svindleri, om kunderna plötsligt skulle ta ut sina fodringar i kontanter. Men så sker inte, i varje fall inte än. Därför kan bankerna fortsätta trolla fram pengar ur ingenting genom att ge företag och regeringar lån, som inte består av verkliga pengar. På dessa overkliga pengar tar man ränta i verkliga pengar, alltså i pengar som människor fått i lön för sitt arbete. På så vis stjäl vi av kommande generationer och av dem som inte spekulerar i pengar – samt av planeten vi bor på.

KAN VI HANDLA ANNORLUNDA?

När vi nått den punkt där vi nu befinner oss, är det hög tid att granska de sätt, på vilka vi misskött den globala resurshushållningen så kapitalt – och varför inte söka ett bättre sätt. Varför inte lyfta blicken utöver det invanda höger-vänster-perspektvet och se fördomsfritt på situationen?

Alla hittillsvarande ekonomiska teorier har det gemensamt att de är just teorier. Varken kapitalism eller planekonomi har visat sig hålla, och ingen annan teori heller, av det enkla skälet att de inte kan prövas vetenskapligt. För att kunna stå på verklighetens grund måste ekonomin liksom naturvetenskapen ha ett naturlagsbundet korrektiv, ett objektivt måttsystem liksom meter och gram. En sådan värdeneutral lösning på penningproblemet erbjuder den så kallade tidfaktorekonomin. Här knyter man hela ekonomin till en naturkonstant, nämligen den fysiska tiden.

SOLEN GER EN VÄRDEBAS

Liksom växterna och djuren får människan sin livsnödvändiga energi från solen. Solenergin flödar in i jorden, luften, vattnet och allt levande under i genomsnitt 24 timmar/dygn och plats, ständigt och jämt, jorden runt. Från solen strålar energin emot oss, och solen sätter också gränser för vår energiförbrukning, eftersom all energi vi använder är omvandlad och delvis lagrad solenergi.

Solen är även vår gemensamma klocka. Vi kan inte manipulera himlakropparnas rörelser, och följdaktligen inte heller den mätbara tiden. En timmes varaktighet kan därför aldrig ifrågasättas någonstans på jorden. Eftersom solens regelbundna vandring över himlavalvet (ur vårt perspektiv) ger oss möjlighet att mät tiden med ett objektivt mått, så får vi också en möjlighet att mäta mängden av instrålad energi med samma mått. Genom att införa tiden som en konstant värdebas i resurshushållningen, uppstår möjligheten att föra ekonomin till en vetenskaplig grund. Detta kan låta komplicerat, men det visar sig att i praktiken förenklas ekonomin ganska radikalt, när man förankrar den vid en naturrelaterad värdebas.

Arbete kan beskrivas som uppbyggande verksamhet. Genom att arbeta ordnar vi materien. I denna ordning binds energi. Kvar blir resterna med lägre energi, skräpet eller avfallet. Ordning och kaos växlar, men den totala balansen måste upprätthållas som debet och kredit om utvecklingen ska kunna fortgå.

Växterna omvandlar energi till ordnad materia genom fotosyntesen i takt med sin egenart. Skogsstjärnan ordnar materian i sitt eget tempo, på sitt eget vis och hon är varken bättre eller sämre än granen, bara olika. Människan å sin sida omvandlar den ordnade materian till kaos i sitt arbete för fortlevnad och ökad medvetenhet – vilket innebär en ny ordning i det fysiska och ett förandligande av materien. Häri ligger hennes frihet och ansvar.

MÄNNISKANS VILLKORLIGA FRIHET

Paradoxsalt nog är det en förutsättning för människans frihet att hon frivilligt väljer att anpassa sig till de lagar, enligt vilken hela skapelsen fungerar. Detta gäller inte bara naturlagarna, som vi först lär oss uppfatta, utan även livets och moralens lagar, vilka kan studeras objektivt på sina egna villkor. Det kvarstår dock att beakta de fysiska lagarna. Naturens ramar kan inte sprängas utan förödande konsekvenser för planeten och livet på denna.

Eftersom växternas och djurens arbete följer naturlagarna till punkt och pricka, kan deras sätt att arbeta ge oss människor nödvändig kunskap. Vi människor är de enda varelser som är fria att gå vilse. Vi måste därför lära oss att uppfatta livets och moralens lagar lika korrekt som naturlagarna. Naturens villkor kan vi inte förbise. Denna utvidgade förståelse är nödvändig för all resurshushållning, för hela ekonomin i stort såväl som i smått. Mot denna bakgrund kan man bedöma den nya ekonomiska metod, som blev kallad tidfaktorekonomi av upphovsmannen Karl Gustafson. Denne man är uppfinnare och en reformator som arbetat med tidfaktorekonomin sen 1970.

EN ORÄTTVIS TIDSFÖRDELNING

Om man undersöker hur mycket tid olika människor behöver använda för att betala skatten, så blir man verkligen bestört och man tror kanske först att man har räknat fel. Det visar sig nämligen att vid beskattning enligt både progressiv och rak proportionell skatteskala blir de lågavlönade mest berövad sin tid. I tid räknat betalar de fattigaste mest skatt! Skalorna är ju konstruerade för att jämna ut inkomstskillnaderna! Ändå visar det sig att låginkomsttagare blir lurade på sin tid, särskilt de sämst ställda, för de betalar betydligt mer arbetstid än de övriga – vilket väl aldrig varit någons medvetna avsikt? Fritidens orättvisa fördelning förstärks ytterligare genom att höginkomsttagare har möjlighet till skatteplanering, vilket om bekant tillåter miljardsvindlerier. Men även höginkomsttagare är lurade eftersom dessa i samma grad som de flesta önskar rättvisa och medmänsklighet. Vi alla – nästan – lever i den illusionen att skattskalorna är instrument för rättvisast möjliga fördelning. Vi kan ta ett exempel på kommunalskatt som illustration:

Låt oss anta att en städerska får 60 kr/timme. Då tjänar hon 3.000 kr på 50 timmar. En tjänsteman som tjänar 300 kr i timmen arbetar 10 timmar för att tjäna samma summa. Med samma skattesats, till exempel 50%, betalar båda 1.500 kr i skatt. Men för att kunna betala dessa 1.500 kr i skatt behöver städerskan arbeta i 25 timmar och tjänstemannen bara i 5 timmar.

TIDSKATT

Om tidfaktorn integreras i skattesystemet på samma vis som i lönesystemet, kommer städerskan och tjänstemannen att arbeta lika lång tid för det gemensamma. Båda får då, trots olika timlön, lika lång fritid.

Låt oss anta att städerskan i exemplet är en konstnär eller en pedagog av naturen. Hon kommer kanske inte ens att få tid att upptäcka sin begåvning, än mindre utveckla den. Eller låt oss anta att hon har barn och barnbarn eller andra som behöver hennes kärlek och omvårdnad. Det kan bli svårt att få tiden att räcka. I båda fallen blir hennes resurser förspillda. I det stora hela förspiller vi våra chanser till kulturell blomstring, just genom att så många är lurade på sin tid. Detta blir en effekt av att vi bara har tidfaktorn med i halva systemet, nämligen i lönesättningen och inte i skattesystemet.

MINSTA GEMENSAMMA LEVNADSSTANDARD

Genom att regleringar, skatter och avdrag kors och tvärs blir onödiga, kommer vi att göra så stora besparingar att normalarbetstiden efter hand kan förkortas. En allmän lika stor grundtrygghetsbas kan istället finansieras genom lika lång arbetstidskatt för alla arbetsföra. Då riskerar ingen lägre levnadsstandard än den för alla garanterade. Detta är ett betydligt billigare och mänskligare sätt att skapa välfärd än vårt nutida bidragssystem.

MÖJLIGHET TILL SJÄLVFINANSIERING

Allt arbete utöver den normala arbetstiden blir skattefritt. Genom övertidsarbete kan man därför finansiera starten för ett eget företag, en villa, en resa eller vilket projekt som helst, kanske odla rosor. En sådan frihet känns ovan för de flesta, ovan för fantasin t o m.

Alla får tid att utveckla sin egenart när tiden står till förfogande. Detta är en frihet som de flesta inte ens vågat hoppas på.

Möjligheten att finansiera en verksamhet genom skattefritt övertidsarbete minskar behovet av att låna riskkapital, och när lånebehovet minskar sjunker räntan. I det här fallet kommer detta inte att innebära någon inflationsrisk, utan snarare en tillfällig tendens till deflation under tiden pengar binds upp i sparande till eget riskkapital. Effekten mildras dock i den mån man successivt köper maskiner, bygger verkstad eller investerar på annat sätt.

Människor med så kallade fria yrken, konstnärer och författare t ex, kommer till en början att nöja sig med att förvärvsarbeta den normala arbetstiden och använda sin rikliga fritid till att utveckla konsten. När verken blir sålda kommer lönen naturligtvis oregelbundet. Därför kan fria yrkesutövare sätta in pengarna på ett skattefritt konto, så att skatten inte behöver betalas förrän pengarna ska tas ut. Tidskatten räknas ut i efterskott/år. Detsamma gäller företag.

VI HAR EN SKADAD MARKNAD

Det stora svinnet i vår nuvarande ekonomi går som bekant på skilda vägar till penningspekulation, både legitim och illegitim. Vi gör tappra försök att ändå skapa rättvisa genom en växande snårskog av bidrag och regleringar. Men kostnaderna för denna snårskog närmar sig den punkt, då de fattigaste blir stjälpta istället för hjälpta, eftersom dessa betalar merparten av finansieringen, både i kronor och i synnerhet i tid räknat. Många tycks offra sin livstid i ekorrhjulet. Andra är arbetslösa i ett tillstånd av oförmåga att använda tiden meningsfullt på sitt eget sätt.

Detta skapar lidande och ökad fattigdom. Dessutom förorsakar vår överreglerade spekulationsekonomi stora skador på marknaden. Snårskogen av regleringar som avdrag, bidrag, stimulansåtgärder, straffskatter, moms med mera, underlättar i praktiken spekulation, även om avsikten är den motsatta. Att utnyttja snårskogen för egen vinning och därigenom utnyttja andra har blivit en yrkeskunskap i sig. Verksamheten heter ekonomisk rådgivning. Rådgivaren är som regel medveten om att han själv bidrar till att förstöra den marknad han själv förespråkar, om han med marknad menar en fri marknad. En fri marknad är en harmoniserad regulator av människans bytesflöden. Den fria marknaden ger en sanningsenlig bild av tillgång och efterfrågan, eftersom den är ett uttryck för våra medmänniskors benägenhet att köpa vårt verk. En sådan har vi inte idag.

EN DYNAMISK RESURSHUSHÅLLNING

I tidfaktorekonomin blir marknaden successivt rensad, eftersom allt mindre penningsummor blir tillgängliga för finansiella investeringar d v s penninghandel utanför det verkliga näringslivet. Istället kommer penningkapitalet att fördelas i mindre delar för att användas i produktionen av varor och tjänster samt till kulturellt arbete och rekreation.

En frisk natur är vår existensgrund inte bara i det fysiska. En ren marknad är en förutsättning för naturskydd, och dessutom behovsrelaterad marknadsekonomi. Marknaden är inte verkligt fri förrän både de kapitalistiska och de socialistiska manipulationerna har backat. Då kommer också de mest idealistiska betingelserna för tidfaktorekonomin att råda. När det jättelika läckaget till spekulation och byråkrati har försvunnit spontant, blir ekonomin så effektiv att antalet skattetimmar sjunker och därmed normalarbetstiden. Vid det här laget är marknaden en pålitlig indikator, som visar på verkliga behov. På så vis blir marknaden en frihetens tjänare, som underlättar en ändamålsenlig fördelning av arbetets frukter sett ur ett helhetligt perspektiv.

DEN LATENTA GENEROSITETEN

Inom det tidfaktorekonomiska systemet kommer var och en att kunna sätta sin egen individuella timlön marknadsmässigt korrekt, vilket blir korrekt även ur ekologisk synpunkt. Genom att tiden finns som värdebas i hela systemet, kan människan inte ta för sig mer än naturen och tiden medger, ej heller lockas hon att medvetet eller omedvetet suga ut sin nästa, om så också denna befinner sig på andra sidan jordklotet.

Basbehovstäckningen i tidfaktorekonomin skyddar mot rädsla för ekonomisk misär för egen del, och befriar därmed slumrande generositet. Generositet har som bekant en benägenhet att smitta. Det är ännu obeprövat i vilken grad en generositetsepedemi kan utvecklas, men jag misstänker att – i den rätta ekonomiska miljön – blir spridningen rentav enorm.

Åsa har skrivit boken ”Pengar – på planetens villkor (Adlibris 39:-)
Artikel om Åsa i Jordens Vänners tidskrift ”Med ritningen till ett hållbart pengasystem”
Hon har skrivit om Tidfaktorekonomi här ovan, men hon har också tänkt ut ett eget ekonomiskt system: Solidar och har en egen hemsida där hon skriver om det.

 

Sagt av Karl Gustafson om Tidfaktorekonomi

Om medborgarna i landet ser och förstår värdet av att införa detta system, så bör ordet skatt bytas ut mot SAMHÄLLSAVGIFT…något vi alla ska ge till vårt samhälle – och det ska vara lika för alla, så att alla ger lika mycket av sin TID oavsett hur mycket han/hon tjänar. Det signalerar på ett mer tydligt sätt vad det handlar om. Då bidrar vi alla lika mycket i TID räknat, vilket faktiskt handlar om våra liv…hur mycket TID av våra liv som vi alla skjuter till – till det vi kallar ”det gemensamma”, som fortfarande blir en politisk fråga. Hur många nya vägar för miljarder ska vi bygga kontra skola och omsorg exempelvis…detta får man fortsätta att debattera i politiken.

Alla skatter som vi idag känner till försvinner och ersätts med denna TIDskatt eller hellre SAMHÄLLSAVGIFT. Endast gift- och utsläppsrelaterade skatter kommer ett tag att finnas kvar.

Det allmännas intresse skall bäras solidariskt av alla, genom en tidsrelaterad samhällsavgift, eftersom tiden är det enda som är lika för alla. Det gamla samhällets ledare- och lydarekoncept måste överges.

Omvälvningar har inträffat tidigare i historien, framför allt när naturvetenskaperna upphävt gamla föreställningar och vidskepelser. Jorden är inte platt längre och den är inte heller medelpunkten i universum. Men det har tagit många sekler innan världens auktoriteter känt sig tvungna att acceptera dessa fakta. De nya idéernas upphovsmän har i de flesta fall själva aldrig fått uppleva förändringarna i världsbilderna som deras teorier gett upphov till. Hundratals år efter dessa snillens bortgång skrattar allmänheten åt tidigare ”auktoriteter” som varit så enfaldiga att de inte insett det självklara i den nyare tidens betraktelsesätt. Likadant kommer nya upptäckter under kommande sekler att förändra världsuppfattning och existentiella villkor.

Man säger att vi har demokrati i vårt land. Men det är närmast en chimär. Den lilla människan kan rösta på en politiker, vilken hon inte vet något om och i synnerhet inte har någon garanti att denne verkligen företräder hennes intressen. Hos politikens företrädare är dessvärre maktbegär, egoism och girighet dominerande drivkrafter. Alla de hundratals affärer i maktens kretsar som avslöjats i vårt lilla land, där ärlighet, ansvar, solidaritet och demokrati påstås ha sin hemvist, belyser en verklighet av motsatt slag och vad vi ser är förmodligen bara toppen på isberget.
Naturligtvis måste även samhällssystemet vara i harmoni med naturlagarna om en optimal existens för miljö och liv skall kunna upprätthållas.

Den närmast liggande åtgärden för att förbättra människors livskvalitet på alla områden är att förändra ekonomin och göra den till ett naturlagsanalogt äkta objektivt system. Genom att integrera tidfaktorn som objektiv värdebas med sitt absoluta korrektiv för ekonomin (vilket tekniskt är mycket enkelt) åstadkommer vi maximal verkan med minimal insats. Övergång till ett nytt tidsrelaterat beräkningssätt för skatt är ett grundläggande villkor för en ny livstillvänd samhällsform, där individen genom en ny objektiv rättsgrund får äganderätt till sitt eget arbetes resultat – därutöver kontroll över sin ekonomi samt möjlighet och rätt att själv äga sina livsvillkor, planera sitt liv och utveckla sina drömmar.

LÅT OSS SÄTTA IGÅNG GENAST!!!
…sa Kalle för nu redan mycket länge sen.

KÖP hans bok: ”DEUS EX MACHINA” –  på Världsbild förlag
Från andra sidan

DEN FISKALA STATENS FRAMVÄXT – eller HUR VI SÅLDE LANDET – DEL 2

     En bild från  DET NYA SVERIGE som medvetna politiska beslut
lett fram till – året är 2014 med tiggare på varenda gata.DSC09348_3

Fortsättning på uppsatsen ”Den fiskala statens framväxteller Hur vi sålda landet” – från 1993 av Erik J. Umeå universitet – Institutionen för Ekonomisk historia

8. MELLANSPEL OM RÄTTSGRUNDEN 
De regelsystem som konstruerats under 1900-talet har varit antingen konfiskatoriska eller så har det rört sig om utsugning. Just nu har vi båda delarna. Avsaknaden av någon typ av korrektiv har alltid gjort skattesystemet beroende av några få hjärnors värderingar. Ekonomi handlar självklart om värderingar; kruxet är bara var värderingen görs. Är det politikerna och ekonomerna, eller medborgarna som ska styra?

Människan är en individ. Men faktum är att gränserna för vår föreställningsförmåga gör det omöjligt att i vår individuella värdeskala inbegripa mer än en sektor av hela samhällets behov. Olika individers värdeskalor skiljer sig åt. Alltså bör den enskilde individen inom sina gränser följa sin egen värdesättning och sina egna önskemål, snarare än någon annans. Om politikerna reducerar alla individuella mål till en aggregerad preferensfunktion så reduceras statens funktion till en fråga om mer eller mindre. Men ett rikt spektrum av individuella ändamål kan aldrig fångas i en formel; det visar bara på administratörens dröm om den totala kontrollen. Lever man inte på egen grund så lever man på någon annans grund.

Staten har ingen rätt över min kropp, mina känslor eller tankar eftersom kroppen och mina tankar är resultatet av biologins objektiva lagar – jag är ju knappast framröstad. Om nu individuella ändamål sammanfaller bör människor samverka. Sådana gemensamma mål finansierar vi via skatter. En sådan skatt måste vara garanterat rättvis och inte som idag utsatt för politiskt godtycke (och käbbel).

9. 1976 ÅRS SKATTEREFORM SOM INTE BLEV AV
I januari 1976 lades ett skatteförslag med systemsyn och absolut korrektiv. Motionären herr Gernandt föreslog ett skattesystem som integrerar en värdebas i form av arbetstiden. Ekonomiskt värde alstras genom en kompetensfaktor gånger arbetstid. Kompetensfaktorn speglas av marknadens värdering, dvs timlönen. Den skiljer sig åt mellan människor. Tiden är dock lika för alla. Gernandts förslag om tidskatt går ut på att alla ska skatta lika mycket i tid räknat. Alla andra skatter som moms och arbetsgivaravgifter avskaffas. Endast den synliga tidskatten blir kvar. Övriga inkomster införs på enskilt konto och beskattas vid förbrukning.

Säg att det krävs 5 timmar av var och en av oss för att balansera statens budget (samhällets utgifter divideras med medeltimlönen i samhället, sedan fördelas resultatet – antal skattetimmar – på den arbetande befolkningen). Med timlön 100 kronor betalar du 500 kronor/arbetsdag, med timlön 200 kronor betalar du 1000 kronor/arbetsdag. Samma princip gäller således för lön och skatt. I dagens system tjänar vi i relation till arbetstiden men betalar skatt i relation till slutlönen. Med tidskatten tjänar och betalar man bara i relation till arbetstiden. All övertid blir således skattefri, vilket ger dynamiska effekter. Svartjobb och skattefusk blir meningslöst och dessutom omöjligt. Bruttolönerna kan också sänkas med bevarade nettolöner (8), vilket gör att kapital frigörs för investeringar och nyanställningar. Borttagandet av arbetsgivaravgifter och den skattefria övertiden möjliggör också självfinansiering, något både privatpersoner och småföretagare bör hälsa med glädje. Just möjligheten för uppfinnare att exploatera sina idéer är helt nödvändigt om vi i Sverige ska få en bredare bas än 50 storföretag. Småföretag med full ekonomisk handlingsfrihet, dvs sådana som inte har storföretagen som huvudmän, är också snabbast att utnyttja nya produkter och processer framför allt inom de nya ekologiska marknaderna.

(8) fotnot: Den högavlönade från 1974 som betalade 74% i marginalskatt kan sänka sin bruttolön från 125 kr till 59 kr med bibehållen nettlön 32.50 kr. 1974 hade nämligen tidskatten varit 45% per timme. 66 kr hade frigjorts för produktiva ändamål. För att inte tala om de dynamiska effekter som uppstått genom att marginalskatterna försvann. Efter 45% av normalarbetstiden blev medborgarna verkligen fria. Med en extra timme skulle man kunna betala rörmokaren som hade samma timlön, istället för med 3-4 extratimmar. Medborgrana hade fått kontroll över sin egen ekonomi. Istället för att arbeta åt systemet skulle systemet arbeta för medborgarna.

Frånvaron av godtycke gör ekonomin förutsägbar och först då blir vi verkligt fria. Tidskatten kan successivt sänkas ned till kanske 2 timmar. Alla reformer kan kopplas till den egna arbetstiden i timmar, minuter och sekunder. Sänkta bruttolöner gör Sverige till ett låglöneland som kan konkurrera på exportmarknaden. Skatteövervältring, skattekilar och marginaleffekter försvinner helt. Rättvisan är garanterad eftersom alla bidrar lika mycket i tid räknat. Socialförsäkringssektorn kan också förenklas radikalt genom att alla olika typer av bidrag ersätts av ett belopp baserat på människans basbehov, säg 2 skattefria timmar. Privata försäkringar får självklart komplettera.

10. MELLANSPEL OM SKATTEBÖRDAN 
Våra skatter kan delas upp i två kategorier: dem vi lägger på oss själva och dem vi lassar över på andra. Gernandts framlagda skatteförslag är en skatt i den första kategorin. Denna typ av skatter, som ju har en automatisk gräns, visar historien ytterst få exempel på. En skatt med negativ återkoppling garanterar ju att skatten inte stiger över en viss nivå – den nivå som avgörs av medborgarnas värderingar. Den andra kategorin har – som visats ovan – varit och blivit allt vanligare. Kopplingarna mellan vad du ger och vad du får har brutits. Skatterna har blivit osynliga. Folk kräver en ökad service utan att relatera den till en ökad uppoffring. Endast genom skattefusk kan vi sänka våra skatter. Känslan av ansvar undermineras och alla känner sig lurade. Den långa avsaknaden av systemsyn gör varje reform inom systemet omöjlig. Alltid dyker det upp en oförutsägbar kostnad någon annanstans. Så gav t ex den senaste skatteomläggningen ytterligare 40 000 hushåll rätt till bostadsbidrag. Systemets residual är en envis inflation som helt enkelt är summan av allt det politikerna inte klarar av.

11. DEN OFFENTLIGA EXPANSIONEN OCH INVOLUTIONEN 
Den offentliga sektorn baseras på det rationella projektet. Makarna Myrdal lutade sig mot den positivistiska vetenskapen vilken legitimerade att de – alltså socialdemokraterna – hade rätt att lägga sig i människors liv. De obildade människorna hade ju bara inte förstått hur det förhöll sig. Genom fostran och utbildning skulle människorna lära sig att köpa det rätta och göra det rätta.

Den utopiska tron på det genomplanerade samhället krävde ökad kontroll. Från 1938 överges balansmålet i budgeten. En stor offentlig sektor och progressiv skatt var tänkta att fungera som stabilisatorer och dämpa konjunktursvängningarna.

Den filosofiska grunden kan man finna i Hegels statslära. För Hagel var monark och statsförvaltning ett instrument i förnuftets tjänst.

Klassiska ekonomer som Adam Smith och J S Mill gav den offentliga sfären en strikt gräns. Under 1900-talet har denna gräns vidgats och den offentliga sektorn har svällt. Kontrollerande funktioner betraktas nu som producenter av kollektiva nyttigheter. Myndigheterna har blivit ett slags företag där byråkrater producerar tjänster (läs papper) och resonerar kring mål och medel.

Byråkraten är den rationella problemlösaren. Genom utbildning har han inkorporerat distinktionen mellan fakta och värde med sitt väsen. Det enda måttet på framgång blir effektiviteten, dvs i vilken grad man lyckas finna de – formellt värdeneutrala – medel som krävs för att uppnå ett förment rationellt mål. Människorna ses som funktioner att manipulera i samhällsnyttans tjänst. Så placerar t ex invandrarverket fyra kroater och två serber i samma lägenhet för att uppnå planmålet sex flyktingar (en homogen massa tydligen) i varje lägenhet.

Parallellt med den ekonomiska tillväxten har alltså den offentliga sektorn vuxit. Eftersom skattetrycket samtidigt skärpts har sålunda den offentliga sektorns andel av ekonomin ökat. Expansionen är inte endast voluminös utan också kvalitativ förvandling. Komplexiteten har ökat. Denna ”byråkratisering” är oundviklig i varje slutet system. Antalet myndigheter har ökat stadigt samtidigt som differentieringen inom myndigheterna fortskridit i takt med Parkinsons lag. Nivåerna har stigit från två eller tre till fyra eller fem; verken sönderfaller sedan i byråer som i sin tur sönderfaller i sektioner, sektorer eller avdelningar. Utöver centralförvaltningen har vissa myndigheter regionala och lokala kontor. På högsta nivå finns därtill särskilda stabsfunktioner, och på många håll har service- och underhållsavdelningar utskiljts som allmänna sidofunktioner.

Följden har blivit en finklyvning av arbetsuppgifterna och en långtgående specialisering. Den offentliga sektorn har spjälkats upp, därtill förstärkt av positiv återkoppling: ju fler enheter som arbetat med samma problem, dess starkare är behovet av nya mellanorgan för avstämning och samordning. Samarbetsråd, kontaktkommittéer och referensgrupper har blivit betydelsefulla delar av den offentliga sektorn. En fysiker skulle likna tillväxten vid en dissipativ struktur . Genom ett ständigt ökande inflöde av skattepengar i ena ändan av systemet så växer och upprätthålls en struktur, en ”byråmassa” . Om inflödet minskar – något som just nu sker – så förfaller systemet och når ett tillstånd av maximal entropi.

Från 60-talet fylls den offentliga sektorn av universitetsutbildade tjänstemän. Dessa byråkrater var utbildade i företagsekonomi och för dem framstod den enskilde individen som ett knippe preferenser. Det är också under den här tiden som en glidning sker mot att uppfatta den offentliga sektorn som ett maskineri som tillgodoser medborgarnas efterfrågan på varor och tjänster. Man värderar ”outputs”, inte diffusa faktorer som engagemang och skapande. Systemet blir utbudsstyrt och kostnaderna skenar. Än värre blir det på 70-talet då universiteten blir fabriker som genom linjesystemet slussar rätt man till rätt plats i samhällsapparaten.

12. SLUTSATS 
Det rationella projektet var en utopi och håller nu gudskelov på att överges (men ur askan i elden – nya projekt á la Maastricht planeras). Den offentliga sektorns tillväxt kan förklaras som ett sätt att kontrollera och styra ekonomin och för att lyckas med detta har skattesystemet gjorts ”töjbart”. Tydligast var detta under 70-talet då en kombination av progressiva skatter och inflation smyghöjde skatterna till staten. Uppfinningsrikedomen har varit stor när det gällt att finna ut nya skatter. Skattesystemet blev snart ett lapptäcke och människorna blev ett passivt skatteunderlag. Möjligheten att överblicka systemet för den enskilde var omöjligt, men samtidigt kunde en minoritet utnyttja de vidöppna kryphålen. Ett skattesystems detaljer är alltid oklara för den stora massan och därför avspeglar de intressena hos en välinformerad minoritet. Gernandts framlagda skatteförslag hade nollställt hela systemet och reglerat medborgarnas rättigheter och skyldigheter genom tidskatten som naturrättslig konstant. Kanske var det systemets i politiskt avseende värdeneutrala grund, som fick övriga politiker att backa? Framtidens politiker är förhoppningsvis inte lika ideologiskt förblindade.

Eftersom politikerna genom ekonomernas försorg tappat kontrollen över utvecklingen har den egentliga makten glidit oss ur händerna. Mellanhänderna har trängt sig mellan företagare och arbetare och dikterar nu den ekonomiska politik som inte har några val. Den växande statsskulden gör att vi tvingas beskatta arbetet, maten och t o m våra nöjen. Vi har inte längre fullständig handlingsfrihet över det samhälle vi själva vill vara med och skapa, senast exemplifierat med hur kretsloppspropositionen urholkades av exportindustrins krav.

13. REFERENSER 
F A van Hayek, Vägen till träldom. Stockholm. 1944.
P Mirowski, More heat than light: economics as social physics. New York. 1989.
P G de Monthoux, Läran om företaget. Stockholm.1989.
M Olson, Nationers uppgång och fall. Avesta.1984.
C N Parkinson, Parkinsons lagar ~ gamla och nya. Malmö.1981.
I Prigogine, From being to becoming. San Francisco. 1980.
Riksdagstryck, Tidskatt, Motion 971 1975/76, av herr Gernandt.
E Rodriguez, Den svenska skattehistorien. Stockholm. 1981.
D Tarschys, Den offentliga revolutionen. Stockholm. 1983

Tillägg:

TILLÄGG 1 – TIDSFAKTOREKONOMI 
Det som i uppsatsen kallats tidskatt, benämns numera tidfaktorekonomi (TFE). Upprinnelsen till förslaget ägde rum i en hjärna 1969. Uppfinnaren och egenföretagaren Karl Gustafson hade lämnat Sverige efter att i många år tampats med konfiskatoriska skattemyndigheter. Några pengar fick han aldrig över. Som verksam i Kanada tjänade han plötsligt stora pengar. Vad kunde detta bero på? Samma arbete ger olika resultat på samma planet. Svaret måste då ligga i avsaknaden av en värdebas. Precis som Europa hade mängder av olika mätsystem på 1700-talet. Metersystemet skapade en syntetisk värdebas som alla kunde vara överens om, eftersom den var grundad i naturen (Jordens omkrets). Numer är metersystemet, eller SI-systemet, än mer precist genom exakt definition grundad i naturkonstanten c.

Karl Gustafson såg lösningen genom att integrera tiden som absolut korrektiv i det ekonomiska systemet. Kompetensen varierar men tiden är konstant. Alltså måste ett rättvist system för att fastställa rättigheter och skyldigheter baseras på tidfaktorn som ju är en naturlagsbestämd konstant till skillnad från procentsatser.

Genom att integrera en värdebas förändras systemets villkor. Mängder av problem löses automatiskt. ”På den botade grenen tillfrisknar löven”. Skattekilar, marginaleffekter, momsfiffel, skatteplanering, skatteövervältring mm försvinner nästan helt och hållet. Inflationen sjunker genom balansen i ekonomin och avspeglar endast utbud och efterfrågan. Vad som är efterfrågan blir också klart, EGNA PENGAR EFTER SKATT. Den finansiering av efterfrågan som beror av avdragsgill konsumtion, representation, lånade pengar och svarta pengar och inflationspengar minskar ju kraftigt beroende på systemets uppmuntran till självfinansiering. Prisbilden blir alltså klarare och prishöjningar blir neutral information om brist. Räntan sjunker också eftersom kapitalbristen övervinns. Människor, företag och stat behöver ju inte låna i lika hög grad.

TILLÄGG 2 – VEM HAR MAKTEN 
Alltsedan bankiren de Medici lånade ut 52000 floriner för att finansiera Edward IV under rosornas krig, har mellanhanden kontrollerat penningflödena. Idag är det banker, försäkringsbolag, investmentbolag och holdingbolag som finansierar ekonomin och dränerar de verksamheter som inte ger tillräcklig förräntning.

Statens mål är numer att åstadkomma tillväxt. Men hur ska staten kunna kommendera fram något som sker spontant. Varje människa vill ju växa. Att politiken har denna inriktning beror på att storföretagen och kreditinstituten inlemmat landet i den process som ger dem maximal förräntning på kapital samt makt och inflytande.

Tillväxt i BNP leder till suboptimering av ekologiska och sociala system. Sedan 50-talet har det blivit allt tydligare att den linjära resurshanteringen måste bli en parantes. Vi kan inte i längden förbruka mer än vi bygger upp. I stället för tillväxt måste vi börja utveckla ekonomin. Resurssnåla, kvalitativa och recirkulerbara produkter framställda i processer som harmonierar med kretsloppets princip är framtidens industriella verklighet.

TILLÄGG 3 – VAD AR TFE? 
För att vi ska kunna göra nödvändiga omprioriteringar på bred basis krävs den systemsyn på ekonomin som tidfaktorekonomi innebär. Vad är då tidfaktorekonomi? Enklast kan det beskrivas som ett skattesystem baserat på den naturlagsbundna tidfaktorn. Upphovsmannen Karl Gustafson fick iden till tidfaktorekonomin då han funderade över varför det ekonomiska systemet fungerade så inkonsekvent. Lösningen på detta virrvarr och godtycke var att integrera tiden som värdebas i ekonomin. I korthet kan tidfaktorekonomin sammanfattas med att samma princip ska gälla för lön och skatt. Alla har vi 24 timmar till förfogande per dygn. Att förnuftigt och rättvist fördela dessa mellan privat och gemensamt är tidfaktorsystemets uppgift. Dagens progressiva skattesystem (proportionerligt fram till statsskatten som är en brytpunkt) har konstruerats med den uttalade målsättningen att lindra låginkomsttagarnas börda och låta höginkomsttagarna bidra med en större del till den gemensamma sektorn. Omräknas skattesystemet i tid visar det sig dock att dagens system gynnar höginkomsttagaren som betalar mindre till det gemensamma i tid räknat. Dessutom har den välbeställde möjlighet att ägna sig åt skatteplanering. Detta är djupt orättvist eftersom det i en rättvisestat med lika rättigheter också följer lika skyldigheter. Låt oss visa med ett exempel.

Herr Höglön har 300 kr/tim, arbetar 10 timmar och tjänar 3000 kr.
Fru Låglön har 60 kr/tim, arbetar 50 timmar och tjänar 3000 kr.
Tiden är här värdebas i halva systemet. Vi får betalt i lön i proportion till vår arbetstid. Men i den andra halvan av systemet – alltså själva skattedelen – förvrids ekonomins incitamentsstruktur genom en påtaglig orättvisa: Samma skattesats på lika inkomst betalas oavsett timlön. Alltså låter vi skatten i exemplet vara, säg 50 % på ovanstående inkomst.

Herr Höglön betalar 1500 kr i skatt.
Fru Låglön betalar 1500 kr i skatt.

Men för att kunna betala dessa 1500 kr i skatt måste

herr Höglön arbeta i 5 timmar/dagar/år,
fru Låglön arbeta i 25 timmar/dagar/år.

Detta fyller inte kravet på rättvisa. Lika rättigheter = lika skyldigheter. I realiteten kan aldrig fru Låglön genom arbete uppnå samma levnadsstandard som herr Höglön. Systemets inneboende tendens till lönespridning och skatteövervältring förhindrar en reform inom systemet, vilket nu visas på det sätt som århundradets skattereform urholkas.

Med tidfaktorn integrerad i hela systemet betalar alla lika mycket i tid till det gemensamma. Säg att det krävs 5 timmar per dag (=1000 tim/år) av var och en av oss för att balansera det gemensammas kostnader (samhällets utgifter divideras med medeltimlönen i samhället, sedan fördelas resultatet – antalet skattetimmar – på den arbetande befolkningen), samt amorteringar på statsskulden.

Herr Höglön betalar 1500 kr i skatt (5 tim gånger 300kr)
Fru Låglön betalar 300 kr i skatt (5 tim gånger 60kr)

Alla har nu lika mycket tid över att fritt använda till skattefritt övertidsarbete, förkovrande studier, hemarbete eller rekreation och konsumtion (man måste ju få tid att ”konsumera” stereon, segelbåten och tavlan av Van Gogh, annars reduceras ju konsumtionen till ett patologiskt insamlande av statusprylar utan värde). Med heltidsarbete menas idag 8 tim/dag (bör på sikt sänkas till 6 tim/dag) och vi arbetar 200 dagar per år. Med en timlön på 60 kr och en skatt på 5 timmar blir skatten vid 1600 timmars arbete 5* 60 * 200 = 60000 kr (=1000 timmar eller 125 dagar). Vid deltid, säg 1300 timmar, blir skatten 5 * 60 * 1300/1600 * 200 = 48750 kr (=812,5 timmar eller 125 dagar). Timlönen omräknas således till motsvarande årsarbetstid. Tfe är endast tillämplig på manuellt arbete. Övriga direkta och indirekta skatter avskaffas utom skatt på kapitalinkomster och andra arbetsfria inkomster. Kapitalinkomster införs på enskilt konto och beskattas då de tas ut för förbrukning. Bensinskatt ersätts av avgift för vägunderhåll och till trafiken hörande kostnader.

Jämfört med det gamla systemet där moms, socialavgifter och punktskatter stod för huvuddelen av statens inkomster, finansieras och balanseras budgeten nu genom tidskatten. En politisk reform kan därmed alltid relateras till den egna arbetstiden i timmar, minuter och sekunder (det är ju till sist ändå genom arbete som allting finansieras).

Överkonsumtion och skatteövervältring förhindras och korrigeras av varje arbetande människa. Skattesystemet får negativ återkoppling. När samhällets lånebehov upphör och Sveriges bytesbalans är återställd blir penningmarknadens aktörer befriade från sin tidigare uppgift att förvalta underskottet. Omsättningen av den gamla skulden ger dem dock jobb ett bra tag framöver.

Allt vi har är timlön och tid. Timlönen är ett uttryck för samhällets värderingar och speglar olika kompetenser. Tiden är dock gemensam för oss alla. Den tid vi har tillgodo är bestämd av den celesta mekaniken och inte av den celebra eliten. Bara för att någon har en mer efterfrågad kompetens i samhället – och därmed en högre timlön – ska väl inte han bidra mindre i tid räknat till det gemensamma? En liknelse från den ekologiska verkligheten kan illustrera detta. Den enda inkomstkällan i naturen är solinstrålningen och den enda uppbyggande kraften är fotosyntesen som med en fantastisk precision fogar samman naturens byggstenar till växter. Olika växter gör detta arbete med varierande skicklighet beroende av växtens komplexitet. Men alla växter har lika mycket soltid till förfogande. Vad vi har är alltså tid och komplexitet. Skillnaden mellan växter och människor är att vi organiserar oss i samhällen och gör åtskillnad på det privata och det gemensamma. Vi har gemensamma åtaganden som t.ex utbildning och sjukvård. Detta betalar vi med skattemedel. Om vi liksom växterna skulle bidra efter förmåga borde det bli tid gånger kompetens (timmar gånger timlön).

Sedan länge har hushållen betett sig precis på detta sätt. När familjen hjälps åt med en uppgift – som att kratta löv – är det naturligt att alla jobbar lika länge. Bara för att pappa orkar använda en större räfsa än lillebror förväntar vi oss inte att han ska jobba en kortare tid.

Den timlön vi har är ett uttryck för marknadskrafterna. Marknadsvärdet är i sin tur ett uttryck för samhällets värderingar. Vi väljer själva vår timlön och den kommer med mycket hög precision att ligga just på den nivå som ger maximal inkomst och minimal samhällsavgift. Alla andra val blir ofördelaktiga.

Nu har vi alla lika mycket tid att disponera för vårt privata liv. Vi kan välja att arbeta så mycket vi behöver för att försörja oss och även lite extra för att vi vill investera i något för framtiden. Med marginalskatten 0 % har vi möjlighet att spara och självfinansiera vår verksamhet. Detta leder i sin tur till en nedåtriktad tendens för räntan som på sikt stabiliseras på en naturlig och mycket låg nivå. Först då kan en verklig utveckling äga rum. En låg ränta förlänger också vårt tidsperspektiv och gör ekologisk teknik med höga anläggningskostnader men låga drifts- och underhållskostnader lönsam.

Dagens skattesystem har resulterat i höga bruttolöner som förhandlats fram av starka fackföreningar för att kompensera progressiviteten i skatteskalorna (I samband med skattereformen förändrades skatteskalorna i riktning mot proportionerliga skalor, men höglönarna behöll den tidigare framförhandlade kompensationen för marginalskatten). Höglönarna blev extremt överkompenserade för marginalskatt och studieskulder, särskilt eftersom de kunde utnyttja ofullständigheter i skattebasen. Med bibehållna nettolöner kan dessa bruttolöner nu sänkas rejält. Därmed blir arbetskraften billigare och för samma lönesumma kan nu fler arbetstagare anställas. Lönen motsvarar den prestation man gör och penningmängden kommer i balans med realproduktionen. Ökad arbetsprestation ger ökad lön och totalt sjunkande skatt. Konkurrenskraften ökar för svenska produkter. De sänkta bruttolönerna gynnar också den förnyelsebara produktionsfaktorn arbete på bekostnad av den energiintensiva produktionen. Utan att höja energiskatterna vinner man således en miljöeffekt genom förändrade relativpriser mellan arbete och energi.

Hur betalas kalaset? Jo, det betalar sig självt (men man får räkna med en övergångstid på minst tio år så att inte obalanserna temporärt ökar). Minskade skatteinkomster pga sänkta bruttolöner balanseras av ökningen i sysselsättningen som minskar behovet av arbetslöshetsunderstöd. Eftersom svartjobb, representation, avdragskonsumtion och annat diffust fusk blir meningslöst (dessutom nästintill omöjligt) vidgas också skattebasen. Avskaffandet av arbetsgivaravgifter och den skattefria övertiden skapar tillväxt i de småföretag som ju är först med att ta fram morgondagens ekologiska produkter. Den skattefria övertiden gör det möjligt för den företagsamma att spara och självfinansiera sina investeringar, vilket skapar en sund grund för nya miljömedvetna, specialiserade, innovativa och engagerade småföretag som inte är inriktade på vinstmaximering (dvs lönsamhetsmaximering i betydelsen avkastning på satsat kapital).

Att starta ett starkt och bestående företag är en lång självfinansierad process. Detta är viktigt eftersom det bara är småföretagen som kan suga upp den befintliga arbetskraften. Småföretag och kooperativ är till skillnad från vår tids mastodonter också känsliga inför verkligheten och ser till att byråkrater inte dräller runt och äter upp vinsten. Eftersom byråkrater har sanningen i portföljen och saknar engagemang och visioner är de inte lämpade för det riskfyllda företagandet.

Ägarnas fysiska och psykiska engagemang i storföretagen har i dagens spekulativa ekonomi reducerats till en passiv aktieplacering, vilket mellanhanden utnyttjat för att vidga sin läckagekälla. Storföretagen behärskas inte längre av ägare som aktivt försöker balansera sparande och investeringar, utan av mellanhänder i affärsbanker, investmentbolag, försäkringsbolag och holdingbolag. Mellanhanden är primärt intresserad av hur kapitalet förräntas. I storföretaget har produktionen blivit en kapitalfaktor i stället för tvärtom. Eftersom affärsbanker och storföretag bundits samman är bankernas primära uppgift att skaffa fram kapital till sina egna hungriga klienter. För att få råd med detta skapas knapphet på andra ställen, vilket försvårar för småföretag att skaffa kapital annat än till ockerräntor. Ju större företaget blir, desto mer strävar ledningen efter makt och reellt inflytande. Tillväxt ger makt och utsträcks till teknokrater och politiker, vars makt också baseras på denna process. Så propagerar både politiker och mellanhand för sänkta löner, frikostiga avskrivningar och låga utdelningar. Lönesumman är för alltid förlorad, medan däremot den innehållna utdelningen plöjs ned i företaget och ökar företagets värde = aktiekurs.

I en fullt utvecklad Tidfaktorekonomi är företagens uppgift att producera för konsumtion. Ägare och arbetare befinner sig i symbios och förhandlar lokalt om fördelningen av kapitalet. Företagen ska inte finansiera stat och bolag. När företagen har mättat behoven kan fabriken stänga och arbetarna gå hem. En fullt utvecklad tidsfaktorekonomi befriar företagen från mellanhänder. Ägaren investerar in natura i sitt företag. Ägaren förvaltar sin egendoms avkastning så att hans sparande förbättrar produktionen av konsumtionsvaror. Den anställde offrar å andra sidan sin arbetstid i syfte att producera varor i utbyte mot konsumtion.

Arbetet har inget egenvärde utan är ett instrument för arbetaren att avväga sin input mot output. Först då blir företaget balanserat av objektivt bedömande och handlande människor. Genom den konkreta kopplingen mellan produktion och konsumtion ser arbetaren företaget som ett instrument för sitt eget liv. Om han önskar sig en ökad konsumtion går han in i företaget och ökar sin produktion av varor. Bryts kopplingen, som ju uppenbarligen skett, förtvinar den instrumentella kopplingen till en subjektiv och moralisk värdering. LO kan kräva en konsumtionsökning då produktionen sjunker och SAF det omvända.

Genom att åstadkomma symmetri, rättvisa och balans i våra relationer till varandra skapas möjlighet att bygga det samhälle i ekologisk balans vars nödvändighet det nu kommer allt kraftfullare signaler om. I stället för att som idag färdas i motsatt riktning pga kortsiktig symptombehandling där gamla teknologiska och byråkratiska strukturer stödjer varandra på bekostnad av människorna och samhället och naturen måste vi vända på det ekonomiska systemet och sätta verkligheten – människan och naturen – i centrum. I stället för tillväxt i BNP – som bara skapar obalans i varje lokalt samhällssystem och ekosystem – måste vi rikta in de gemensamma resurserna på utveckling av människans kreativa förmåga, på utveckling av samhällets anpassning till naturens kretslopp etc.

Vad vi gör med de privata resurserna är var och ens ensak. Individen och familjen är bäst på att avgöra de egna behoven. Det inte individerna klarar själva samt det som kan betraktas som kollektiva nyttigheter (t ex öppna landskap som våra bönder producerar) finansieras dock via tidskatten. Tidfaktorekonomin är en ekonomi som är inställd på att tillfredställa människornas verkliga behov.

Ett skattesystem som av alla uppfattas som rättvist möjliggör nödvändiga uppoffringar. Alla bidrar ju med lika stor arbetsinsats. Dagens berättigade avundsjuka på den skatteplanerande höginkomstagaren försvinner eftersom han i det nya systemet bidrar mer i kronor till det gemensamma, vilket vi ju alla tjänar på. Eftersom nästan alla andra skatter och avgifter med tiden avvecklas vinner vi i överblick. Systemet blir beräkningsbart och förutsägbart. Godtycket försvinner och förtroendet för ekonomin stärks. Allt eftersom systemet konsolideras, pressas inflation och ränta ned. Kronan blir således värdebeständig.

TILLÄGG 4 – BIDRAGANDE OCH MOTTAGANDE 
Som samhällsmedborgare är vi antingen mottagande (t ex som barn, pensionär, arbetslös) eller bidragande i pengar räknat. Genom tidskatten förenklas deklarationen till en fråga om att uppge sin timlön. Det gamla krångliga och kostsamma deklarationsförfarandet blir således ett minne blott. I stället får man ett slags tidkort där timlönen anges. Har man flera arbetsgivare och varierande timlön behövs flera kort. Arbetsgivare får inte anställa arbetare utan id-kort. Sedan använder man kortet och stämplar efter hand in det antal timmar man arbetar.

Inkomster för fria företagare, frilansare och konstnärer med inkomster spridda över året eller åren får sina inkomster införda på enskilt skattefritt konto där pengarna inte beskattas förrän de tas ut för förbrukning. Till denna kategori hänförs också kapitalinkomster. Skattemyndigheten får alltså först uppgift om timlön, därefter redovisas antalet arbetade timmar och man debiteras för skatt motsvarande ett bestämt antal timmar – lika för alla – så att de gemensamma kostnaderna täcks. Förenklingen av deklarationsförfarandet minskar byråkratin avsevärt och skattebyråkraterna kan ägna sig åt mer positivt arbete, dvs sådant som efterfrågas av mänskliga behov.

Som mottagare är man idag snärjd av ett krångligt bidragssystem. Med tfe kan man nu förenkla socialförsäkringssektorn avsevärt. Med varje medborgare som föds i ett land följer en skattefri ersättning som betalas av alla via tidskatten. Den ersätter alla typer av bidrag som studiemedel (ej lån som låser människor i lånefällan och tvingar högutbildade att överkompensera sig i löneförhandlingar), arbetslöshetsunderstöd, pensioner, barnbidrag etc. Eftersom samhället som helhet tjänar på att människor utbildar sig, uppfostrar barn etc, bör också samhället vara finansiär. Ersättningen bör grundas på människans basbehov och vara lika för alla. Socialförsäkringen kan självklart kombineras med privata försäkringar. Även denna reform minskar behovet av byråkrati.

Vi kan nu bättre förutse våra liv. Vi vet vad som gäller. Vi kan bidra med glädje och ta emot utan att känna skam. Vi kan planera vår framtid och uppnå det planerade resultatet. Vårt arbete belönas och vi känner att vi kan påverka vår livssituation, vilket förbättrar vår allmänna hälsa.

TILLÄGG 5 – EN FRAMTIDA VISION OCH UTOPI 
Den hittillsvarande ekonomin har lett oss därhän att vi värdesätter knapphet och brist, dvs vi värdesätter allt i pengar helt enkelt för att vi aldrig får något över. Vi samlas i städer där vi är helt beroende av pengar för att överleva. Städerna är ekologiskt sett en struktur som är helt beroende av inflöden utifrån. Upphör dessa flöden dör staden. Enligt utvecklingsoptimister är det där vi ska leva, medan maskiner skördar intensivt odlad åkermark runt omkring. En sådan ”utveckling” leder till den totala fattigdomen – en ekologisk katastrof. Produktionsprocesser kan inte ske i strid mot naturens lagar. Den linjära resurshanteringen måste på sikt slutas till ett kretslopp. Stad och land kan sedan kopplas samman genom lokal produktion och konsumtion.

Det kapital som samlats ihop genom vårt arbete representerar i termodynamisk mening samhällets minskade förråd av exergi (Exergi = den ordnade (tillgängliga) energi som kan utvinnas som arbete). Kapitalet är en lagrad flexibilitet – en fettdepå – med vars hjälp du kan göra anspråk på resurser och ordna en social omställning till nya villkor. Det är kapitalets egentliga funktion, men i dag ser vi stat, företag och hushåll som lånar kapital av banker och placeringsinstitut för att pressa fram mer och mer från jorden.

Det kommer att krävas stora mängder kapital för att finna lösningar och hjälpa mänskligheten att anpassa sig till de fullständigt annorlunda livsvillkor som skapas i och med kretsloppssamhället. Med hjälp av den låga skatten och övertidens skattefria säkerhetsventil kan människor och företag bygga upp den nödvändiga likviditeten. Ökad flexibilitet ger oss människor den verkliga friheten.

TILLÄGG 6 – STATENS FINANSIELLA BAS 
Med tidfaktorekonomin återfår vi de kopplingar som alltför många förlorat i dagens Sverige. De senaste tjugo åren av total obalans har ackumulerat gigantiska underskott som det nu är dags att betala av. I princip finns det tre vägar för staten att stärka sin finansiella bas. Staten kan:

1. Lånefinansiera och därmed uppskjuta återbetalningen. Statens lån betalas då i sista hand av skattebetalarna, eller, som skedde med Sveriges järnvägslån i början av seklet, av dem som lånat oss pengar. Statens lån inom landet leder också till att den privata sektorns investeringar trängs ut. Kopplingen mellan lån och återbetalning är svag. Via statens transfereringar har en generation fått förstärkt köpkraft på framtida generationers bekostnad. När inte kopplingar finns förlorar människor och politiker balansen. Därför är lånefinansiering förkastligt.

2. Trycka sedlar och på så sätt inflatera bort budgetunderskottet. Detta är inget annat än falskmynteri och bör förbjudas i lag. De nytryckta pengarna tränger sig in bland de riktiga och reducerar de äkta pengarnas köpkraft, utan att någon egentligen märker vad som skett! Inflation undergräver förtroendet för ekonomin och är – när det sker via sedelpressarna – falskmynteri. Hade jag tillgång till en sedelpress hemma kunde jag köpa varor och tjänster för dessa sedlar. Jag skulle bli nöjd, försäljarna skulle bli nöjda, men alla andra skulle få färre varor och tjänster att efterfråga. Prisnivån stiger. De som sist håller sedlarna i sin hand blir förlorare – de betalar ju mer för varje produkt. Men det är inte slut med detta. Eftersom marknaden inte känner till min sedelpress tror försäljarna att de förtjänat den ökade efterfrågan. Så de kanske börjar anställa mer folk, investerar i nya lokaler osv. Antag nu att jag köpt allt jag ville ha för mina låtsaspengar och nöjer mig. Vad skulle ske? Ja, försäljarnas intäkter skulle börja sjunka. De måste avskeda personal och betala av alla skulder som de i glädjeruset ådragit sig. Inflationens automatiska skuldreducerande process stannar av och vi befinner oss ungefär i den situation som Sverige nu befinner sig.

3. Öka skatteinkomsterna och/eller minska utgifterna. Detta sätt att finansiera staten är det enda riktiga eftersom det rör sig om en ren omfördelning. Budgetbalansering är således den enda möjliga vägen till finansiell balans. Skattesystemet måste dock ha vissa kännetecken för att fungera utan att snedvrida ekonomin. Adam Smiths följande råd för en god skatt gäller fortfarande.

”En skatt bör drabba alla individer lika 
En skatt bör vara entydig och inte godtycklig 
En skatt bör inte vara krånglig för den skattskyldige 
En skatt bör inte hindra företagsamhet 
En skatt bör inte finansiera ineffektiva byråkratier”

Tfe fyller samtliga ovanstående krav, något man inte kan säga om dagens system.

TILLÄGG 7 – GLOBAL TILLÄMPNING 
Modellens kärna – samma princip för lön och skatt – är tidfaktorekonomins centrala dogm. Det som inte tidfaktorekonomin kommer åt är en förhandlingsfråga, vilket lämnar utrymme för lokal anpassning till kulturella variationer. När väst exporterade en nyliberal modell till det av planekonomin sargade Sovjet gjorde vi ont värre. Om en marknadsekonomi ska fungera krävs en rättvis fördelning. Grundades en sådan på den objektiva tidfaktorn kunde också ryssarna börja förbättra infrastruktur och miljö. Nu kanske det är för sent att göra något därborta. Europas politiker har förblindats av EG (idag EU) och de möjligheter det ger dem själva samtidigt som Europas verkliga problem växer i öster. Att på sikt inordna öststaterna i detta system skulle alltså inverka stabiliserande också för världsfreden. Konflikter uppstår ju ytterst därför att någon får mer än en annan. I tfe tjänar ju alla på att alla utvecklar maximal potential. När Immanuel Kant förutspådde världsfred under liberal frihandel var han på rätt spår. Men i slutet av 1700-talet kunde han ju knappast förutspå den kapitalackumulation som följde med utsugningen (av arbetskraft, natur och kolonier) under 1800-talet.

U-ländernas ekonomiska system förstördes av kolonialismen. De hämtade sig dock och Afrika var faktiskt självförsörjande på 5O-talet. Att det sedan blev som det blev kan skyllas på korrumperade politiker, västvärldens banker och kalla kriget. Oljekrisen utlöste den nuvarande krisen. De underskott som uppstod i u-ländernas bytesbalans var förödande för den påbörjade oljebaserade industrialiseringen. Detta underskott motsvarades av ett överskott i arabvärlden som pga en skev inkomstfördelning mellan shejker och vanligt folk hamnade i västerländska banker i stället för att konsumeras. Dessa oljepengar lånades sedan ut på ett mycket aggressivt sätt av västerländska banker till u-länder. Detta kapital användes dock inte till investeringar i realproduktion (som ju bankernas utlåning på I800-talet användes till), utan i stället användes de till lyxkonsumtion, vapenköp och till öppnande av nya konton i Schweiz.

När Reagenomics ökade budgetunderskottet i USA steg den amerikanska räntan och dollarn. Detta krossade tredje världens länder definitivt. IMF och världsbanken tog kontrollen över de förödda ekonomierna. Endast ökad export kunde rädda tredje världen. Men vad kan de erbjuda världen, förutom låga löner, obefintlig miljölagstiftning och låga skatter?

Om människorna själva ansvarade för sin försörjning och finansierade gemensamma åtaganden med tidfaktorn som bas skulle u-länderna bli befriade från korruption, multinationella företags rovdrift och västvärldens passiviserande bistånd. Genom hårt arbete och en konkret koppling mellan lokal småskalig produktion och lokal konsumtion skapas incitament till människans växt. Så menade J S Mill att den malthusianska befolkningskatastrofen orsakades av obalansen då människorna förhindrades att i små jordbruksföretag i ett direkt möte med naturen själva avväga antalet munnar att mätta mot jordens skörd. Mill betonar således den konkreta kopplingen där produktionen balanseras mot konsumtion och sparandet investeras i naturen. Pengarna måste cirkulera lokalt och inte styras av lokala mellanhänder som jordägare och penningutlånare (med räntor uppemot 50 % !) – då och endast då balanseras ekonomin genom minimerat läckage.

Det bistånd som väst skickat har saknat den nödvändiga systemsynen. Vi har byggt fabriker utan att inse att fabriker är västerländska konstruktioner som ingår i en komplex väv där tankemönster, utbildning, klimat och infrastruktur utgör villkor för växandet. Det är således villkoren, dvs grunden, som måste byggas. I uppbyggandet av den nödvändiga skattefinansierade infrastrukturen kan man använda sig av gratis arbetskraft som genom tidfaktorekonomins absoluta korrektiv i 8 timmars arbete kan omvandlas till andelar i den industri som byggs upp. Ett visst bistånd blir nödvändigt till en början innan ekonomin konsolideras och blir självförsörjande.

                                                SLUT

Texten skrev 1993 – är vi mogna för att tänka så här idag????